• Senaste kommentarer

    Tudorienne på Livskris
    Lille skuttSakta men säkert…
    Berit på Sakta men säkert…
  • Sidor

  • Mest lästa inlägg

  • Karta över centrala Thailand

    Karta centrala Thailand
  • Kategorier

  • Arkiv

  • Meta

Lösenordsskyddad: Bröderna


Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Livskris


Här kommer det. Inlägget som det tagit mej 8 månader att få ur mej. Orsaken till att inläggen om lilla O blivit borta och tom hämtresbloggen sgs obefintlig (nåja, jag hade nog problem med datorn också…).

Det var så här.

Bara en kort tid innan barnbeskedet om lilla O kom, träffade jag någon. En man. En ”annan” som man säger. Jag tog det  inte tillräckligt allvarligt själv i början. En liten förälskelse, tänkte jag kanske först? Jag minns faktiskt inte mycket av hur det började, annat än att vi skickade meddelande på Viber till sent in på natten om allt och ingenting. Först ganska allmänna, sedan allt mer personliga.

Orsaken att jag inte tog det alltför allvarligt var inte så mycket mina känslor som det att det var så mycket jag tyckte var för ”fel” för att kunna funka. Mannen jag träffat var mycket yngre än jag, muslim och – här kommer orsaken till att saken var helt fördömlig- asylsökande på anläggningen jag frivilligarbetade på.

Det tog bara en vecka innan det började bränna och kanske en vecka till innan Drömmis började ana ugglor i mossen. Så en kväll när jag kom hem sent igen ställde han mej mot väggen och jag bröt ihop och erkände. Erkände att jag gått och kärat ner mej i en annan, tillräckligt djupt för att inte bara kunna gå och göra slut. Att jag skulle ångra mej resten av mitt liv om jag inte löpte linan ut och såg vad det skulle barka hän.

Drömmis grät. Han sade själv att han inte tidigare i sitt liv nånsin varit kapabel att uttrycka sina känslor så djupt och ärligt som nu. Men det kändes för sent. Jag kunde inte ta emot den kärlek han ville ge mej längre. Han gick många långa promenader mitt i natten när han väntade mej hem. Och grät. Jag fattar inte att han klarade av det och jag skäms över vad jag låtit honom gå igenom. Men han lät mej hållas. Lät mej träffa HO hur jag ville när jag ville, utan att knota. Han hoppades väl på detta sätt rida ut stormen.

Så glädjen över att planera hämtresa till lille O blev ju helt i skuggan av dessa mörka känslor. Vi spenderade många långa nätter vakande och funderande på ifall vi skulle annullera adoptionen, men vi kunde bara inte. Vi kom överens om att hur det än skulle sluta skulle vi vara goda ansvarsfulla föräldrar åt lille O.

För veckorna gick före resan och känslorna svalade inte alls, tvärtom. Den otroliga känslan i att hitta en själsfrände från andra sidan jorden helt av en slump blev bara starkare. Vi hade så mycket gemensamt trots att han kom från ett krigsområde och från en aktiv muslimsk familj, själv också aktivt troende och praktiserande. Han var språklärare och pratade bra engelska och vi tyckte lika om så många saker. Ofta gissade vi vad den andra skulle säja innan den fick sin mening slutförd. Det kändes bara som Ödet ville att vi skulle mötas. (Sorry för klischéaktig mening!)

Samtidigt pratade jag och Drömmis mer än någonsin om svåra saker och om allt som slitit på vårt äktenskap. Vi hoppades väl båda att jag skulle vakna upp ur min sinnesförvirring. Men det gjorde jag ju inte. Också hämtresan blev för mej mycket ett nedräknande tills jag skulle få åka hem till min älskade igen.

Situationen gjorde på sätt och viss värre och oklarare också det att HO inte hade något uppehållstillstånd. Tvärt om fick han sitt första negativa asylbesked strax innan jag skulle åka till Thailand. Detta sagt sade jag honom självmant att som sista alternativet skulle jag fast gifta mej med honom för att han skulle få stanna. (Detta sagt har jag senare läst att inte ens äktenskap är en 100% garanti för att man ska få uppehållstillstånd!). Naiv som jag var sade jag att jag tänkte lägga in första skedet av skiljsmässa ”för säkerhets skull”. Åtminstone här i Finland funkar det så att man har 6 månaders betänketid och först efter det blir skiljsmässan slutgiltig. Om man inte lägger in papperena för det andra skedet inom ett år, rinner skiljmässoansökan ut. Vi besvärade oss förstås över det negativa beskedet och advokaten sade att det kan ta allt mellan 3 månader och ett år innan man får det andra beskedet.

Det var en vansinnigt tung tid! Jag hade ingen att tala med och Drömmis hade det litet lika. Båda skämdes vi över vår situation, jag över att gå och kära ner mej i en ung man efter tjugo års äktenskap, Drömmis över att han lät mej hållas utan att kicka ut mej på stubinen. Jag tyckte inte jag kunde tala med någon av mina gamla egna vänner, att de alla verkar vara så präktiga på sina håll att de inte kunde leva in sej i min situation.

