Slutet på det gamla året

Gott nytt år!

Jag vet inte vad min tid gått till, men hela slutet av året svoschade bara förbi till något.

Flyktingcentralen har ju tagit en hel del av min tid. Just före jul lyckades vi samla ihop julklappar åt hela centralen. Det började med en förhoppning att vi skulle få ihoptiggt en gåva per barn (som där då bodde ca 50 stycken). Men det visade sej att folks generositet är stor före jul: bara jag (det var ju många andra frivilliga som också samlade gåvor) fick ihop över 50 gåvor. Vänner, vänners vänner, arbetskompisar- folk jag inte haft så mycket att göra med på länge länge, ville delta och satt meddelande att de har ett eller flera paket åt ”mina” flyktingbarn. Det slutade med att vi hade så mycket paket att det räckte också åt de vuxna. Det blev mössor och halsdukar och sådant åt dem och diverse leksaker åt barnen.

Jag kan lägga en bild från julfesten i ett separat inlägg. Men ni skulle ha sett små och storas miner när de fick se julgubben och fick ett paket av honom… Det var så stort och fint och framförallt så mycket GLÄDJE i en annars ganska glädjelös situation som de flesta lever i just nu.

Vad annat? Jag har ju fått göra comeback med motion och sportande och i slutet av november/början av december fick jag börja jogga igen. Nu är jag uppe i att springa 10 km ett par gånger per vecka. Längre har jag inte ännu vågat gå, dels för att det är viktigt att jag inte överanstränger mitt ben, dels för att jag blev förkyld i slutet av november och hostan håller i sig ännu också!!! Jag springer därför med en onödigt hög puls och hostar en hel del efteråt. Nu har dessutom vintern nått Finland sedan några dagar tillbaka och det är just nu ca -25 grader ute. Jag var faktiskt ute på en 6 km runda igår, men så mycket längre kanske det inte är bra att löpa i så kallt väder. Annars också märker jag nog att mitt ”brutna” ben inte är i så bra skick ännu och muskelstyrkan inte är vad den varit, därför försöker jag gå på bodypump och/eller powerbodytimmar varje vecka. Jag märker tex det på stegsquats att jag vinglar mer och inte får så bra kraft från skinkmusklerna. Men jag jobbar på det och hoppas att det skall bli bättre i takt med att jag förhoppningsvis kan förlänga löprundorna – sakta men säkert.

Efter löprunda i -20 grader. Mitt livs första i så kall temperatur.

Jobbet tar ju sin tid i anspråk, men där har inte hänt något annat än att vår organisation igen har förändrats lite. Min avdelning slogs igen ihop så att jag fick tillbaka min gamla chef.

På hemmaplan är det enda nya det att S har en pojkvän. Han är riktigt söt och trevlig och tycks påverka S positivt. Nu under jullovet har han så gott som bott hos oss, men både jul och nyår gick riktigt fint. Bägge hade druckit lite, men de var hemma och i säng före midnatt och jag sparades totalt från att oroa mej. S har nu anmält sej som arbetslös och skall väl så småningom försöka börja söka jobb. Vet inte om man skall tjata eller låta henne själv ta sej i kragen. Hon har satt sej i en litet tråkig situation iom att hon tidigare lånat pengar av flera av sina kompisar och kan inte betala tillbaka. Jag vägrar. Jag är av den åsikten att hon aldrig lär sej något om jag blir en curlingförälder och fixar sånt hon såsat till för sej. Jag sade att hon skall göra en betalningsplan och betala litet varje månad av sin månadspeng. Sade att jag nog kan försöka ge henne några extrajobb och ha möjlighet till extra månadspeng, men att hon måste jobba för dem – jag tänker inte ge dem ”gratis”. Hård, tycker ni? Nä, det är så det måste vara. S är totalt opålitlig att betala tillbaka lån åt oss föräldrar också, så det är inte ett bra alternativ. Gör man inget så får man inget, det är ju samma enkla princip på arbetsmarknaden, tycker jag. Och skall hon nångång bli samhällsduglig måste hon förstå att med att lorva, sova länge på dagarna och  hänga med kompisarna tjänar man inget.

