• Senaste kommentarer

    mil1ou om En sann mardröm
    Tudorienne om Att älska en god muslim
    Graintad om Livskris
  • Sidor

  • Mest lästa inlägg

  • Karta över centrala Thailand

    Karta centrala Thailand
  • Kategorier

  • Arkiv

  • Meta

En sann mardröm


Vi, Lille skutt och Ex-Drömmis, har bett Adoptionsnämnden att hjälpa oss att räkna ut vad vi kan göra för att hjälpa vår yngre son i den svåra situationen som vi står inför. Nedan följer en mer detaljerad beskrivning av händelseförloppet.

Vår son, lille O, född 2012, kom till familjen på en resa till Thailand från Phyathais barnhem i juni 2016, när han var 4,5 år gammal. I enlighet med adoptionsprocessen i Thailand undertecknade vi ett memorandum-of-agreement-dokument där barnet placeras hos adoptivföräldrarna tills processen är avslutad i Finland efter uppföljningsperioden.

Av olika skäl beslutade vi att ansöka om skilsmässa samma år. Vi flyttade isär i slutet av 2016 och vår officiella skilsmässa trädde i kraft i början av 2017.
För tillfället har vi delad vårdnad och delat ansvar för O. Han och vår andra minderåriga son, P, lever med sin mamma och pappa veckovis, och så har vi gjort i två år nu. Familjen inkluderar även två myndiga barn, men de lever än här och än där enligt egen vilja. De var också med på hämtresan och har också en nära relation med sin lillebror. O började sin förskola  i augusti och dit åker han skoltaxi turvis från sin mamma och pappa. Vi hade inte ett formellt förmyndaravtal med barntillsyningsmannen tidigare eftersom vi inte kände att vi behövde det. Vi är dock nu på väg dit i november på begäran av Rädda Barnen och Interpedia, för att att diskutera avtalet.

Interpedia kontaktade de thailändska myndigheterna för att fråga vad som borde göras (på grund av vår skilsmässa) och vid vårt möte igår, gav oss deras kontaktperson E och RBs soc.arb. informationen att adoptionen nu endast kan bekräftas för en förälder eftersom vi inte längre är gifta! Den thailändska lagen ger bara tillåtelse för ensamsökande och gifta par att adoptera. PeLas advokat sa i sin tur att det inte går att göra en familjeadoption mellan makarna eftersom vi inte är gifta och inte heller bor tillsammans längre. Således skulle mamma Lille skutt bli Os enda förälder som identifierats av myndigheterna, medan våra andra tre barn har två föräldrar och vårdnadshavare.

Det verkar för oss att man mittiallt helt ignorerar det viktigaste, nämligen barnets intresse. Detta är en fråga som har varit huvudprincipen för hela adoptionsprocessen, där det hela tiden poängterats barnets bästa och det söks efter bästa möjliga familj för barnet. Det kan inte vara syftet med dessa lagar att beröva  barnet på dess ena förälder !? Trots att vi har bestämt oss att vi inte längre vill vara gifta eller dela våra liv med varandra, betyder det inte att vi inte är så engagerade i vårt barn som vi har varit hela tiden. Vi vill att vi båda ska vara Os föräldrar och vi vill se till att hans liv inte på något sätt kommer att påverkas negativt jämfört med sina syskon eller med andra barn på grund av vårt beslut.

Med dessa fakta i åtanke ber vi er att hitta ett sätt att säkra vår sons rätt till båda föräldrarna.
Esbo, 21.10.2018

Japp, så är det. Både Thailands och Finlands lag ser ut att beröva lille O på sin ena förälder pga av vår skiljsmässa. Det är en mardröm och den ser ut att bli sann. Vad fan är det för vits med ADOPTIONSRÅDGIVNING  när de inte gav oss några råd då när de ännu kunnat påverka saken (dvs vår skiljsmässa inte var slutgiltig)?
Ovanstående brev som jag skrev på begäran av adoptionsnämndens jurist fick bara det resultatet att hon ringde och sade att de TYVÄRR  nu måste annullera vårt adoptionslov och jag måste söka lov på nyt som ensamsökande!