Så efter sommaren träffade Drömmis också en annan. Hon var av allt att döma inte så tålmodig som Drömmis utan började trycka på och ganska snart meddelade han att han tänkte börja söka lägenhet. Det tog några månader och i december flyttade han så ut. I samma veva avslöjade vi för adoptionsmyndigheterna att vi skulle skiljas. Vi satsade på att de inte skulle göra några drastiska åtgärder som att omplacera lille O. Det gjorde de inte heller, men däremot ville de fortsätta adoptionsrådgivingen längre än normalt för att kunna följa upp vad som händer med honom. Tjatade på oss om ORSAKERNA till skiljsmässan. Det valde vi att inte vara ärliga med utan förklarade bara att vi vuxit isär och inte älskade varandra längre – vilket ju tyvärr är en delsanning. Att inte berätta om HO var ett medvetat val,  för vi räknade ut att de skulle vilja träffa våra nya också om vi berättade att vi har sådana. I skrivande stund vet jag inte hur länge vi skall hålla på att träffa socialarbetarna. Vi skall träffas igen nästa vecka så kanske det klarnar nu.

Skiljsmässan blev slutgiltig i januari, i det här skedet var det Drömmis som låg på om papperen. Jag kan ju förstå honom, men samtidigt skulle jag kanske gärna låtit tiden gå litet. Nu var det min tur att gråta många bittra tårar över mitt förlorade äktenskap. Vi hann vara gifta i 18 år och tillsammans i 20 år. Drömmis sade nog i något skede att han inte skulle viljga gå tillbaka till hur det var före. Visst var ju de sista åren en tomgång. Och när han såg mej förälskad kände han att han också ville uppleva sådant igen.

Och situationen nu? Drömmis bor i sin nya trea ock sällskapar aktivt med en hotshot marknadsföringschef på en stor firma. (Bitter? Jo litet. Han har upgrade:at och jag downgrade:at ekonomiskt sett…) Vi har gemensam vårdnad om barnen: de små är vecka-vecka hos vardera, utom lilla O som är varje vardags dag hos mej – litet som på dagis- för jag är ännu vårdledig. Jag beslöt mej att stanna hemma för jag tänkte att det skulle bli för mycket förändringar på en gång om jag började jobba nästan samtidigt som pappa flyttade ut.

HO flyttade in nästan samtidigt när Drömmis flyttade ut. Det var ju naturligt eftersom alternativet att på på aslylboende ju inte är något vidare och dessutom hjälper han mej massor i vardagen och hämtar också den lilla pengen han får till familjens gemensamma kassa. Tiden går och vi har ännu inte fått något svar på överklagan. Framtiden känns mycket oviss. Vad skall vi göra om det blir negativt igen? Får vi lov att överklaga till Hovrätten? Det ät det inte alla som fåt. Om beslutet blir lagstadgat är det slut på alla HOs rättigheter i Finland. Vi vet att det tillochmed förekommer våldsdeporteringar. HO vill ju inte åka. Säjer att han inte kan åka tillbaka. Har inget att åkt tillbaka till. Huset familjen bodde i står övergivet. Hela familjen är spridd, ingen bor kvar.

Som tur tycker mina barn om HO. Speciellt lilla O och P. Men också tonåringarna verkar acceptera honom efter den första chocken. Det är klart, alla barn vill ju helst att mamma och pappa skall vara tillsammans, men de har accepterat faktumet att det inte är så längre. Och så gillar de pappas lägenhet som ligger centralare än mitt hus… 😀

Vi har pratat om att gifta oss, men HO skulle inte vilja göra det för att få försöka stanna. Han tänker att alla skulle tycka att vi gifter oss bara av den anledningen. Det är ju bara halva sanningen. Klart vi skulle gifta oss av den anledningen men inte BARA därföt. Någon säkert tänker att han kanske är med mej bara för uppehållstillståndet. Jag vet att det inte är så. Vi har varit tillsammans i snart ett år, i början bara några gånger i veckan men snart varje dag och nuförtiden nästan dygnet runt. Jag kan gott säja att vi känner varandra mycket bra. Jag vet saker om honom som ingen annan vet. INGEN annan, inklusive hans familj. Han är tillsammans med mej för att han älskar mej – inte för att utnyttja mej till att få asyl i Finland. Och skulle vi besluta oss för att gifta oss gör vi det också för att vi älskar varandra. Vi är ju inte på något sett det idealiska paret för varandra. Jag är kristen, snart femtio år gammal, med fyra barn. Om han besluter sej för att gifta sej med mej ger han samtidigt upp chansen till biologiska barn. (Nu kan någon säja att han som är muslim ju kan skaffa sej en fru till. Det är iof sant enligt muslimska traditioner men HO själv gillar det inte. Hans far har två fruar och HO har fått vara barn till den ”första” frun. Fastän han inte sagt det högt tror jag de kände sej svikna när pappan tog en fru till. En fru som nu också har en massa barn). Han är ung – alltför ung för mej- praktiserande muslim samt asylsökande. Inte någon idealisk partner för mej heller. Han ber 5 gånger per dag, fastar under Ramadan och följer allmänt muslimska seder, även om han nog är liberal enligt min uppfattning.

