Första jobbturen på RK

Måste skriva några rader om idag, för i morgon kanske jag varken hinner eller orkar (=jobbdag).

Efter en dåligt soven natt (nervös?) steg jag tidigt upp för att påbörja min första dag som frivilligarbetare för Röda Korset på flyktinganläggningen en bit ifrån. Jag visste ju vart jag var på väg, eftersom vi fört grejer dit tidigare, så det var bara att kliva på. Det var några kvinnor i köket när jag kom, men det var knappt att de alls noterade mej när jag kom och sade att jag var där för första gången för att göra frivilligarbete. Det var speciellt en dam som bara högljutt babblade på och inte ens avbröt sin mening när jag kom in. Det framgick senare att hon var en av ledarna på stället, den enda avlönade av oss som var på plats.

Först lagade vi morgonmål till asylsökanden: de fick gröt (vilket förvånade mej) två olika sorters bröd, ost, pålägg (kalkon, inte gris, förstås), tomat, gurka samt the, kaffe eller saft. Ledaren sade att vi måste begränsa hur mycket var och en tog, för att det har gått så mycket mat i roskisen. Att vi måste kolla åt hur många personer var och en skulle föra mat. Det var nämligen endast några män som hämtade morgonmål, men endel av dem hämtade mat åt 5-6 personer. Men för oss som inte jobbat där ofta, var det ju omöjligt att hålla koll på hur stora familjer de hade. Dessutom kändes det lite småaktigt. Att portionera ut tomatbitar istället för att låta vuxna män ta för sej själv…

Efter morgonmålet gick jag och en annan kvinna upp i övre våningen och sorterade donerade kläder. Fram med lämpliga höst eller vinterkläder och bort med sommar, finkläder och sådant som var för dåligt. Ordna i svajande högar efter storlek och kön. Där fick vi höra att man inte fick ge kläder åt någon, för att endel av asylsökarna hamstrade kläder, sade ledaren. Vet inte varför, kanske de väntar på den smällkalla vintern? Eller bara fryser? Hur som helst är det tänkt att det skall öppnas en byggnad till i närheten inom en snar framtid, så kläder behövs säkert till det. Nu bor där bara ca 60 personer, men det skall väl rymmas ett par hundra så småningom.

Summa summarum gjorde jag följande iakttagelser: 1.Inget hjärtligt hälsande eller hjälp i att bli orienterad i sina uppgifter erbjöds av ledare eller de andra frivilliga. Däremot fick man nog hyggliga svar när man frågade och personerna som var där var helt trevliga. 2.Ledarern var ganska tuff och sträng i sina regler beträffande asylsökandena: deras ätande, kläder städande – allt!. Kanske det behövs, men kändes onödigt strängt med mänskor som ändå gått igenom mycket. 3. Det var sist och slut inte mycket man hade att göra med de asylsökande. Kanske det hade varit mer om det inte hade varit så tidigt på morgonen (ca 8.30-12). Förstod iofs att bara ett par talar engelska, så kommunikationen hade varit svår oberoende.

Nog skall jag gå igen, kanske redan nästa lördag. Där var faktist en av de frivilliga som bodde i Alberga som jag litet talade om att samåka tillsammans med. Hon kunde ju åka buss hit och sedan fortsätta med bil. Det är nämligen närmare 30 km från oss till asylmottagningen. (Vad ÄR förresten det korrekta ordet på svenska? Asylmottagning? Flyktingcentral?Flyktinganläggning? ”Vastaanottokeskus”, på finska).

Idag hade vi också en adoptivtträff för Esbofamiljer. Jag träffade för första gången min bloggvän T, som jag tidigare talade om. Hon var jättetrevlig, som jag ju nästan antog att hon skulle vara. ❤ *vinkar* Kanske man ändå alltid skriver som man är? Eller vet inte, gör man det? Min långtida kompis C var också där med sin dotter och som tur talade vi inte om bloggande (iaf inte jag) för C hör ju inte till mina läsare. Det är ibland svårt att dra gränsen om vilka som skall få läsa och vilka inte! Jag har ju inte så många läsare som känner mej IRL just för att jag skall kunna skriva som jag vill, utan behov att försköna mej själv och mina tankar.

Dagen slutade med middag för min mamma. Drömmis lagade karelsk stek och potatismos. Mums! Är det månne en sån mat man kunde bjuda en utlänning på som ”finskt”? Dottern, som har kompis här över veckoslutet, gjorde igen mej besviken och kom inte hem i tid, utan först vid niotiden (skulle vara sjutiden). Orkar inte gräla! Skönt att de ens kom…

PS fick till låns en motionscykel av min kompis M (N:s mamma). Super!!! Nu kan jag börja rehabilitera mitt ben mera metodiskt (dvs cykla litet varje dag).