• Senaste kommentarer

    Graintad på Livskris
    Tudorienne på Livskris
    Lille skuttSakta men säkert…
  • Sidor

  • Mest lästa inlägg

  • Karta över centrala Thailand

    Karta centrala Thailand
  • Kategorier

  • Arkiv

  • Meta

Lösenordsskyddad: Foton från min födis


Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

En milstolpe passerad


Vet ni vad. Jag fyllde femtio här för ett par veckor sedan. Det känns ganska hemskt. Jag känner mej inte alls gammal men ändå tycker jag nog att femtio är det. Lite börjar nog kroppen känna av åldern. Mina knän är inte så pålitliga som tidigare (tex är jag ganska ovillig att hoppa över ett dike för jag är rädd att knät skall ge vika) och synen har blivit klart sämre under året som gott. Jag fick nya glasögon i januari och då tyckte jag att jag bra klarar mej med läsglasögon som tidigare men nu när det är svampsäsong har jag ångrat mej ordentligt. Jag ser faktiskt bara först när jag är riktigt nära (typ läsglasögon…) om det är en kantarell eller ett gult löv jag tittar på. Lika så märkte jag när jag var i Ikea på uppköp att jag inte kunde vara säker på på avstånd om jag kände försäljaren i fråga. (Jag jobbade ju tidigare där).  För att försäkra mej om saken gjorde jag en tidsbeställning till en glasögonbutik här i dan och döm om min förvåning när min närsyn försämrats 0,75 jämte 0,5 och också fjärrsynen är nu på 1,25 (som jag tidigare inte behövde glasögon för). Så nu ska lässkärpan vara på +3,0. Voi-voi, som finnarna säger. Men nya glasögon ska det bli till att skaffa sig igen. Men här i somras blev jag opererad för ett bråck (jättelitet, men börjad litet kännas av) och det tröstar mej litet att komma ihåg hur kirurgen beskrev mej: i mycket god kondition (för sin ålder).

Ja konditionen. Jag är faktiskt tillbaka på den ”smala” vägen. Det gångna året har varit ett mycket söndrigt år på alla sätt. Förra hösten när vi separerade med Drömmis blev det ju först lunginflammation, följande mycket snart på våren av en hosta som inte gav med sig. Sedan årsskiftet led jag också av axelvärk som smugit sej på mej och som till slut blev så jobbig att den hindrade de flesta jumppor och dagliga sysslor också. Jag hade så ont att jag hade svårt att hantera växelspaken på bilen eller lyfta en vanlig tallrik med mat eller stekpanna med bara en hand. Nåväl, jag fick remiss till fysioterapi som jag också påbörjade nångång efter årsskiftet. Hostan visade ju sedan sig vara allergiskt betingad och jag blev utrustad med astmapipa och antihistaminer i april som äntligen tog bort hostan. Likaså byttes min fysioterapeut som av en lyckospark och den nya unga kom genast på var skol klämde. Redan efter min första hemläxa (jumpparörelser) började den värsta smärtan avta.

I skrivande stund har jag inte hosta, inte axelvärk och kan t.om luta min hela tyngd på mina armar (typ ”hoover”). De är nog inte så starka som de var för ett år sedan, men det kanske jag med tiden kan öva upp. Den enda krämpan som jag fortfarande lider av är lindrig inkontingens, jo, du läste rätt. Jag har gått på undersökning och fysioterapi för det också, men börjar luta till att jag skulle vilja bli opererad för det också för i mitt vardagsliv blir det bara inte tillräckligt med tid för ”knipjumppa”. Jag lider mest av problemet när jag springer och går på gruppjumppor där man hoppar mycket. Att göra X-hopp i rask takt eller typ cancan sparkar osv gör att jag får knipa ordentligt för att det inte skall komma några droppar i byxorna. Det är genant men sant.  Och lär vara något som typ 50% av kvinnorna lider av i något skede men som man ju inte gärna talar om.

Inte är jag nära heller i samma kondis som för ett år sedan. Jag hade ju planerat att löpa min första halvmaraton försommaren 2016 men eftersom det blev hämtresa missade jag den. Och nu är kondisen inte densamma. Jag sprang 10 km förra veckan på en småhygglig tid, men det ska ju dubbelt till för en halvmara… Så det blir nog tidigast 2018 OM jag nu får vara tillräckligt frisk för att löpträna varje vecka. Och om det bliv operation för kissproblemet får inte sjukledigheten vara för lång – då tappar jag ingen farten.