Vi drömmer om att han skall få uppehållstillstånd och jobb i Finland. Han hade faktiskt jobb, men eftersom de vägrar att ge honom ett hyggligt kontrakt kan han inte använda det till att ansöka om visum. Vi drömmer också om att tillsammans åka till Turkiet och träffa en del av hans familj. Och senare också till Irak som är hans hemland. Att någonsin kunna åka till hans hemstad finner han inte för troligt, men att kunna besöka norra Iral och kanske Bagdhad. Det skulle vara fantastiskt. After att ha hört honom prata om sitt hemland skulle jag ju väldigt gärna åka dit om säkerhetssituationen blev bättre. Men det är tillsvidare bara drömmar.

Nåja, men där var i ”korthet” om hur jag på ett knappt års tid lyckats röra ihop hela mitt liv till ett osäkert kaos. Jag har redan i många år sagt att ett av mitt livs motton är ”Du ångrar mer de saker du skulle ha lust att göra men lämnar ogjorda,  än de eventuellt dumma saker du gör”. Det är sant. Misstagen grämer en långt mindre än de där tankarna ”Vad OM jag hade vågat…?”.

Kommentera gärna, jag kan ta det oberoende om det är positivt eller negativt! 😉

Lösenordsskyddad: Svårigheter med ätande och annat


Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Sakta men säkert…


…får man pricka av saker från listan:

Beställa flygbiljetter 

hotell; BKK 

och hotell semesterort (vart???)

inrikes flyg?

Elektroniska passfoton åt familjen

passansökan åt familjen (på gång, tiden till polisen beställd)

visumansökan (funderar vi ännu om vi skall göra eller inte, såviså behövs de nya passen först)

ansöka om adoptionsstöd

ansöka om fpa-kort

ansöka om föräldraledigt från jobbet

ansöka om föräldrapeng från fpa (först efter resan).

 

Saker att göra


Beställa flygbiljetter

hotell; BKK (förfrågan skickad)

och hotell semesterort (vart???)

inrikes flyg?

Elektroniska passfoton åt familjen

passansökan åt familjen

visumansökan

ansöka om adoptionsstöd

ansöka om fpa-kort

ansöka om föräldraledigt från jobbet

ansöka om föräldrapeng från fpa

 

dessa kommer jag att tänka på på rak arm… De översträckade har jag fått gjort…

 

Ett datum


Vi har ett datum! Den 10.6 kommer vi att träffa lille O för allra första gången och av allt att döma kommer han redan då genast med oss. (Stackarn, inte mycket att vänja sej här…)

Den som gillar numerologi kanske gillar datumet 10.6. 2016 och hur som helst är det min morfars (som jag stod mycket nära när han levde) födelsedagsdatum, så det kommer det inte bli nåt problem att minnas efteråt. 🙂

Härligt, nu kan vi börja reservera resa och hotell!

Gratulationer


Vi var på påsklunch hos min moster idag. Hade med oss fotona på lille O för att kunna förevisa den för tjocka släkten. Nästan alla var där: 8 vuxna och 3 barn förutom vår familj då.

Hur många tror ni gratulerade oss för lille O?

En. En enda person tyckte det var en tillräckligt viktig händelse för att gratulera till vårt nya barn. Eller tillräckligt intressant för att komma ihåg när man ses. Min ena kusin. Han och hans fru har nyligen fått sin första så det kanske är i färskt minne hur omvälvande och stort det är. För det är det. Också att få det fjärde, som man väntat på in nära sju år. Kanske jag är orättvis. Kanske de alla redan hade gratulerat oss på Facebook, för det hade nära 200 personer faktiskt gjort så jag har inte riktigt koll på vilka alla det var. Men i alla fall! En extra kram och gratulation (för att inte tala om blomkvast, vykort eller nåt sånt?) sitter nog aldrig fel. För det ÄR EN STOR SAK ATT BLI MAMMA OCH PAPPA ÄVEN OM DET ÄR TILL ETT FJÄRDE BARN!

Visst undrade nån av släktingarna sedan vid matbordet när vi skall åka och ifall vi har några foton på honom. Och bilderna cirkulerade. Men det kändes litet snöpligt att ingen riktigt grattade. Som om ingen egentligen tyckte det var nåt att gratulera till. Kanske tycker de att man inte ska ha så många? Att vi kanske redan har det för trångt och för små inkomster?

Äsch, jag skall försöka skaka av mej det här. Ingen menar något illa, de är bara litet korkade. Sådär som folk kan vara på annat sätt också när man talar om adoptivbarn. Och undrar om man också har några egna barn. Eller annat dumt, ni vet nog, ni som redan har adopterat.

Och söt tyckte de ju alla han var. Såklart, skulle bara fattas annat! 😉