”Mycket skit på en gång”

…för att citera min mosters kommentar till ett av mina Facebookinlägg.

Men vi tar det från början.

Dotterns lärdomsavtal gick i putten helt på slutrakan. Det var en typ på svenska barnvårdssidan som kom på att de inte anställer under 18-åringar på lärdomsavtal. Detta alltså trots att alla parter var införstådda med saken och både daghemmet (dvs den egentliga arbetsgivaren) och företrädaren för dem som beviljar avtalen varit färdiga att skriva på kontraktet.

Jag kan överhuvudtaget inte fatta att de kan ha en sådan regel, med tanke på att politikerna samtidigt funderar på om läroplikten borde förlängas till 17 år och andra stadiets utbildning på så sätt borde bli obligatorisk. Detta för att det inte skall bli så mycket ungdomar utan studie- eller arbetsplats som så småningom faller ur systemet och i värsta fall blir utstötta från samhället. Om man ännu kommer ihåg att staten lägger till en extra peng för att anställa just ungdomar som samma år avslutat sin grundskola, känns Esbos bestlut totalt ofattbart!!! Det skulle med andra ord varit så att dagiset knappt alls skulle behövat betala S någon lön, iom att de skulle fått 1000€ i månaden av staten under det första året (och hon skulle ju jobba bara 30h/vecka)! Och i ljuset av detta, känns det ännu mer ofattbart att Lucia Bigos, som är någon sorts administativ rådgivare på dagvårdern i Esbo stad, argumenterade att  de är så få att inte dagiset har tid att ge någon som kan fungera som arbetsplatscoach för S på dagiset. Hallå! Ni skulle ju faktiskt få en hel människa extra i stället  i personalen – det skulle litet hjälpa personalbristen, faktiskt!!!

Jag är faktiskt arg som en spindel och funderar på att skriva en insändare till HBL (den största svenskspråkiga dagstidningen).

Men detta var ju bara början. Inspriationen att söka något annat har helt runnit av S. Vi har annors också haft ett urjobbigt veckoslut som började med att hon bad om lov att fara över natten till kompisen som är på rymmen från socialmyndigheterna (hon som varit på besök från sin anstalt flere gånger hos oss). Jag har ju vetat att hon håller sej gömd någonstans i faggorna, för jag vet att hon och S haft kontakt. Jag har bara själv också tyckt att jag inte vill veta var, så jag inte behöver avgöra om jag skall ljuga eller inte om någon står bakom vår dörr och frågar. (De har faktiskt varit här 2 ggr tidigare under hösten).

Jag sade nej till övernattandet. Tanken att inte veta var hon är, samt det att hon skulle vara på samma adress som kompisens knäppa mamma, kändes inte bra. Men S har ju blivit sådan att hon nuförtiden är helt okapabel att acceptera ett ”nej” från oss föräldrar,  så klockan blev 23 och 24 på fredagkvällen utan att hon kommit hem eller hört av sej. Jag började då messa dem av hennes vänner jag känner och fick dessutom litet flere nummer av en hjälpsam kompis, och till sist ringer en S som är arg som ett bi över att jag kontaktat hennes kompisar. 😉 Så ringde en kompis’ pappa och den ena saken ledde till den andra och på basen av en fråga jag ställde honom, tog han taxin till sin exfrus lägenhet för att kolla läget. Mycket riktigt, i fruns lägehet (hon var utomlands) hade det hängt ett gäng med ungdomar. Pappan ringde polisen, som kom och tömde lägenheten, där bland annat S var.Hon fick ge sina kontaktuppgifter, men eftersom det tydligen inte var någon större röra i lägenheten, fick de alla sedan gå.

Nå, inte ville hon ännu heller komma hem och för att göra en relativt lång historia kort,  kom hon hem först på söndag kväll, efter att ha varit olovligt borta i två nätter. DESSUTOM fick jag ett samtal av kompisens (hon på rymmen) knäppa mamma som totalt skällde på och hotade S. Jag skall vi tillfälle fråga S vad som egentligen hänt, men tillsvidare väljer jag att anta att det mest ”hänt” saker inne i mammans eget skitsofrena huvud. Fick dock definitivt vatten på min kran i att det inte gäller att ha något med mamman att göra! Tror att S också insåg det… Har förresten någon IOS användare vink på en fungerande (helst gratis) app som automatiskt skulle banda alla inkommande samtal till telefonen? Den knäppa mammans svada var såpass magstark att jag gärna hade sparat den för eventuella framtida behov…Man vet aldrig vad man har att vänta av henne!

Vi har under veckoslutets gång beslutat oss för att göra en barnskyddsanmälan på S. Per definition är det någon man kan och skall göra när

• barnet eller den unga personen gör sådant som är farligt för eller skadar honom eller henne. Han eller hon använder till exempel mycket alkohol eller droger, begår brott eller skolkar från skolan.

Inte är det ju så allvarligt ännu att hon skulle droga eller begå brott (eller åtminstone blivit fast) men vi vill gärna försöka stoppa det nu. Jag måste dock medge att det finns en stor mental barriär framför att göra barnskyddsanmälan på sitt eget barn! Ett misslyckande som förälder, känns det ju som.

När S kom hem igår anmälde hon att hon inte längre tänker gå till skolan. Alls. Inte lärdomsavtal eller annat. Utan hon tänker vänta tills hon fyller 16 och sedan söka sej ett jobb.

Jag kan lova er att diskussionen var lång och het, men vi lyckas inte få henne att ändra sej. Vi sade till slut bara att om så är, får hon börja betala för sej här hemma också och börja betala sina bussbiljetter, mobilsamtal osv själv. Det är väl bara att hoppas att hon faktiskt lyckas hitta ett jobb. Om det blir att ligga hemma i sängen hela dagen och sedan sticka ut med kompisarna, vet jag inte vad vi skall göra? Drömmis är helt färdig att kasta ut henne helt och hållet… Man är så jävla hjälplös!