Det är för fan 1,5 år sedan vi skilde oss. Hade någon berättat detta för oss hade vi kunnat dra ut på saken och inte sökt officiell skilsmässa så snabbt. Det hjälper inte oss att alla är så jävla LEDSNA nu, vi skulle ha behöva råden då när vi ännu var gifta!

Men så ser det nu ut. Jag måste söka nytt adoptionslov (vilket jag förhoppningsvis får!?) och sedan bekräftas adoptionen först i Thailand och sedan Finland bara till mig. Så våra tre andra barn har två föräldrar men lille O bara en. Officiellt. I praktiken hoppas jag Drömmis vill axla sitt ansvar som pappa för O precis som för de andra. Mest rädd är jag för vad allt detta innebär hos myndigheter: får vi rätt till skoltaxi fortfarande vecka-vecka, bägge rätt att sköta ärenden som rör lille O, Drömmis måste ju skriva testamente, osv. Jag kan inte ens tänka mig vad allt som måste tänkas på.
Jag är så trött och sliten och litet handlingsförlamad för det känns att jag inte vet vem jag skall fråga som verkligen kunde rådge vad det skulle löna sig att göra.

TRÖTTTRÖTTTRÖTTTRÖTTTRÖTTTRÖTTTRÖTTTRÖTT … och lite ensam

Slutgiltigt


Fd (fd Drömmis, min exmake) var på arbetsresa förra veckan. Hans nya flickvän hade joinat honom till veckoslutet. På söndag eftar att han avhämtat barnen skickade han ett meddelande: ”Glömde förresten säja att jag och K förlovade oss på veckoslutet”.

Jag blev helt stel först, visste inte vad jag känner. Och varför.  Sen började jag gråta. Kände mig ledsen i en hel dag och natt innan började vänja mig och fundera på vad det praktiskt kommer att betyda om de gifter sig? För barnen. Indirekt för mig. Bitterhet över att han bytt ”upp” sig och jag bytt ”ner” mig sådär ekonomskt och ståndsmässigt. (Löjligt men så känns det också).

Och varför känns det så slutgiltigt först nu? Jag är ju inte kär i honom längre. Tanken på att vara intim känns motbjudande. Men ändå. Han var ju min så länge och nu först känns det som att jag slutgiltigt förlorat honom och det vi hade.

Det råkar sig och det bråkar sig- ett inlägg om barnuppfostran.


Mitt liv är ju inte precis intressant, men desto mer brådskande känns det som. Alltid är det en massa saker om dagen att hålla reda på och komma ihåg. Så är det kanske med fyra barn och en icke-svenska eller finskatalande sambo. Fastän två av barnen gick faktiskt och blev myndiga en dryg månad tillbaka! Det, ni, att en så ung kvinna som jag kan ha så gamla barn!? 😉
Det är bara de två yngsta, adoptivbarnen, som bor helt och hållet hemma ännu. Visserligen har nog båda tvillingarna ännu egna rum hos mig, men jag funderar regelbundet om jag skulle fixa om det ena åt P som ju börjar bli tonåring. Han fyller faktiskt 13 här i vår.

Annars går rutinerna sin egen lilla lunk. Varannan vecka har jag pojkarna här hos mig och varannan är de kvällstid hos sin pappa. Än så länge är jag föräldraledig med O men i sommar skall jag börja jobba igen (om jag inte kan hitta på nåt sätt att undvika det).

I höstas på rådgivningen (bvc) kom vi ju på att vi skall kolla upp om O faktiskt skall börja på vanlig förskola för jag vill ju gärna att han skall börja på förskolan där han sedan om 1,5 år skall börja i skolan. Vi fick remiss av rådgivningsläkaren till en psykolog som träffade O några gånger i december. Slutresultatet blev två vidareremisser och rekommendation för småklass, vilket skulle betyda att han i sinom tid börjar i samma skola där P nu går. Nu väntar vi mao att få kallelse till barnneurolog och barnpsykiatriska öppenvården (om jag nu alls kommer ihåg rätt!).

