• Senaste kommentarer

    Tudorienne på Att älska en god muslim
    Graintad på Livskris
    Tudorienne på Livskris
  • Sidor

  • Mest lästa inlägg

  • Karta över centrala Thailand

    Karta centrala Thailand
  • Kategorier

  • Arkiv

  • Meta

Skiljsmässa under adoptionsprocessen


Ett ämne som förhoppningsvis inte är aktuellt för någon alls, men kanske ändå kan vara det. Vad i fall man väljer att skilja sig medan adoptionsprocessen ännu är på mitten?
Ja skippar allt sk–prat om att försöka för barnets skull och hur det skulle vara viktigt med stabilitet osv. Det vet jag, det vet ni men ändå kan det finnas situationen där ett äktenskap som knakar allvarligt i fogarna är mer skadligt för ett barn än en någotsånär lycklig skiljsmässa (finns det sådana?).

För oss var det så här. De första två uppföljningsmötena valde vi att inte berätta för socialen att vi skulle flytta isär. Då hade vi inte ens bestämt ännu ifall vi skulle skilja oss på papperen också. Men mot det sista hade M redan hittat lägenhet och jag antar att hans nya kvinna pressade honom om skiljsmässa så vi kände oss tvungna att komma ut för socialarbetaren om vad situationen var. Tänkte att vi kanske skulle bli fast om det framgick att M enligt befolkningsregistret bodde på annan adress.

Däremot valde vi att tiga om sanningen om orsaken. Detta för att vi antog att socialen i såfall hade velat dra in våra nya partners i uppföljningen också, något som vi inte ville. Socialarbetaren var enligt egen utsago något oerfaren så hon ville dra in vår tjänsteproducent Interpedia i det hela. De beslöt sedan att vi skulle träffas en extra gång och älta (tycker jag) orsakerna till skiljsmässan. Påstod att de måste ha någon orsak till den fastän jag själv anser att det säkert sällan finns bara en orsak. Skulle inte vårt äktenskap varit så urvattnat och rutinerat och vår kärlek övergått till ömsesidig vänskap och kanske annan sorts kärlek, skulle jag inte varit emottaglig för att falla för någon annan. Det är min åsikt. Så det var vad vi sade. Att vi bara vuxit isär och kärleken falnat. De fick nöja sig med det. Tycker faktiskt inte ens de angår varken dem eller DCY!

Hursomhelst. Det sista mötet hade vi sedan i början av året i Ms nya lägenhet och tanterna tyckte ju förtjust att vårt samarbete verkar fungera bra (vilket det ju huvudsakligen gör!). Uppföljningsrapporten lär skall ha åkt till Thailand 24.5.2017.

Så är det ju på det idiotiska viset att ett barn som adopteras till Finland av någon outgrundlig orsak får ett uppehållstillstånd på bara 1 år! När man tar i beaktande att uppföljningsmötena tar minst 6 månader (3 stycken med 2 månaders mellanrum) och sedan skall rapporten skrivas och översättas så är det mycket osäkert att få adoptionen bekräftad innan 1 år gått. Sen när de i DCY blivit behandlade skickar de meddelande till Thailands ambassade i Helsingfors och sedan blir man inbjuden att åka dit och högtidligen skriva under de sista dokumenten. Med vår extra sväng i långdansen var det ju omöjligt att få allt detta gjort på under ett år. O s uppehållstillstånd skulle gå ut i juni och jag vaknade upp till detta nångång i maj. Jag förökte beställa en tid till migri för förnyande men de hade de första lediga tiderna i juli – en månad efter att lovet redan gått ut! Nå, jag kontaktade migri via mail  för det är totalt omöjligt att någonsin nå  dem per telefon – jag har många gånger försökt både i Os och Hs ärenden och man kommer inte ens in i telefonkön! Som tur sade de att det är ok iom att ansökan rean är på gång. Man kan nämligen göra och betala ansökan på nätet men måste sedan gå dit i person för att bli identifierad.