Mamma kom ju hem från sjukhuset redan före jul. Jag var med som hennes stödperson i veckan när hon skulle höra domen av kiruren om huruvida de skall amputera eller inte. Det fina var det, att när hon nu suttit i rullstol i några veckor så har faktiskt såret i foten gått igen! Och mycket riktigt: kirurgen som jag hade förberett mej att gräla med och ifrågasätta sade att det inte finns någon orsak att amputera eftersom inflammationen tycks gått över. Så nu väntar vi och ser. Och hoppas att inte inflammationen kommer tillbaka när antibiotikakuren tagit slut… Gissa om mamma var lycklig! 🙂

 

 

 

 

 

Sweet sixteen

Vi har ett dilemma. Dottern åkte på fest idag och trots att hon och kompisarna bara är +/- 16 år tycks det finnas alkohol med i bilden. Vi är mycket strikta beträffande alkohol (och tobak för den delen). Dvs vi vet att vi inte riktigt kan påverka vad hon gör, men vi vill i alla fall inte hjälpa henne att skaffa dem. DESSUTOM är det ju olagligt att langa.

MEN… så inser vi ju att det alltid finns och kommer att finnas andra vuxna eller myndiga tonåringar som inte har några skrupler att köpa ut åt de yngre för en extra slant. Och då har vi ju det moraliska dilemmat:  är det bättre att ungdomen eventuellt slår sej i slang med okända mänskor utanför en affär eller bensinstation –  nån spurgu*, som dottern uttryckte saken (*finskt ord ungefär för puligubbe eller alkoholist som hänger på parkbänken) eller att de låter flaskor med okänt innehåll gå laget runt i kompiskretsen eller på festen? Gudarna vet vad barnet då får i sej? Hur starkt och hur mycket?

Förstår ni problemet? Båda alternativen känns motbjudande och skrämmande.

Idag har vi bara en halvskrämmande situation, iom att jag kommit överens om att vi åker efter dottern. Dessutom skjutsade Drömmis henne och hennes kompis dit och när jag hörde att kompisen också skall komma hem till natten, föreslog jag att jag skulle komma och hämta den båda kl. 23 och att jag skulle köra hem kompisen också. Det tror jag de båda nöjde sej med. Och det kanske känns mindre snopet för S att åka hem ”i mitten” om kompisern också följer med.

Men jag kan fortsätta inlägget sen när hämtat hem henne…

Lösenordsskyddad: Barnskydd

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Tonårskrisande

Jag hade aldrig tänkt mej att det är så svårt att vara mamma till en tonåring. Den ena av 15+-åringarna tycks vara en relativt jobbig tonåring och jag har många gånger tänkt hur enkelt min egen mamma i tiden kom undan.

Eftersom jag själv är uppfostrade med principen att man kan diskutera och kompromissa om det mesta, är det svårt när man dels har flere barn och dels ett som det inte går att diskutera och kompromissa med. Det där med flera barn vs bara ett har närmast med det att göra att man ju måste ha samma regler för dem alla. Om man fordrar att få ringa till den enas kompis’ mamma innan det skall övernattas, skall man väl göra det åt det andra barnet också? Även om det andra barnet skulle ha givit mycket mindre orsak att misstro och behöva ”kolla upp”.

Det sorgliga är att vi nu har ett barn som har ganska bra koll på saker och ting, men upprepade gånger blivit fast för att ljuga och t.o.m direkta olagligheter. Har blivit fast för både innehav av alkohol och snattande, samt andra mindre otrevligheter. Så har vi det barnet som inte blivit fast för att försöka lura oss och som brukar vara ganska ärlig, men som igen är litet ”professor” och glömmer bort och tappar bort saker och ting. Tex inte laddar sin mobil på flere dagar eller tappar bort sin elektriska tandborste (!?) när hen är övernatten hos kompisen.

Men dessa två borde man ju ha ganska lika regler för i alla fall. Annars tycker ju barn 1 att man är orättvis.