Han är nog en handfull fastän han är en söt och alert och rolig kille. Jag kan ge ett exempel som låter lite roligt men är ett bra exempel. Jag brukar låta honom titta på video från Netflix på morgnarna om han är pigg och jag är sömning. Vanligvis går det bra, jag ger honom morgonmål och ipaden och så går jag och lägger mig och slumrar litet till. Jag menar, han är ju faktiskt 6 år så man tycker man kan ha honom i rummet intill. Om jag hör något oroväckande (som skrapande av stolsben när han tänker klättra upp i något skåp) regerar jag förstås. Hursomhelst. En dag kom han sedan och frågade var vi har plåster. Alert! Vad ska du med det till? Vad har du stött dig på? Har du använt någon kniv? Nej sade han… Har du använt någon gaffel? Nejdå. VAD HAR DU ANVÄNT DÅ? VISA MIG! Varpå han tog mig till sitt rum och öppnade skåpdörren till sitt lekkök. Där hade han: två stycken mattknivar, tre stycken skruvmejslar, en sax och en ”vuxenleksak”. (Jo, vi har en uppsättning sådana, har inte ni? ;)) *facepalm*
Det vete f-n när han har plockat åt sig allt det där och varifrån. Mattknivarna måste han har lyckat snuva åt sig från vårt förråd i nedre våningen där vi har diverse verktyg, renoveringsgrejer och annat skräp av blandad kaliber.
Senare upptäckte jag ju att han (förutom sin hand som tackolov bara fått ett smärre sår) hade provat mattknivarnas skärpa på in ipad och sitt nymålade lekköks hyllor och dörrar. De var definitivt vassa.
Detta var bara ett exempel. Här om dagen lyckades han smuggla med sin till födelsedagen fådda walkitalkie med sig till parkens klubb. Den var också gömd någonstas när vi blev alltför trötta på att hela tiden måsta prata i dem med honom. Sen funderade jag varifrån det skrapande ljudet kom hela tiden, innan jag hittade den andra telefonen där den ännu var gömd. Tanterna sade ursäktande att de satt bort den så att den inte skulle gå sönder. Undrar just om de trodde att jag faktist låtit honom ta med den med lov för att hålla mig ajour om hur det går i pulkabacken? 😀
Hursomhelst är det definitivt en liten ”illbatting” (se Emil i Lönneberga) vi fått som sista tillägg i vår redan färglada familj.  Klart vi gillar och älskar honom, men samtidigt tar han nog också musten ur oss de flesta dagar. Därför måste jag medge att om undersöknignarna visar att han skulle dra nytta av medicinering mot sin extrema aktivitet skulle jag förmodligen inte sätta emot.

För min sambo är det ju extra jobbigt iom att han inte är pojkarnas pappa. När man adopterar gör man ju ett mentalt engagemang i barnet man får. Man vet att det är för alltid, vad som än händer. Man blir också juridiskt sett den som ansvara för barnet. Men när man är mammans (eller pappans) sambo är det ju litet annat. Även om man blir en pappafigur har man varken det mentala eller juridiska engagemanget. Man är där för att man älskar deras ena förälder, inte för att man promt älskar barnet. Man måste delta i uppfostrandet litet mot sin vilja och får också en del av ”skiten” mot sin vilja.
Inte ett ont ord om H, han är mestadels jättebra med killarna. Han axlar det ansvaret han inte bett om och uppfostrar dem så gott det går. Problemet ligger däri att hans och min syn på hur man skall sköta vissa situationer kan gå långt isär. Och då blir det motstridigheter oss emellan, vilket ju förvirrar barnen (och vilket de inte är sena att utnyttja). Och dessa situationer får mig alltid att tänka på mina egna livsval. Gör jag rätt i att stanna ihop med H? Är det bättre eller sämre för barnen att jag har en sambo? Jag menar, största delen av tiden har vi det bra ihop, men sen när vi grälar så grälar vi ordentligt. Och jag har säkert litet det felet att när jag är pojkarnas mamma tycker jag att det är jag som skall bestämma vilka regler som gäller. Och H har vanan att göra ”uppfostringsbeslut” blixtsnabbt och utan att kolla med mig vad som gäller. Det är faktiskt litet lika som det var med barnens pappa. Han tyckte alltid att argumentet ”därför att jag säger så!” var ok, medan jag alltid tyckt att man borde ha en orsak för sina beslut. Vem vet. Det är knepiga saker.