Hursomhelst var M där med O då i juli och så fick jag som uppgift att dessutom skicka kopia på mitt passuppslag och vad det nu var, vilket jag genast gjorde. Inget har vi hört sedan dess men NU förra veckan – 4 månader efter att hans uppehållstillstånd redan gått ut- skickar de en tilläggsförfrågan om ”varför Os adoption inte blivit slutförd ännu”. Vet inte om frågan var riktig eller om de på migri helt enkelt inte vet om att den slutförs här i Finland först efter uppföljningsperioden. I många länder görs det ju redan i landet barnet adopteras ifrån.  Who knows, men så vi så kan det bra ta ända till nästa vår innan de slutförs eftersom papperen åkte från Interpedia så sent.

Störande, men jag är inte orolig. Jag tror inte det finns någon som kunde påstå att det vore barnets bästa att inte genomföra adoptionen efter att ha varite en del av vår familj i nästan 1,5 år. Så vi får bara vänta. Det är vi vana vid.

Annonser

Pappas dag


Känner mig litet deppig. Det är farsdag. Min pappa är borta sedan många år, likaså min exmans far. Hs pappa är i Turkiet. Där firas farsdag i juni och dessutom säger H att firande inte alls hört till deras traditioner i Irak. Det har aldrig varit något storfirande i vår familj heller, bara barnens dagis/skolkort och kanske något de lagat. Jag har ju tyckt att han inte är min pappa så det är mera barnens sak att fira, men en tårta har vi ju vanligen lagat.
Nu när vi är skiljda ville jag försäkra mig om att barnen inte glömmer, så jag whatsappade de äldre i början av veckan. O och P har också hämtat hem självlagade kort från skola och barnklubb så jag tänkte att vi kunde snabbfira när M kommer efter barnen som han brukar på söndag kvällar kl 20. Vi hade planerat med killarna att överraska med tårta och korten. Jag hade messat S och H också att de skulle försöka hinna med.

Men så skickade min ex meddelande att han ville hämta killarna tidigare. Och på min fråga om firande sade han att han tänkt göra tårta hemma hos sig istället. Trots att jag genast talade med P och O blev det inte bra. P ville inte åka utan satt sig helt emot. M kom redan kl 16, fyra timmar tidigare än vanligt och för barn med speciella behov är förändringar med kort varsel inte bra. P satt först envist på sin plats i soffan utan att röra på sig. Småslog sedan på mig och grät och snörvlade mot min blus när jag kramade om honom och sade att vi ju ses REDAN på fredag. Rymde och gömde sig i sängen. Första när jag gick med ut på gården och stoppade dem i bilen och vinkade av dem – med tårarna i ögona – for de äntligen iväg.

Det är något så upprivande med de gångerna när bytet mellan föräldrarna går emot barnens vilja just då. Jag vet ju att de har det bra hos M, men ändå. Det är en lättnad när de far, visst blir det skönt att vila litet, men ändå har jag nog ibland ändå ett tungt sinne och tårar i ögonen. Och speciellt nu när tanken gick upp för mig att det kanske aldrig mer blir något farsdagsfirande för mig. Mamma är ju inte medbjuden hem till pappa, eller åtminstone inte den här gången.

Tillstånd


För ett par veckor sedan fick H och hans bror bägge sms från sitt rättsbiträde att de fått beslut från Förvaltningsdomstolen. Det visade sig att Hs bror hade fått ett andra negativt besked och Hs case hade blivit förpassat tillbaka till Migrationsverket för ytterligare behandling. En dryg veck höll vi sedan på och försökte skrapa ihop mera bevis att lägga till en överklagan till Högsta förvaltningsdomstolen (om vi skulle få lov att överklaga). Vi hittade ett och annat men det återstår att se om det blir tillräckligt för att ens få överklaga. Till Hs papper skrev vi bara att om Migri kunde göra ett positivt besked utan en ny intervju fick de göra det, i annat fall vill han reserveras rätten att bli hörd på nytt.