Barn 1 har nyligen upprepade gånger hotat oss att ”sticka” hemifrån eftersom hen inte tyckte hen fick ”leva sitt eget liv”. För tidiga hemkomsttider och annars också för nogrann kontroll, tyckte hen. Då gjorde vi i alla fall den ”kompromissen” att barnet fick hemkomsttiden förlängd till kl. 23 mot att hen lovade dyrt och heligt att hen ändå skulle vakna i tid till skolan och inte skolka. Det har inte funkat något vidare. Åtminstode en försening i veckan, ibland två, har det blivit. Nån sjukdag ” jag mår så dåligt!” också. Nå, hur bra mår man sen efter att ha sovit 5-6 timmar??? Senast i fredags påstod hen i skolan att de slutat tidigare, sedan började frånvaroanmälningarn trilla in på datorn. Hen hade skolkat i 4 timmar! Så är det ju så att när man kommer överens om något är det inte alls sagt att hen håller sin del av överenskommelsen.

Eftersom det är ca ett år som svårigheterna i olika form redan har pågått, har vi flere gånger övervägt att självmant göra en barnskyddsanmälan. Man kan ju som förälder också göra det när man upplever att man inte längre klarar av att ha tillräckligt koll på barnet för att garantera en tryggad och bra uppväxt. Och eftersom vi nuförtiden knappt ser barn 1 och de gånger vi ser hen ofta slutar i megalomaniska gräl, har vi faktiskt funderat på att kontakta socialen. Det har framgått att hen och vännerna använder alkohol. ”Några bärs”, som hen säjer. För att göra saken klar: VI GODKÄNNER OCH LANGAR INTE!!! Hen röker också.

Men att vi vill att hen skall sköta skolan och att vi skall veta var hen är och helst inte vara borta mer än en natt i veckan (= veckoslut) tycker hen att är alltför mycket. Hen skulle genast vilja flytta hemifrån och har tom sagt att fosterhem skulle vara ett lockande alternativ. Tyvärr har hen flera kompisar med erfarehet av det, men jag tror trots det att hen inte alls fattar vad det innebär.

Det är egentligen skolan och hens brist på någon som helst motivation som är det största problemet. Skulle man kunna lita på att hen fattar hur otroligt viktigt det är att sköta den, skulle vi inte vara så petiga. Men rädslan för att skolkandet och förseningarna blir fler och fler tills hen till slut inte bryr sej om att åka till skolan överhuvudtaget, är överhängande. Barn 1 är dessutom en hårdkokt rackare som inte bryr sej om de flesta ”hot” föräldrarna kan komma med. (Ta bort telefon eller annat). Och så är hen väldigt otrevlig när hen är hemma. Svarar knappt på tilltal och fräser och är sur och ilsken.

Situationen blev just idag igen akut. Nu sitter jag här rödgråten och skriver medan Drömmis sitter och pratar med barn 1. Jag hämtade hem hen på eftermiddagen, efter att jag senast sett hen på torsdag kväll. (Hen åkte på fredag innan jag steg upp). Då har hen varit två nätter övernatten hos en kompis tillsammans med två andra kompisar. Nu blev det gräl när jag försökte prata med hen och hen började rafsa ihop sina kläder för att sticka igen. Det hela slutade med att vi båda stod och skrek och grät.

Jag vet faktiskt inte hur man gör för att vara en bra mamma för ett barn som inte tar så bra hand om sej själv och för vilket kompisarna är allt. Och när det är kompisar vi inte känner och som bor ca 15 km ifrån är det så svårt att ha koll. Man är så rädd för allt från alkoholförgiftningar och beronde, knark, till fula gubbar och andra äckligheter. Och när barnet inte riktigt tycks ha vett att hålla sej borta från dumheter.

Det här tär så på hela familjen. Stackarns syskonen får nöja sej med att smyga omkring när det går hett till omkring barn 1. Hen tar ju upp hela föräldrarnas uppmärksemhet förstås. Och vi föräldrar börjar vara så trötta. Och så finns ju den där försåtliga tanken om att ”hur skall vi kunna ta hand om ett barn till när vi inte ens klarar av dem vi har…?”

Lösenordsskyddad: Små barn små bekymmer, stora barn…

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Lösenordsskyddad: Tonårsbekymmer

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord: