Tonårskrisande

Jag hade aldrig tänkt mej att det är så svårt att vara mamma till en tonåring. Den ena av 15+-åringarna tycks vara en relativt jobbig tonåring och jag har många gånger tänkt hur enkelt min egen mamma i tiden kom undan.

Eftersom jag själv är uppfostrade med principen att man kan diskutera och kompromissa om det mesta, är det svårt när man dels har flere barn och dels ett som det inte går att diskutera och kompromissa med. Det där med flera barn vs bara ett har närmast med det att göra att man ju måste ha samma regler för dem alla. Om man fordrar att få ringa till den enas kompis’ mamma innan det skall övernattas, skall man väl göra det åt det andra barnet också? Även om det andra barnet skulle ha givit mycket mindre orsak att misstro och behöva ”kolla upp”.

Det sorgliga är att vi nu har ett barn som har ganska bra koll på saker och ting, men upprepade gånger blivit fast för att ljuga och t.o.m direkta olagligheter. Har blivit fast för både innehav av alkohol och snattande, samt andra mindre otrevligheter. Så har vi det barnet som inte blivit fast för att försöka lura oss och som brukar vara ganska ärlig, men som igen är litet ”professor” och glömmer bort och tappar bort saker och ting. Tex inte laddar sin mobil på flere dagar eller tappar bort sin elektriska tandborste (!?) när hen är övernatten hos kompisen.

Men dessa två borde man ju ha ganska lika regler för i alla fall. Annars tycker ju barn 1 att man är orättvis.

Barn 1 har nyligen upprepade gånger hotat oss att ”sticka” hemifrån eftersom hen inte tyckte hen fick ”leva sitt eget liv”. För tidiga hemkomsttider och annars också för nogrann kontroll, tyckte hen. Då gjorde vi i alla fall den ”kompromissen” att barnet fick hemkomsttiden förlängd till kl. 23 mot att hen lovade dyrt och heligt att hen ändå skulle vakna i tid till skolan och inte skolka. Det har inte funkat något vidare. Åtminstode en försening i veckan, ibland två, har det blivit. Nån sjukdag ” jag mår så dåligt!” också. Nå, hur bra mår man sen efter att ha sovit 5-6 timmar??? Senast i fredags påstod hen i skolan att de slutat tidigare, sedan började frånvaroanmälningarn trilla in på datorn. Hen hade skolkat i 4 timmar! Så är det ju så att när man kommer överens om något är det inte alls sagt att hen håller sin del av överenskommelsen.

Eftersom det är ca ett år som svårigheterna i olika form redan har pågått, har vi flere gånger övervägt att självmant göra en barnskyddsanmälan. Man kan ju som förälder också göra det när man upplever att man inte längre klarar av att ha tillräckligt koll på barnet för att garantera en tryggad och bra uppväxt. Och eftersom vi nuförtiden knappt ser barn 1 och de gånger vi ser hen ofta slutar i megalomaniska gräl, har vi faktiskt funderat på att kontakta socialen. Det har framgått att hen och vännerna använder alkohol. ”Några bärs”, som hen säjer. För att göra saken klar: VI GODKÄNNER OCH LANGAR INTE!!! Hen röker också.

Men att vi vill att hen skall sköta skolan och att vi skall veta var hen är och helst inte vara borta mer än en natt i veckan (= veckoslut) tycker hen att är alltför mycket. Hen skulle genast vilja flytta hemifrån och har tom sagt att fosterhem skulle vara ett lockande alternativ. Tyvärr har hen flera kompisar med erfarehet av det, men jag tror trots det att hen inte alls fattar vad det innebär.

Det är egentligen skolan och hens brist på någon som helst motivation som är det största problemet. Skulle man kunna lita på att hen fattar hur otroligt viktigt det är att sköta den, skulle vi inte vara så petiga. Men rädslan för att skolkandet och förseningarna blir fler och fler tills hen till slut inte bryr sej om att åka till skolan överhuvudtaget, är överhängande. Barn 1 är dessutom en hårdkokt rackare som inte bryr sej om de flesta ”hot” föräldrarna kan komma med. (Ta bort telefon eller annat). Och så är hen väldigt otrevlig när hen är hemma. Svarar knappt på tilltal och fräser och är sur och ilsken.

Situationen blev just idag igen akut. Nu sitter jag här rödgråten och skriver medan Drömmis sitter och pratar med barn 1. Jag hämtade hem hen på eftermiddagen, efter att jag senast sett hen på torsdag kväll. (Hen åkte på fredag innan jag steg upp). Då har hen varit två nätter övernatten hos en kompis tillsammans med två andra kompisar. Nu blev det gräl när jag försökte prata med hen och hen började rafsa ihop sina kläder för att sticka igen. Det hela slutade med att vi båda stod och skrek och grät.

Jag vet faktiskt inte hur man gör för att vara en bra mamma för ett barn som inte tar så bra hand om sej själv och för vilket kompisarna är allt. Och när det är kompisar vi inte känner och som bor ca 15 km ifrån är det så svårt att ha koll. Man är så rädd för allt från alkoholförgiftningar och beronde, knark, till fula gubbar och andra äckligheter. Och när barnet inte riktigt tycks ha vett att hålla sej borta från dumheter.

Det här tär så på hela familjen. Stackarns syskonen får nöja sej med att smyga omkring när det går hett till omkring barn 1. Hen tar ju upp hela föräldrarnas uppmärksemhet förstås. Och vi föräldrar börjar vara så trötta. Och så finns ju den där försåtliga tanken om att ”hur skall vi kunna ta hand om ett barn till när vi inte ens klarar av dem vi har…?”