Döm om vår förvåning när igår skickade H mig kopian på ett sms han inte förstått innebörden på. Där stod det på finska att han blivit beviljat uppehållstillstånd och ombedes infinna sig på polisstationen i dag kl 9. Wuhuuuuu! Jag ringde honom med tårarna rinnande så ymnigt att han först trodde det var superdåliga nyheter. 😀 Idag var vi så i morse in till polisen och det visade sig att det varit något strul så de hade tillsvidare bara beskedet om att tillståndet var på 4 år samt när det var gjort. Inga andra papper än så länge. När vi ringde till Migri visade det sig att polisen inte ännu borde ha givit oss beskedet så nu får vi väl vänta ett tag ännu på att papperena postas. Men hur som helst: H får stanna i Finland, han har fått ett positivt besked och vi båda dansar fram på små rosa moln. ❤  🙂 Vi hoppas bara att papperen ska komma så snabbt som möjligt för de kunde vara till nytta för broderns case också.

 

Lösenordsskyddad: Foton från min födis


Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

En milstolpe passerad


Vet ni vad. Jag fyllde femtio här för ett par veckor sedan. Det känns ganska hemskt. Jag känner mej inte alls gammal men ändå tycker jag nog att femtio är det. Lite börjar nog kroppen känna av åldern. Mina knän är inte så pålitliga som tidigare (tex är jag ganska ovillig att hoppa över ett dike för jag är rädd att knät skall ge vika) och synen har blivit klart sämre under året som gott. Jag fick nya glasögon i januari och då tyckte jag att jag bra klarar mej med läsglasögon som tidigare men nu när det är svampsäsong har jag ångrat mej ordentligt. Jag ser faktiskt bara först när jag är riktigt nära (typ läsglasögon…) om det är en kantarell eller ett gult löv jag tittar på. Lika så märkte jag när jag var i Ikea på uppköp att jag inte kunde vara säker på på avstånd om jag kände försäljaren i fråga. (Jag jobbade ju tidigare där).  För att försäkra mej om saken gjorde jag en tidsbeställning till en glasögonbutik här i dan och döm om min förvåning när min närsyn försämrats 0,75 jämte 0,5 och också fjärrsynen är nu på 1,25 (som jag tidigare inte behövde glasögon för). Så nu ska lässkärpan vara på +3,0. Voi-voi, som finnarna säger. Men nya glasögon ska det bli till att skaffa sig igen. Men här i somras blev jag opererad för ett bråck (jättelitet, men börjad litet kännas av) och det tröstar mej litet att komma ihåg hur kirurgen beskrev mej: i mycket god kondition (för sin ålder).

Ja konditionen. Jag är faktiskt tillbaka på den ”smala” vägen. Det gångna året har varit ett mycket söndrigt år på alla sätt. Förra hösten när vi separerade med Drömmis blev det ju först lunginflammation, följande mycket snart på våren av en hosta som inte gav med sig. Sedan årsskiftet led jag också av axelvärk som smugit sej på mej och som till slut blev så jobbig att den hindrade de flesta jumppor och dagliga sysslor också. Jag hade så ont att jag hade svårt att hantera växelspaken på bilen eller lyfta en vanlig tallrik med mat eller stekpanna med bara en hand. Nåväl, jag fick remiss till fysioterapi som jag också påbörjade nångång efter årsskiftet. Hostan visade ju sedan sig vara allergiskt betingad och jag blev utrustad med astmapipa och antihistaminer i april som äntligen tog bort hostan. Likaså byttes min fysioterapeut som av en lyckospark och den nya unga kom genast på var skol klämde. Redan efter min första hemläxa (jumpparörelser) började den värsta smärtan avta.