Hur håller ni er i form? Eller är ni ännu så unga att det går av sig själv?

Att älska en god muslim


Kanske nån av er är nyfiken att höra hur det går med förhållandet jag bröt upp mitt nästan tjugoåriga äktenskap för?

Det går faktistk bra. Det är kanske svårt att tro att två mänskor från så olika bakgrund kan ha så mycket gemensamt som vi har. Det kanske verkar vara mer som skiljer oss åt (ålder, religion, familjesituation, bakgrund) än som fört oss samman. Men så är det inte. Vårt förhållande började med att vi kom överens om att alltid vara uppriktiga och ärliga mot varandra. Också med pinsamma och känsliga saker. Det är en bra utgångspunkt. Nu känner vi varandra väldigt bra och det känns fint att ha någon som läser en som en öppen bok. Många gånger om vi har något bråk om något (för det är ju klart att det också händer) vet han i alla fall vad jag tänker då jag inte tänkt säja det högt.
H är väldigt hjälpsam och passar gärna upp mej. Det är helt tydligt något som hör till kulturen, dels att betjäna den man älskar , dels att betjäna de som är  äldre. Om vi tex är med hans yngre bror eller syskonbarn, är det de som får springa ärenden åt honom. Men högaktingen och kärleken till nära och familj finns där alltid. Vänligheten och viljan att göra gott för andra. Generositeten att ge av sitt för att göra andra glada. Anspråkslösheten, att ”det här räcker bra för mej, ta du den där”. Likaså vanan att fråga andra om råd i allt möjligt: allt från hur jag tycker han skall sköta någon viss sak till vad han ska sätta på sej för kläder. 🙂

H är aktivt troende muslim. För vårt förhållande betyder det inte något annat än att justera sig till hans rutiner med att be 5 ggr per dagen och fasta en månad i året. Under Ramadan i år sympatifastade jag med honom (med undantag att jag drack kaffe och the som vanligt), men annars åt vi bara tillsammans efter skymningen. Han bad mej inte, jag tyckte själv jag ville göra det för att stöda honom. Att läsa Koranen och gå nångång till moskén på fredag skulle han också gärna göra, (men hittills har det bara blivit av en gång). Han har inget emot att jag inte är muslim och han skrattar bara ibland när jag litet skämtar med honom om hans tro. Han tror som han vill och jag som jag vill. Jag frågade honom nyss hur han själv skulle vilja beskriva sej först och främst: som en irakier, muslim eller arab. Han svarade muslim. Det är viktigt för honom att försöka vara en god muslim.

Hs förhållande till mina barn är väldigt fint. De större uppskattar han och vill gärna göra glada (med tex mat de gillar) och de små är han en rolig kompis/ vuxenfigur åt. Han har helt tagit ansvar och hjäper till och uppfostrar och ”domderar” över barnen. Och barnen gillar honom också storligen. Han är rolig och tokig och skojar och skämtar mycket. När barnen är hos pappa och vi talas över Whatsapp frågar de alltid efter H2. Däremot har H2 nog sagt att han aldrig skulle kunna komma att se på mina barn som annat än just det: mina barn. Att barnen redan har en pappa och de inte behöver en till. Han skulle ju önska sej egna barn, men inser att så kommer det inte bli om vi stannar tillsammans. Det är en sorg för oss båda. Jag är inte naiv. Kanske längtan en dag kommer att bli för het. Men än så länge vill han hellre vara med mej.

Men inte är vårt förhållande någon smekmånad längre, visst grälar vi ibland så stopporna står. (Oroa er inte – allt är ord – inga våldsamheter). Jag har svårt att acceptera hans väldigt olika sätt att gräla. Han kan vara länge sur för småsaker och ibland bli sårad för något jag bara slängt ur mej. Själv gräver jag gärna fram sakerna som vi är oense om, har ett redigt gräl och blir sedan sams. Han skulle hellre glömma hela saken och inte gräla och inte tala. Och när han blir ordentligt arg är han så arg så jag till slut blir ledsen. Jag tror detta är en kulturell sak. Jag har lärt mej om araber att det att det man inte säjer högt finns helt enkelt inte. Jag känner till exempel en finsk kvinna som har ett förhållande med en annan man. Hennes äkta man lär mycket väl ska veta om situationen, barnen lika så. De känner alla den andra. Det äkta paret ska sälja huset och flytta isär. Mannen (arab) eventuellt tillbaka till hemlandet. Men så länge det inte talas högt om det utomäktenskapliga förhållandet existerar det egentligen inte och mannen behöver inte förlora ansiktet.