Årsdag med WP


”Grattis på din årsdag med WordPress.com!
Du skapade ditt konto på WordPress.com för 10 år sedan.
Tack för att du använder oss. Fortsätt skriva bra inlägg.”

Jösses, efter nåt sånt måste man ju skriva litet. Helst nåt bra. 🙂

Uppehållstillstånd


Idag kom det äntligen besked om att lilla O har fått förlängt uppehållstillstånd- drygt 5 månader efter att det gamla gått ut. De beviljade det igen för bara ett år, vilket betyder att, om inte DCY börjar snabba på, kommer vi att vara i samma situation igen om 7 månader. Suck, varför kan de bara inte ge det för två år på samma gång???

Skiljsmässa under adoptionsprocessen


Ett ämne som förhoppningsvis inte är aktuellt för någon alls, men kanske ändå kan vara det. Vad i fall man väljer att skilja sig medan adoptionsprocessen ännu är på mitten?
Ja skippar allt sk–prat om att försöka för barnets skull och hur det skulle vara viktigt med stabilitet osv. Det vet jag, det vet ni men ändå kan det finnas situationen där ett äktenskap som knakar allvarligt i fogarna är mer skadligt för ett barn än en någotsånär lycklig skiljsmässa (finns det sådana?).

För oss var det så här. De första två uppföljningsmötena valde vi att inte berätta för socialen att vi skulle flytta isär. Då hade vi inte ens bestämt ännu ifall vi skulle skilja oss på papperen också. Men mot det sista hade M redan hittat lägenhet och jag antar att hans nya kvinna pressade honom om skiljsmässa så vi kände oss tvungna att komma ut för socialarbetaren om vad situationen var. Tänkte att vi kanske skulle bli fast om det framgick att M enligt befolkningsregistret bodde på annan adress.

Däremot valde vi att tiga om sanningen om orsaken. Detta för att vi antog att socialen i såfall hade velat dra in våra nya partners i uppföljningen också, något som vi inte ville. Socialarbetaren var enligt egen utsago något oerfaren så hon ville dra in vår tjänsteproducent Interpedia i det hela. De beslöt sedan att vi skulle träffas en extra gång och älta (tycker jag) orsakerna till skiljsmässan. Påstod att de måste ha någon orsak till den fastän jag själv anser att det säkert sällan finns bara en orsak. Skulle inte vårt äktenskap varit så urvattnat och rutinerat och vår kärlek övergått till ömsesidig vänskap och kanske annan sorts kärlek, skulle jag inte varit emottaglig för att falla för någon annan. Det är min åsikt. Så det var vad vi sade. Att vi bara vuxit isär och kärleken falnat. De fick nöja sig med det. Tycker faktiskt inte ens de angår varken dem eller DCY!

Hursomhelst. Det sista mötet hade vi sedan i början av året i Ms nya lägenhet och tanterna tyckte ju förtjust att vårt samarbete verkar fungera bra (vilket det ju huvudsakligen gör!). Uppföljningsrapporten lär skall ha åkt till Thailand 24.5.2017.