I skrivande stund har jag inte hosta, inte axelvärk och kan t.om luta min hela tyngd på mina armar (typ ”hoover”). De är nog inte så starka som de var för ett år sedan, men det kanske jag med tiden kan öva upp. Den enda krämpan som jag fortfarande lider av är lindrig inkontingens, jo, du läste rätt. Jag har gått på undersökning och fysioterapi för det också, men börjar luta till att jag skulle vilja bli opererad för det också för i mitt vardagsliv blir det bara inte tillräckligt med tid för ”knipjumppa”. Jag lider mest av problemet när jag springer och går på gruppjumppor där man hoppar mycket. Att göra X-hopp i rask takt eller typ cancan sparkar osv gör att jag får knipa ordentligt för att det inte skall komma några droppar i byxorna. Det är genant men sant.  Och lär vara något som typ 50% av kvinnorna lider av i något skede men som man ju inte gärna talar om.

Inte är jag nära heller i samma kondis som för ett år sedan. Jag hade ju planerat att löpa min första halvmaraton försommaren 2016 men eftersom det blev hämtresa missade jag den. Och nu är kondisen inte densamma. Jag sprang 10 km förra veckan på en småhygglig tid, men det ska ju dubbelt till för en halvmara… Så det blir nog tidigast 2018 OM jag nu får vara tillräckligt frisk för att löpträna varje vecka. Och om det bliv operation för kissproblemet får inte sjukledigheten vara för lång – då tappar jag ingen farten.

Hur håller ni er i form? Eller är ni ännu så unga att det går av sig själv?

Att älska en god muslim


Kanske nån av er är nyfiken att höra hur det går med förhållandet jag bröt upp mitt nästan tjugoåriga äktenskap för?

Det går faktistk bra. Det är kanske svårt att tro att två mänskor från så olika bakgrund kan ha så mycket gemensamt som vi har. Det kanske verkar vara mer som skiljer oss åt (ålder, religion, familjesituation, bakgrund) än som fört oss samman. Men så är det inte. Vårt förhållande började med att vi kom överens om att alltid vara uppriktiga och ärliga mot varandra. Också med pinsamma och känsliga saker. Det är en bra utgångspunkt. Nu känner vi varandra väldigt bra och det känns fint att ha någon som läser en som en öppen bok. Många gånger om vi har något bråk om något (för det är ju klart att det också händer) vet han i alla fall vad jag tänker då jag inte tänkt säja det högt.
H är väldigt hjälpsam och passar gärna upp mej. Det är helt tydligt något som hör till kulturen, dels att betjäna den man älskar , dels att betjäna de som är  äldre. Om vi tex är med hans yngre bror eller syskonbarn, är det de som får springa ärenden åt honom. Men högaktingen och kärleken till nära och familj finns där alltid. Vänligheten och viljan att göra gott för andra. Generositeten att ge av sitt för att göra andra glada. Anspråkslösheten, att ”det här räcker bra för mej, ta du den där”. Likaså vanan att fråga andra om råd i allt möjligt: allt från hur jag tycker han skall sköta någon viss sak till vad han ska sätta på sej för kläder. 🙂

H är aktivt troende muslim. För vårt förhållande betyder det inte något annat än att justera sig till hans rutiner med att be 5 ggr per dagen och fasta en månad i året. Under Ramadan i år sympatifastade jag med honom (med undantag att jag drack kaffe och the som vanligt), men annars åt vi bara tillsammans efter skymningen. Han bad mej inte, jag tyckte själv jag ville göra det för att stöda honom. Att läsa Koranen och gå nångång till moskén på fredag skulle han också gärna göra, (men hittills har det bara blivit av en gång). Han har inget emot att jag inte är muslim och han skrattar bara ibland när jag litet skämtar med honom om hans tro. Han tror som han vill och jag som jag vill. Jag frågade honom nyss hur han själv skulle vilja beskriva sej först och främst: som en irakier, muslim eller arab. Han svarade muslim. Det är viktigt för honom att försöka vara en god muslim.