Men… iom att H2 (H1 får vara sonen) inte har något upphållstillstånd lever vi ju trots allt på lånad tid och det är omöjligt att göra några säkra långtgående planer.

I skrivande stund skall H2  börja jobba för några månader igen. Han jobbade där tidigare och de har bönat och tiggt honom tillbaka, men det finns flere orsaker varför vi först sade nej. Dels ligger arbetet ganska långt ifrån och det är dyrt och knepigt att ta sig dit. Dels blev vi så sura på löften de gav beträffande att H2 skulle kunna söka arbetsrelaterat uppehållstillstånd men när det kom till kritan ville de inte göra pågående kontrakt med honom, utan bara säsongen till slut (ungefär april-november). Ett sådant kontrakt duger inte för uppehållstillståndet.

Nu beslöt vi i alla fall att H2 skulle åka och jobba för 2-3 månader för att få litet pengar och litet bättre känsla av att göra nytta för sig. Helt mentalt, alltså. Det tar ju på en ung mans självkänsla att mer eller mindre låta sig försörjas. Uppehållet han får från flyktingcentralen är ju ca 260€/månad.  Och förtjänar jag för mycket (antagligen min normala lön) dras den pengen också in. Men nu är jag ju ännu föräldraledig så mina inkomster är tillräckligt små för att jag inte skall förväntas bekosta hans uppehälle.

Det allmänna klimatet för de stackarns asylsökarna i Finland, ja hela Europa, blir ju värre och värre. De invandrarfientligas läger fick ju till synes vatten på sin kvarn med att ett påstått terrordåd skedde i Åbo för några veckor sedan. ”Påstått” därför att enligt media har killen fortfarande inte medgett att dådet var med terroristisk avsikt. Men faktum var att han var en asylsökande i landet och att han hade radikaliserats i sin islamiska livssyn och att han lyssnade till och beundrade ISIS. Allt detta räcker ju för att islamofoberna i runt om i landet skall ge till ett ramaskri och vilja stänga alla gränser så snabbt som möjligt och om möjligt kasta ut dem vi redan har i landet. Strunt i att han var från Marocko, att han av allt att döma hade varit i trubbel redan i Tyskland därifrån han kom till landet under falskt namn. Strunt också att skyddspolisen hade fått ett tips om hans radikalisering ett halvår innan dådet – utan att göra något åt saken pga att tipset inte innehållit några detaljer om ett planerat dåd!?
Nu passar de ”invandrarkritiska” finska politikerna på att dra billiga och enkla poäng (Vad var det vi sa!? Så går det när vi släpper in alla de här muslimerna!!!) och passar på att rida på det (enkla) folkets räddsla och fördomar och försöker pressa igenom ytterligare lagändringar och förskärpningar i invandrarpolitiken. Fy fan säjer jag! Straffa och släng ut dem som begår brott men låt den stora majoriteten av fridfulla goda muslimer vara i fred och ge dem en chans att integreras till fullvärdiga medborgare i Finland. Som det är nu, men en massa mänskor som hatar och vill bli av med dem och missunnar dem allting de får av staten, är det inte att undra på att de mest svaga radikaliserats. Tankegången att det är ingen skillnad om man börjar göra det som alla redan tror att man gör är väl inte helt främmande får någon av oss?

Min killes situation då? Vi väntar ännu. H2 kommer från ett ställe i Irak där ISIS fortfarande härskar, men det hindrade inte Migrationsverket från att ge honom ett negativt beslut i maj 2016. Det är redan över ett år och två månader sedan vi överklagade det negativa beslutet hos Förvaltningsdomstolen men inget har det hörts. No news is good news, heter det ju, men i dagens ultranegativa klimat mot speciellt irakier är jag inte böjd att tro på det gamla talesättet. Bara för att ISIS har en vapengömma i grannhuset och de allierade (irakiska regeringen- usa- kurderna) flygbombar området regelbundet, finns det ju ingen orsak att man inte skule kunna fly till tex Baghdad (där man förhåller sej mycket misstänksamt mot sunnimuslimer från ISIS härskade områden) och hitta någonstans att bo där. Och ett jobb att betala sitt boende och levebröd.  Tycker tydligen Migri.