Så är det ju på det idiotiska viset att ett barn som adopteras till Finland av någon outgrundlig orsak får ett uppehållstillstånd på bara 1 år! När man tar i beaktande att uppföljningsmötena tar minst 6 månader (3 stycken med 2 månaders mellanrum) och sedan skall rapporten skrivas och översättas så är det mycket osäkert att få adoptionen bekräftad innan 1 år gått. Sen när de i DCY blivit behandlade skickar de meddelande till Thailands ambassade i Helsingfors och sedan blir man inbjuden att åka dit och högtidligen skriva under de sista dokumenten. Med vår extra sväng i långdansen var det ju omöjligt att få allt detta gjort på under ett år. O s uppehållstillstånd skulle gå ut i juni och jag vaknade upp till detta nångång i maj. Jag förökte beställa en tid till migri för förnyande men de hade de första lediga tiderna i juli – en månad efter att lovet redan gått ut! Nå, jag kontaktade migri via mail  för det är totalt omöjligt att någonsin nå  dem per telefon – jag har många gånger försökt både i Os och Hs ärenden och man kommer inte ens in i telefonkön! Som tur sade de att det är ok iom att ansökan rean är på gång. Man kan nämligen göra och betala ansökan på nätet men måste sedan gå dit i person för att bli identifierad.

Hursomhelst var M där med O då i juli och så fick jag som uppgift att dessutom skicka kopia på mitt passuppslag och vad det nu var, vilket jag genast gjorde. Inget har vi hört sedan dess men NU förra veckan – 4 månader efter att hans uppehållstillstånd redan gått ut- skickar de en tilläggsförfrågan om ”varför Os adoption inte blivit slutförd ännu”. Vet inte om frågan var riktig eller om de på migri helt enkelt inte vet om att den slutförs här i Finland först efter uppföljningsperioden. I många länder görs det ju redan i landet barnet adopteras ifrån.  Who knows, men så vi så kan det bra ta ända till nästa vår innan de slutförs eftersom papperen åkte från Interpedia så sent.

Störande, men jag är inte orolig. Jag tror inte det finns någon som kunde påstå att det vore barnets bästa att inte genomföra adoptionen efter att ha varite en del av vår familj i nästan 1,5 år. Så vi får bara vänta. Det är vi vana vid.

Pappas dag


Känner mig litet deppig. Det är farsdag. Min pappa är borta sedan många år, likaså min exmans far. Hs pappa är i Turkiet. Där firas farsdag i juni och dessutom säger H att firande inte alls hört till deras traditioner i Irak. Det har aldrig varit något storfirande i vår familj heller, bara barnens dagis/skolkort och kanske något de lagat. Jag har ju tyckt att han inte är min pappa så det är mera barnens sak att fira, men en tårta har vi ju vanligen lagat.
Nu när vi är skiljda ville jag försäkra mig om att barnen inte glömmer, så jag whatsappade de äldre i början av veckan. O och P har också hämtat hem självlagade kort från skola och barnklubb så jag tänkte att vi kunde snabbfira när M kommer efter barnen som han brukar på söndag kvällar kl 20. Vi hade planerat med killarna att överraska med tårta och korten. Jag hade messat S och H också att de skulle försöka hinna med.

Men så skickade min ex meddelande att han ville hämta killarna tidigare. Och på min fråga om firande sade han att han tänkt göra tårta hemma hos sig istället. Trots att jag genast talade med P och O blev det inte bra. P ville inte åka utan satt sig helt emot. M kom redan kl 16, fyra timmar tidigare än vanligt och för barn med speciella behov är förändringar med kort varsel inte bra. P satt först envist på sin plats i soffan utan att röra på sig. Småslog sedan på mig och grät och snörvlade mot min blus när jag kramade om honom och sade att vi ju ses REDAN på fredag. Rymde och gömde sig i sängen. Första när jag gick med ut på gården och stoppade dem i bilen och vinkade av dem – med tårarna i ögona – for de äntligen iväg.

Det är något så upprivande med de gångerna när bytet mellan föräldrarna går emot barnens vilja just då. Jag vet ju att de har det bra hos M, men ändå. Det är en lättnad när de far, visst blir det skönt att vila litet, men ändå har jag nog ibland ändå ett tungt sinne och tårar i ögonen. Och speciellt nu när tanken gick upp för mig att det kanske aldrig mer blir något farsdagsfirande för mig. Mamma är ju inte medbjuden hem till pappa, eller åtminstone inte den här gången.