Hs förhållande till mina barn är väldigt fint. De större uppskattar han och vill gärna göra glada (med tex mat de gillar) och de små är han en rolig kompis/ vuxenfigur åt. Han har helt tagit ansvar och hjäper till och uppfostrar och ”domderar” över barnen. Och barnen gillar honom också storligen. Han är rolig och tokig och skojar och skämtar mycket. När barnen är hos pappa och vi talas över Whatsapp frågar de alltid efter H2. Däremot har H2 nog sagt att han aldrig skulle kunna komma att se på mina barn som annat än just det: mina barn. Att barnen redan har en pappa och de inte behöver en till. Han skulle ju önska sej egna barn, men inser att så kommer det inte bli om vi stannar tillsammans. Det är en sorg för oss båda. Jag är inte naiv. Kanske längtan en dag kommer att bli för het. Men än så länge vill han hellre vara med mej.

Men inte är vårt förhållande någon smekmånad längre, visst grälar vi ibland så stopporna står. (Oroa er inte – allt är ord – inga våldsamheter). Jag har svårt att acceptera hans väldigt olika sätt att gräla. Han kan vara länge sur för småsaker och ibland bli sårad för något jag bara slängt ur mej. Själv gräver jag gärna fram sakerna som vi är oense om, har ett redigt gräl och blir sedan sams. Han skulle hellre glömma hela saken och inte gräla och inte tala. Och när han blir ordentligt arg är han så arg så jag till slut blir ledsen. Jag tror detta är en kulturell sak. Jag har lärt mej om araber att det att det man inte säjer högt finns helt enkelt inte. Jag känner till exempel en finsk kvinna som har ett förhållande med en annan man. Hennes äkta man lär mycket väl ska veta om situationen, barnen lika så. De känner alla den andra. Det äkta paret ska sälja huset och flytta isär. Mannen (arab) eventuellt tillbaka till hemlandet. Men så länge det inte talas högt om det utomäktenskapliga förhållandet existerar det egentligen inte och mannen behöver inte förlora ansiktet.

Men… iom att H2 (H1 får vara sonen) inte har något upphållstillstånd lever vi ju trots allt på lånad tid och det är omöjligt att göra några säkra långtgående planer.

I skrivande stund skall H2  börja jobba för några månader igen. Han jobbade där tidigare och de har bönat och tiggt honom tillbaka, men det finns flere orsaker varför vi först sade nej. Dels ligger arbetet ganska långt ifrån och det är dyrt och knepigt att ta sig dit. Dels blev vi så sura på löften de gav beträffande att H2 skulle kunna söka arbetsrelaterat uppehållstillstånd men när det kom till kritan ville de inte göra pågående kontrakt med honom, utan bara säsongen till slut (ungefär april-november). Ett sådant kontrakt duger inte för uppehållstillståndet.

Nu beslöt vi i alla fall att H2 skulle åka och jobba för 2-3 månader för att få litet pengar och litet bättre känsla av att göra nytta för sig. Helt mentalt, alltså. Det tar ju på en ung mans självkänsla att mer eller mindre låta sig försörjas. Uppehållet han får från flyktingcentralen är ju ca 260€/månad.  Och förtjänar jag för mycket (antagligen min normala lön) dras den pengen också in. Men nu är jag ju ännu föräldraledig så mina inkomster är tillräckligt små för att jag inte skall förväntas bekosta hans uppehälle.