Men H2 skall inte tillbaka. Plan A är ju asyl, för den får man vanligen för 4 år. Plan B är ju naturligtvis att överklaga till Högsta domstolen om det blir avslag igen. Vid behov tänker jag föra hans case så längt man bara kan. Tex svenska Lifos (Migrationsverkets rätts-och landsinformationssystem) säjer direkt i sina dokument såhär: (Boldandet av texten i slutet av paragrafen är min).

I de områden i provinserna där IS har territoriell kontroll är situationen,
liksom i provinsen Nineva, mycket svår. (Gäller allts H2s hemstad).
I provinserna Kirkuk och Anbar får det anses råda en inre väpnad konflikt i
utlänningslagens mening. Stridigheter med inslag av urskillningslöst våld
har förekommit och förekommer i delar av provinserna, men inte generellt i
alla delar av sådan intensitet att alla och envar riskerar att drabbas. Eftersom
säkerhetsläget och våldsnivån varierar mycket inom och mellan provinserna,
måste en individuell prövning av den sökandes utsatthet göras mot den
sökandes hemort i enlighet med Elgafaji-domens kriterier.
Detta innebär att när säkerhetsläget är allvarligt utifrån aktuell
landinformation behöver inte den individuella risken vara så hög. Vid
bedömningen av en sökandes utsatthet måste därutöver beaktas att det för
närvarande kan finnas säkerhetsrisker i samband med resor inom och mellan
provinserna. Den som vid en individuell prövning bedöms vara
skyddsbehövande på grund av säkerhetsläget uppfyller kriterierna i artikel
15 c skyddsgrundsdirektivet och 4 kap. 2 § första stycket 1 andra ledet
utlänningslagen.
I områden där IS har kontroll får det anses att konfliktnivån i kombination
med den stora utsattheten för civilbefolkningen, medför att i huvudsak alla
och envar som återvänder dit löper en individuell risk att utsättas för sådan
behandling som anges i artikel 3 Europakonventionen och artikel 15 b i det
omarbetade skyddsgrundsdirektivet. Kriterierna för alternativt skyddsbehov
enligt 4 kap. 2 § första stycket 1 första ledet utlänningslagen är därför
uppfyllda i ett sådant ärende. Vid bedömningen måste aktuell och relevant
landinformation beaktas.

Ja, av detta tolkar jag det som att i Sverige skulle H2 få asylum.  Däremot undrar jag om de sitter på det finska Migrationsverket och väntar att de allierade skall befria området som de gjorde i Mosul. Trots att Mosul ligger i ruiner hörde vi rykten om en person som fått negativt beslut helt nyligen med motiveringen att Mosul nu är befriad. Här emellan fick ju alla från den trakten positivt enligt Förvaltningsdomstolens linjedragning. Hörde också om fall där minderåriga asylsökande fått ett års asylum och när de efter ett år fyllt 18 blivit nekade nytt uppehållstillstånd. Läs och bäva över finska Migris policy att så snabbt som möjligt slänga ut så många asylsökanden som möjligt! I ett skede fick bara 18% av irakierna asyl, medan motsvarande i sgs alla andra europeiska land var över 60%!!!

Plan C är att lägga in en ny asylsökan med nya bevis- om H går med på det. Det finns detaljer i hans bakgrund som han inte förde fram i den första ansökan pga rädsla och skam. Men risken med ny ansökan är att den snabbehandlas och ändå får avslag.
Plan D är antagligen att gifta oss, men det är inte heller något säkert ”kort”. Dels är det ursvårt att få behövliga papper från Irak (landet ligger ju i inbördeskrig, för sjutton gubbar!) och H2s bror försökte sej redan en gång på den farliga resan till huvudstaden i deras hemguvernement där registerbyrån ligger. Han måste svänga tillbaka med outrättat ärenden pga av att ISIS började skjuta missiler mot de officiella byggnaderna. Resan tog 2 dagar. Även om vi får de rätta papperen och lyckas gifta oss är det inte på något sätt säkert att H2 får uppehållstillstånd på bas av familjeförhållande. Varje case synas individuellt, säjs det. Men vårt förhållande är nästan urtypen för det de kommer att se som misstänkt. En enorm åldersgräns där kvinnan är äldre. (Att det skall ses som mer missänkt än om mannen är äldre är ju däremot mycket ojämlikt och diskriminerande, men så är det!). Däremot har vi ju gemensamt språk och ett digert arkiv med fotobevis: gemensamma bilder från hela tiden vi varit tillsammans. Därför känns det som att de i alla fall måste se att det är ett riktigt förhållande och inte ett skenäktenskap. Men faktum är ju att vi hellre skulle gifta oss för att vi helt enkelt vill och inte för att säkra H2s rätt att stanna hos mej.

Plan E – ja det blir väl kanske för honom att gå under jorden. Att gömma sej tills det är mindre risk att hittas. Kanske vänta ett par år på att hans fingeravtryck deleteras ur EUs register och han kan söka asyl på nytt i ett annat land.

Ja, där är i ett nötskal vad som hörs med oss. Väntan tycks vara ett konstant livstillstånd för mej: först har jag adoptionsväntat i totalt ca 15 år och nu väntar jag på att få veta vad som skall hända med H2. Jag undrar hur det blir sen. Om H2 faktiskt skulle få uppehållstillstånd – hur skulle vårt liv sedan se ut?

Ni får som vanligt gärna kommentera eller fråga om det är nåt ni undrar över. 🙂

Klubb, dagis och (för)skolefunderingar


Det är aldeles otroligt hur svårt det är att få till det att blogga nuförtiden. Jag vet inte ens riktigt vad det beror på: kanske helt enkelt oförmågan att analysera min egen situation och mitt liv. Det gör mej trött att tänka på.

Lilla O mår dock bra. Han är en fartfylld men framförallt glad och utåtriktad liten kille. Han går gärna främmande mänskor till mötes med ett glatt Hej! och engagerar sej i långa (och oftast för lyssnaren oförståbara) diskussioner om slumpvis valda ämnen. Detta dock utan att jag skulle bedöma honom som socialt oselektiv (något som adoptivbarn kan vara) och att han inte skulle vara bra anknyten till oss i familjen. Han är helt enkelt social och vill prata med allt och alla. Redan sedan förra hösten går han på klubb eller ”park” tre dagar i veckan, tre timmar var. Klubben är på finska och den ligger helt nära där vi bor. Den erbjuder honom ett socialt sammanhang med barn i ungefär samma ålder, arbetare som kan och orkar pyssla med honom (inte min starka sida), att få lära sej finska barnsånger (inte pappas starka sida) och mej ett litet andrum att göra annat då och då. Ibland använder jag tiden till ”vettiga” saker men mest måste jag medge att jag använder den för mej själv, med att tex göra en motionsrunda.

En av orsakerna till att jag valt att ännu vara föräldraledig är det att jag inte vet ut och in på den saken och hur vi skall få logistiken i vardagen att fungera. Ekvationen ser ut så här:

  1. Pojkarna bor varannan vecka hos mej och varannan vecka hos sin pappa 15 km ifrån.
  2. Jag jobbar skiftesjobb som kan börja när som helst mellan 7 och 13 och mao sluta närsomhelst mellan 15 och 21. Dessutom tar mej arbetsresan ca 1,5h till per håll.
  3. De normala dagisarna är öppna ca kl 7-17 (men kanske en halvtimmes förlängning vid behov)
  4. Det närmaste skiftesdagiset ligger ca 15 km ifrån både pappan och mej.

Ser ni problematiken? Det finns egentligen ingen arbetstur jag kunde ha så att jag kunde både föra och hämta på dagis på min vecka. Och att bygga upp våra rutiner att hänga på min kille är inte något jag helst vill göra. Om han inte jobbar hämtar eller för han ju säkert, men dels vet vi ju fortfarande inget om hans framtid i Finland och dels hoppas vi ju att han också skall jobba åtminstone tidvis.

Min kompis påminde mej nyligen om att jag borde börja tänka på var lilla O så småningom skall börja förskola och skola. Hens barn har just börjat i samma skola där P går och hen kunde berätta att barnet har rätt till taxiskjuts fastän hen bara är i förskolan än! DÄR har jag kanske lösningen på mitt problem! Om undersökningarna skulle visa att det är bäst för lilla O att börja på småklass som sin storebror skulle det vara orsak för honom att få rätt till taxi. Det råkade sej inte bättre än att jag hade BVC tid förra veckan till lilla O och jag fick in en barnläkartid på samma vecka. Så nu skall lilla O utredas om det finns behov av specialklass eller om han så småningom skall börja i vår lilla lokala skola. Det lär skall finnas ett team för det i Esbo så han skall väl få träffa psykolog, talterapeut och ergoterapeut, hoppas jag. Men även om taxisjuts hem från förskola och eftis skulle vara en dellösning (på avhämtingsproblemet) blir det nog tyvärr endel ensamtid hemma, eller åtminstone tid ensam med storebror, för det finns nog inte garantier för att det alltid hinner hem någon vuxen innan pojkarna är hemma.