Det allmänna klimatet för de stackarns asylsökarna i Finland, ja hela Europa, blir ju värre och värre. De invandrarfientligas läger fick ju till synes vatten på sin kvarn med att ett påstått terrordåd skedde i Åbo för några veckor sedan. ”Påstått” därför att enligt media har killen fortfarande inte medgett att dådet var med terroristisk avsikt. Men faktum var att han var en asylsökande i landet och att han hade radikaliserats i sin islamiska livssyn och att han lyssnade till och beundrade ISIS. Allt detta räcker ju för att islamofoberna i runt om i landet skall ge till ett ramaskri och vilja stänga alla gränser så snabbt som möjligt och om möjligt kasta ut dem vi redan har i landet. Strunt i att han var från Marocko, att han av allt att döma hade varit i trubbel redan i Tyskland därifrån han kom till landet under falskt namn. Strunt också att skyddspolisen hade fått ett tips om hans radikalisering ett halvår innan dådet – utan att göra något åt saken pga att tipset inte innehållit några detaljer om ett planerat dåd!?
Nu passar de ”invandrarkritiska” finska politikerna på att dra billiga och enkla poäng (Vad var det vi sa!? Så går det när vi släpper in alla de här muslimerna!!!) och passar på att rida på det (enkla) folkets räddsla och fördomar och försöker pressa igenom ytterligare lagändringar och förskärpningar i invandrarpolitiken. Fy fan säjer jag! Straffa och släng ut dem som begår brott men låt den stora majoriteten av fridfulla goda muslimer vara i fred och ge dem en chans att integreras till fullvärdiga medborgare i Finland. Som det är nu, men en massa mänskor som hatar och vill bli av med dem och missunnar dem allting de får av staten, är det inte att undra på att de mest svaga radikaliserats. Tankegången att det är ingen skillnad om man börjar göra det som alla redan tror att man gör är väl inte helt främmande får någon av oss?

Min killes situation då? Vi väntar ännu. H2 kommer från ett ställe i Irak där ISIS fortfarande härskar, men det hindrade inte Migrationsverket från att ge honom ett negativt beslut i maj 2016. Det är redan över ett år och två månader sedan vi överklagade det negativa beslutet hos Förvaltningsdomstolen men inget har det hörts. No news is good news, heter det ju, men i dagens ultranegativa klimat mot speciellt irakier är jag inte böjd att tro på det gamla talesättet. Bara för att ISIS har en vapengömma i grannhuset och de allierade (irakiska regeringen- usa- kurderna) flygbombar området regelbundet, finns det ju ingen orsak att man inte skule kunna fly till tex Baghdad (där man förhåller sej mycket misstänksamt mot sunnimuslimer från ISIS härskade områden) och hitta någonstans att bo där. Och ett jobb att betala sitt boende och levebröd.  Tycker tydligen Migri.

Men H2 skall inte tillbaka. Plan A är ju asyl, för den får man vanligen för 4 år. Plan B är ju naturligtvis att överklaga till Högsta domstolen om det blir avslag igen. Vid behov tänker jag föra hans case så längt man bara kan. Tex svenska Lifos (Migrationsverkets rätts-och landsinformationssystem) säjer direkt i sina dokument såhär: (Boldandet av texten i slutet av paragrafen är min).

I de områden i provinserna där IS har territoriell kontroll är situationen,
liksom i provinsen Nineva, mycket svår. (Gäller allts H2s hemstad).
I provinserna Kirkuk och Anbar får det anses råda en inre väpnad konflikt i
utlänningslagens mening. Stridigheter med inslag av urskillningslöst våld
har förekommit och förekommer i delar av provinserna, men inte generellt i
alla delar av sådan intensitet att alla och envar riskerar att drabbas. Eftersom
säkerhetsläget och våldsnivån varierar mycket inom och mellan provinserna,
måste en individuell prövning av den sökandes utsatthet göras mot den
sökandes hemort i enlighet med Elgafaji-domens kriterier.
Detta innebär att när säkerhetsläget är allvarligt utifrån aktuell
landinformation behöver inte den individuella risken vara så hög. Vid
bedömningen av en sökandes utsatthet måste därutöver beaktas att det för
närvarande kan finnas säkerhetsrisker i samband med resor inom och mellan
provinserna. Den som vid en individuell prövning bedöms vara
skyddsbehövande på grund av säkerhetsläget uppfyller kriterierna i artikel
15 c skyddsgrundsdirektivet och 4 kap. 2 § första stycket 1 andra ledet
utlänningslagen.
I områden där IS har kontroll får det anses att konfliktnivån i kombination
med den stora utsattheten för civilbefolkningen, medför att i huvudsak alla
och envar som återvänder dit löper en individuell risk att utsättas för sådan
behandling som anges i artikel 3 Europakonventionen och artikel 15 b i det
omarbetade skyddsgrundsdirektivet. Kriterierna för alternativt skyddsbehov
enligt 4 kap. 2 § första stycket 1 första ledet utlänningslagen är därför
uppfyllda i ett sådant ärende. Vid bedömningen måste aktuell och relevant
landinformation beaktas.