 

Nå, hursomhelst får vi vänta och se. Jag ser ju nog vissa likheter men och också skillnader mellan O och P. Lilla Os tal på både svenska, finska och engelska utvecklas med stormsteg, men så att inget språk är särskilt bra ännu.

Nog skulle det säkert ha sina goda sidor att ha honom i en liten klass med flere assistenter. Att sitta stilla, vänta på sin tur, lyssna på instruktioner  eller uttrycka sig själv är ju inte Os starkaste sida. Som tur är han ett januaribarn och kommer mao att vara bland de älsta på sin klass var än han i sinom tid börjar.

Memmamousse


Jag har aldrig riktigt gillat memma (eller mämma som jag också sett det skrivas) som ju är en finsk traditionell påskefterrätt. Min kusin fick mej dock för några år sedan att revidera min uppfattning med detta enkla recept.

1/2 riva memma… (typ 400 g?)
2,5 dl creme vispi (flora vispi) ELLER 2 dl vanlig grädde
2 msk apelsinmarmelad (riktiga matskedar, inte mått-msk… Är den jätte bäsk räcker det med mindre)
1 tsk vaniljsocker

Vispa först grädden, tillsätt vaniljsocker och marmelad. Rör sedan ner memman i smeten. (min mousse var lite väl inrörd, det blir godare om man inte är så noga. Då kommer de olika ingredienserna, marmeladen på nåt sätt bättre fram).

Lösenordsskyddad: Bröderna


Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Livskris


Här kommer det. Inlägget som det tagit mej 8 månader att få ur mej. Orsaken till att inläggen om lilla O blivit borta och tom hämtresbloggen sgs obefintlig (nåja, jag hade nog problem med datorn också…).

Det var så här.

Bara en kort tid innan barnbeskedet om lilla O kom, träffade jag någon. En man. En ”annan” som man säger. Jag tog det  inte tillräckligt allvarligt själv i början. En liten förälskelse, tänkte jag kanske först? Jag minns faktiskt inte mycket av hur det började, annat än att vi skickade meddelande på Viber till sent in på natten om allt och ingenting. Först ganska allmänna, sedan allt mer personliga.

Orsaken att jag inte tog det alltför allvarligt var inte så mycket mina känslor som det att det var så mycket jag tyckte var för ”fel” för att kunna funka. Mannen jag träffat var mycket yngre än jag, muslim och – här kommer orsaken till att saken var helt fördömlig- asylsökande på anläggningen jag frivilligarbetade på.

Det tog bara en vecka innan det började bränna och kanske en vecka till innan Drömmis började ana ugglor i mossen. Så en kväll när jag kom hem sent igen ställde han mej mot väggen och jag bröt ihop och erkände. Erkände att jag gått och kärat ner mej i en annan, tillräckligt djupt för att inte bara kunna gå och göra slut. Att jag skulle ångra mej resten av mitt liv om jag inte löpte linan ut och såg vad det skulle barka hän.

Drömmis grät. Han sade själv att han inte tidigare i sitt liv nånsin varit kapabel att uttrycka sina känslor så djupt och ärligt som nu. Men det kändes för sent. Jag kunde inte ta emot den kärlek han ville ge mej längre. Han gick många långa promenader mitt i natten när han väntade mej hem. Och grät. Jag fattar inte att han klarade av det och jag skäms över vad jag låtit honom gå igenom. Men han lät mej hållas. Lät mej träffa HO hur jag ville när jag ville, utan att knota. Han hoppades väl på detta sätt rida ut stormen.

Så glädjen över att planera hämtresa till lille O blev ju helt i skuggan av dessa mörka känslor. Vi spenderade många långa nätter vakande och funderande på ifall vi skulle annullera adoptionen, men vi kunde bara inte. Vi kom överens om att hur det än skulle sluta skulle vi vara goda ansvarsfulla föräldrar åt lille O.