Ja, av detta tolkar jag det som att i Sverige skulle H2 få asylum.  Däremot undrar jag om de sitter på det finska Migrationsverket och väntar att de allierade skall befria området som de gjorde i Mosul. Trots att Mosul ligger i ruiner hörde vi rykten om en person som fått negativt beslut helt nyligen med motiveringen att Mosul nu är befriad. Här emellan fick ju alla från den trakten positivt enligt Förvaltningsdomstolens linjedragning. Hörde också om fall där minderåriga asylsökande fått ett års asylum och när de efter ett år fyllt 18 blivit nekade nytt uppehållstillstånd. Läs och bäva över finska Migris policy att så snabbt som möjligt slänga ut så många asylsökanden som möjligt! I ett skede fick bara 18% av irakierna asyl, medan motsvarande i sgs alla andra europeiska land var över 60%!!!

Plan C är att lägga in en ny asylsökan med nya bevis- om H går med på det. Det finns detaljer i hans bakgrund som han inte förde fram i den första ansökan pga rädsla och skam. Men risken med ny ansökan är att den snabbehandlas och ändå får avslag.
Plan D är antagligen att gifta oss, men det är inte heller något säkert ”kort”. Dels är det ursvårt att få behövliga papper från Irak (landet ligger ju i inbördeskrig, för sjutton gubbar!) och H2s bror försökte sej redan en gång på den farliga resan till huvudstaden i deras hemguvernement där registerbyrån ligger. Han måste svänga tillbaka med outrättat ärenden pga av att ISIS började skjuta missiler mot de officiella byggnaderna. Resan tog 2 dagar. Även om vi får de rätta papperen och lyckas gifta oss är det inte på något sätt säkert att H2 får uppehållstillstånd på bas av familjeförhållande. Varje case synas individuellt, säjs det. Men vårt förhållande är nästan urtypen för det de kommer att se som misstänkt. En enorm åldersgräns där kvinnan är äldre. (Att det skall ses som mer missänkt än om mannen är äldre är ju däremot mycket ojämlikt och diskriminerande, men så är det!). Däremot har vi ju gemensamt språk och ett digert arkiv med fotobevis: gemensamma bilder från hela tiden vi varit tillsammans. Därför känns det som att de i alla fall måste se att det är ett riktigt förhållande och inte ett skenäktenskap. Men faktum är ju att vi hellre skulle gifta oss för att vi helt enkelt vill och inte för att säkra H2s rätt att stanna hos mej.

Plan E – ja det blir väl kanske för honom att gå under jorden. Att gömma sej tills det är mindre risk att hittas. Kanske vänta ett par år på att hans fingeravtryck deleteras ur EUs register och han kan söka asyl på nytt i ett annat land.

Ja, där är i ett nötskal vad som hörs med oss. Väntan tycks vara ett konstant livstillstånd för mej: först har jag adoptionsväntat i totalt ca 15 år och nu väntar jag på att få veta vad som skall hända med H2. Jag undrar hur det blir sen. Om H2 faktiskt skulle få uppehållstillstånd – hur skulle vårt liv sedan se ut?

Ni får som vanligt gärna kommentera eller fråga om det är nåt ni undrar över. 🙂

Klubb, dagis och (för)skolefunderingar


Det är aldeles otroligt hur svårt det är att få till det att blogga nuförtiden. Jag vet inte ens riktigt vad det beror på: kanske helt enkelt oförmågan att analysera min egen situation och mitt liv. Det gör mej trött att tänka på.