För veckorna gick före resan och känslorna svalade inte alls, tvärtom. Den otroliga känslan i att hitta en själsfrände från andra sidan jorden helt av en slump blev bara starkare. Vi hade så mycket gemensamt trots att han kom från ett krigsområde och från en aktiv muslimsk familj, själv också aktivt troende och praktiserande. Han var språklärare och pratade bra engelska och vi tyckte lika om så många saker. Ofta gissade vi vad den andra skulle säja innan den fick sin mening slutförd. Det kändes bara som Ödet ville att vi skulle mötas. (Sorry för klischéaktig mening!)

Samtidigt pratade jag och Drömmis mer än någonsin om svåra saker och om allt som slitit på vårt äktenskap. Vi hoppades väl båda att jag skulle vakna upp ur min sinnesförvirring. Men det gjorde jag ju inte. Också hämtresan blev för mej mycket ett nedräknande tills jag skulle få åka hem till min älskade igen.

Situationen gjorde på sätt och viss värre och oklarare också det att HO inte hade något uppehållstillstånd. Tvärt om fick han sitt första negativa asylbesked strax innan jag skulle åka till Thailand. Detta sagt sade jag honom självmant att som sista alternativet skulle jag fast gifta mej med honom för att han skulle få stanna. (Detta sagt har jag senare läst att inte ens äktenskap är en 100% garanti för att man ska få uppehållstillstånd!). Naiv som jag var sade jag att jag tänkte lägga in första skedet av skiljsmässa ”för säkerhets skull”. Åtminstone här i Finland funkar det så att man har 6 månaders betänketid och först efter det blir skiljsmässan slutgiltig. Om man inte lägger in papperena för det andra skedet inom ett år, rinner skiljmässoansökan ut. Vi besvärade oss förstås över det negativa beskedet och advokaten sade att det kan ta allt mellan 3 månader och ett år innan man får det andra beskedet.

Det var en vansinnigt tung tid! Jag hade ingen att tala med och Drömmis hade det litet lika. Båda skämdes vi över vår situation, jag över att gå och kära ner mej i en ung man efter tjugo års äktenskap, Drömmis över att han lät mej hållas utan att kicka ut mej på stubinen. Jag tyckte inte jag kunde tala med någon av mina gamla egna vänner, att de alla verkar vara så präktiga på sina håll att de inte kunde leva in sej i min situation.

Så efter sommaren träffade Drömmis också en annan. Hon var av allt att döma inte så tålmodig som Drömmis utan började trycka på och ganska snart meddelade han att han tänkte börja söka lägenhet. Det tog några månader och i december flyttade han så ut. I samma veva avslöjade vi för adoptionsmyndigheterna att vi skulle skiljas. Vi satsade på att de inte skulle göra några drastiska åtgärder som att omplacera lille O. Det gjorde de inte heller, men däremot ville de fortsätta adoptionsrådgivingen längre än normalt för att kunna följa upp vad som händer med honom. Tjatade på oss om ORSAKERNA till skiljsmässan. Det valde vi att inte vara ärliga med utan förklarade bara att vi vuxit isär och inte älskade varandra längre – vilket ju tyvärr är en delsanning. Att inte berätta om HO var ett medvetat val,  för vi räknade ut att de skulle vilja träffa våra nya också om vi berättade att vi har sådana. I skrivande stund vet jag inte hur länge vi skall hålla på att träffa socialarbetarna. Vi skall träffas igen nästa vecka så kanske det klarnar nu.

Skiljsmässan blev slutgiltig i januari, i det här skedet var det Drömmis som låg på om papperen. Jag kan ju förstå honom, men samtidigt skulle jag kanske gärna låtit tiden gå litet. Nu var det min tur att gråta många bittra tårar över mitt förlorade äktenskap. Vi hann vara gifta i 18 år och tillsammans i 20 år. Drömmis sade nog i något skede att han inte skulle viljga gå tillbaka till hur det var före. Visst var ju de sista åren en tomgång. Och när han såg mej förälskad kände han att han också ville uppleva sådant igen.

Och situationen nu? Drömmis bor i sin nya trea ock sällskapar aktivt med en hotshot marknadsföringschef på en stor firma. (Bitter? Jo litet. Han har upgrade:at och jag downgrade:at ekonomiskt sett…) Vi har gemensam vårdnad om barnen: de små är vecka-vecka hos vardera, utom lilla O som är varje vardags dag hos mej – litet som på dagis- för jag är ännu vårdledig. Jag beslöt mej att stanna hemma för jag tänkte att det skulle bli för mycket förändringar på en gång om jag började jobba nästan samtidigt som pappa flyttade ut.