Lilla O mår dock bra. Han är en fartfylld men framförallt glad och utåtriktad liten kille. Han går gärna främmande mänskor till mötes med ett glatt Hej! och engagerar sej i långa (och oftast för lyssnaren oförståbara) diskussioner om slumpvis valda ämnen. Detta dock utan att jag skulle bedöma honom som socialt oselektiv (något som adoptivbarn kan vara) och att han inte skulle vara bra anknyten till oss i familjen. Han är helt enkelt social och vill prata med allt och alla. Redan sedan förra hösten går han på klubb eller ”park” tre dagar i veckan, tre timmar var. Klubben är på finska och den ligger helt nära där vi bor. Den erbjuder honom ett socialt sammanhang med barn i ungefär samma ålder, arbetare som kan och orkar pyssla med honom (inte min starka sida), att få lära sej finska barnsånger (inte pappas starka sida) och mej ett litet andrum att göra annat då och då. Ibland använder jag tiden till ”vettiga” saker men mest måste jag medge att jag använder den för mej själv, med att tex göra en motionsrunda.

En av orsakerna till att jag valt att ännu vara föräldraledig är det att jag inte vet ut och in på den saken och hur vi skall få logistiken i vardagen att fungera. Ekvationen ser ut så här:

  1. Pojkarna bor varannan vecka hos mej och varannan vecka hos sin pappa 15 km ifrån.
  2. Jag jobbar skiftesjobb som kan börja när som helst mellan 7 och 13 och mao sluta närsomhelst mellan 15 och 21. Dessutom tar mej arbetsresan ca 1,5h till per håll.
  3. De normala dagisarna är öppna ca kl 7-17 (men kanske en halvtimmes förlängning vid behov)
  4. Det närmaste skiftesdagiset ligger ca 15 km ifrån både pappan och mej.

Ser ni problematiken? Det finns egentligen ingen arbetstur jag kunde ha så att jag kunde både föra och hämta på dagis på min vecka. Och att bygga upp våra rutiner att hänga på min kille är inte något jag helst vill göra. Om han inte jobbar hämtar eller för han ju säkert, men dels vet vi ju fortfarande inget om hans framtid i Finland och dels hoppas vi ju att han också skall jobba åtminstone tidvis.

Min kompis påminde mej nyligen om att jag borde börja tänka på var lilla O så småningom skall börja förskola och skola. Hens barn har just börjat i samma skola där P går och hen kunde berätta att barnet har rätt till taxiskjuts fastän hen bara är i förskolan än! DÄR har jag kanske lösningen på mitt problem! Om undersökningarna skulle visa att det är bäst för lilla O att börja på småklass som sin storebror skulle det vara orsak för honom att få rätt till taxi. Det råkade sej inte bättre än att jag hade BVC tid förra veckan till lilla O och jag fick in en barnläkartid på samma vecka. Så nu skall lilla O utredas om det finns behov av specialklass eller om han så småningom skall börja i vår lilla lokala skola. Det lär skall finnas ett team för det i Esbo så han skall väl få träffa psykolog, talterapeut och ergoterapeut, hoppas jag. Men även om taxisjuts hem från förskola och eftis skulle vara en dellösning (på avhämtingsproblemet) blir det nog tyvärr endel ensamtid hemma, eller åtminstone tid ensam med storebror, för det finns nog inte garantier för att det alltid hinner hem någon vuxen innan pojkarna är hemma.

 

Nå, hursomhelst får vi vänta och se. Jag ser ju nog vissa likheter men och också skillnader mellan O och P. Lilla Os tal på både svenska, finska och engelska utvecklas med stormsteg, men så att inget språk är särskilt bra ännu.

Nog skulle det säkert ha sina goda sidor att ha honom i en liten klass med flere assistenter. Att sitta stilla, vänta på sin tur, lyssna på instruktioner  eller uttrycka sig själv är ju inte Os starkaste sida. Som tur är han ett januaribarn och kommer mao att vara bland de älsta på sin klass var än han i sinom tid börjar.