HO flyttade in nästan samtidigt när Drömmis flyttade ut. Det var ju naturligt eftersom alternativet att på på aslylboende ju inte är något vidare och dessutom hjälper han mej massor i vardagen och hämtar också den lilla pengen han får till familjens gemensamma kassa. Tiden går och vi har ännu inte fått något svar på överklagan. Framtiden känns mycket oviss. Vad skall vi göra om det blir negativt igen? Får vi lov att överklaga till Hovrätten? Det ät det inte alla som fåt. Om beslutet blir lagstadgat är det slut på alla HOs rättigheter i Finland. Vi vet att det tillochmed förekommer våldsdeporteringar. HO vill ju inte åka. Säjer att han inte kan åka tillbaka. Har inget att åkt tillbaka till. Huset familjen bodde i står övergivet. Hela familjen är spridd, ingen bor kvar.

Som tur tycker mina barn om HO. Speciellt lilla O och P. Men också tonåringarna verkar acceptera honom efter den första chocken. Det är klart, alla barn vill ju helst att mamma och pappa skall vara tillsammans, men de har accepterat faktumet att det inte är så längre. Och så gillar de pappas lägenhet som ligger centralare än mitt hus… 😀

Vi har pratat om att gifta oss, men HO skulle inte vilja göra det för att få försöka stanna. Han tänker att alla skulle tycka att vi gifter oss bara av den anledningen. Det är ju bara halva sanningen. Klart vi skulle gifta oss av den anledningen men inte BARA därföt. Någon säkert tänker att han kanske är med mej bara för uppehållstillståndet. Jag vet att det inte är så. Vi har varit tillsammans i snart ett år, i början bara några gånger i veckan men snart varje dag och nuförtiden nästan dygnet runt. Jag kan gott säja att vi känner varandra mycket bra. Jag vet saker om honom som ingen annan vet. INGEN annan, inklusive hans familj. Han är tillsammans med mej för att han älskar mej – inte för att utnyttja mej till att få asyl i Finland. Och skulle vi besluta oss för att gifta oss gör vi det också för att vi älskar varandra. Vi är ju inte på något sett det idealiska paret för varandra. Jag är kristen, snart femtio år gammal, med fyra barn. Om han besluter sej för att gifta sej med mej ger han samtidigt upp chansen till biologiska barn. (Nu kan någon säja att han som är muslim ju kan skaffa sej en fru till. Det är iof sant enligt muslimska traditioner men HO själv gillar det inte. Hans far har två fruar och HO har fått vara barn till den ”första” frun. Fastän han inte sagt det högt tror jag de kände sej svikna när pappan tog en fru till. En fru som nu också har en massa barn). Han är ung – alltför ung för mej- praktiserande muslim samt asylsökande. Inte någon idealisk partner för mej heller. Han ber 5 gånger per dag, fastar under Ramadan och följer allmänt muslimska seder, även om han nog är liberal enligt min uppfattning.

Vi drömmer om att han skall få uppehållstillstånd och jobb i Finland. Han hade faktiskt jobb, men eftersom de vägrar att ge honom ett hyggligt kontrakt kan han inte använda det till att ansöka om visum. Vi drömmer också om att tillsammans åka till Turkiet och träffa en del av hans familj. Och senare också till Irak som är hans hemland. Att någonsin kunna åka till hans hemstad finner han inte för troligt, men att kunna besöka norra Iral och kanske Bagdhad. Det skulle vara fantastiskt. After att ha hört honom prata om sitt hemland skulle jag ju väldigt gärna åka dit om säkerhetssituationen blev bättre. Men det är tillsvidare bara drömmar.

Nåja, men där var i ”korthet” om hur jag på ett knappt års tid lyckats röra ihop hela mitt liv till ett osäkert kaos. Jag har redan i många år sagt att ett av mitt livs motton är ”Du ångrar mer de saker du skulle ha lust att göra men lämnar ogjorda,  än de eventuellt dumma saker du gör”. Det är sant. Misstagen grämer en långt mindre än de där tankarna ”Vad OM jag hade vågat…?”.

Kommentera gärna, jag kan ta det oberoende om det är positivt eller negativt! 😉