Mera skit: Min mammas doktor hade sagt att med 90% säkerhet måste hennes fot amputeras. Orkar inte kommentera desto mera, vi väntar på närmare besked och så krävde mamma att få visa papperena åt någon annan läkare också, vilket ju är smart och vilket min moster lovade ta hand om.

Och så är jag sjuk. Jätteflunssig. Är borta från jobbet för 3:e dagen och säng(läs: soff-) liggande för 4:e. Skulle nog kanske vara på bättringsvägen om det inte vore för den här jäkla huvudvärken som hållit på i två dagar redan och som varken värkmedicin, Duact, näskanna eller annat verkar råda bot på.  Skulle ha träff med kompisar ikväll men är inte ännu säker på om jag orkar gå.

Nä nu skall jag se om jag kan få upp S från sängen idag utan större gräl. Klockan är över 12 men jag antar att hon behövde sova ut.

 

Vårt land, vårt land

Ojdå. Jag har glömt berätta en viktig grej från förra veckan. Fick meddelande om att ett officiellt meddelande kommit till den elektroniska tjänsten.

Mycket riktigt: TÄTTÄRÄTTÄTÄÄÄÄÄÄ:

Jag är nu finsk medborgare! Så nu kan och ska jag söka finskt pass och behöver inte stressa över att måsta åka över till Sverige för att söka pass. Till saken hör att det stod att beslutet trätt i kraft i augisti!? Har det tagit dem 2-3 månader att meddela mej?

Nåja, hursomhelst är ett problem ur världen.

Mycket att tänka på!

Har varit en busy ”ledig dag”, igen. I morse var jag på jumppa. Har nu framgångsrikt varit på några stycken. Inte är ju kondisen som den varit, men med tanke på 2-3 månaders paus, är jag ganska nöjd i alla fall. Inte är min kondis fortfarande dålig… 🙂 Och det är så härligt att få ösa på i musikens takt igen. Samma gäller de korta joggingturerna jag hittills fått ta. Nu är jag uppe att springa sådär 15-20 minuter och sedan gå resten av länken. Jag fick ju lov av läkaren att börja med 5 minuter och successivt lägga till några minuter per gång. Och att komma ihåg att ha vilodagar emellan.

Efter jumppan var jag och hälsade på mamma. Hon är ju inlagd på sjukhus sedan i måndags. Hon är i rätt dåligt skick, dvs det är en envis inflammation i hennes ben och hennes inflammationsvärden har tidvis varit över 300. Det har påverkat hennes huvud också och hon har emellanåt varit litet borta när man talat med henne. Det som mest skrämmer henne (och oss nära) är risken som finns att de kan hamna amputera hennes ben helt och hållet. Hon är ju diabetiker och har haft ett sår i sin fot i ett par år redan. Det är en stor risk för diabetiker att det kan gå kallbrand i benen och då kan amputering vara sista alternativet. Jag funderar bara på hur en 72-åring skulle hela från en så stor operation och hur hon nånsin skulle lära sej att fungera med en protes. Skulle hon nånsin kunna komma hem och bo ensam mera? Kommer hon någonsin att komma hem från sjukhuset igen? Det är skrämmande tankar, tankar som hon säkert också tänker. Och jag tänker att om hon nu skulle dö, skulle jag vara helt ”ensam” sedan. Min pappa har ju dött för många år sedan och några syskon har jag inte. Drömmis har jag ju förstås, men det känns hemskt att det inte skulle finnas någon annan nära. Undrar faktiskt hur det blir sedan när vi är gamla. Drömmis pappa dog som 68-åring, så risken är överhängande att också jag får leva mina sista 20-30 år utan honom.  Usch, dessa dystra tankar! 😦

Var idag och jobbade på flyktingcentret igen. Det gör mej alltid glad. Där finns så mycket jag kan göra som hjälper andra och jag känner mej så behövd när jag går dit. I dag var där bara 2 st av de ordinarieledarna (J och M) och jag märkte att de inte skulle ha klarat sej (eller haft jäkla stressigt!) utan mej. Det är ju full rulle hela tiden och jag gör nu nästan allt samma som de gör. Först serverade vi mat och jag jobbade i köket. Sedan gick vi över till huvudbyggnaden och kollade igenom litet listor enligt vilka det var några killar som ännu inte fått ett enda par byteskalsonger eller strumpor (trots att de varit på centret i en vecka redan!). Så vi begav oss att dela ut litet nya strumpor och kalsonger.

Så var det en kille som hade bottnet helt loss från sina joggingskor och jag gick för att leta reda på ett par nya åt honom bland de donerade skorna. Jag hittade ett passligt par och han var nöjd med sina nya skor. ❤

Innan vi visste ordet av var det dags för kvällsmål och vi fick bråttom tillbaka till köket för att fixa till thé och annat åt de boende. Efter maten blev det prat med J och M om deras jobb och att det borde anställas flere. Jag frågade vad det är för krav och då sade J att han tror att om jag bara anmälde mitt intresse till deras chef så skulle jag säkert bli anställd. Jag sade att jag faktiskt lekt med tanken men att det är vissa saker som jag tror ligger i vägen. Vi pratade mera ingående om lön och annat och det visade sej att min lön kanske inte skulle falla just. Det fick mej att faktistk fundera på om jag borde ansöka?

Det finns flera saker på plus-sidan, men också några på minus.

Plus:

Tänk vilket givande och betydelsefullt jobb!

Trevliga arbetskompisar, omväxlande, självständigt och ansvarsfyllt arbete med i huvudsak glada och tacksamma klenter.

En helt ny bransch. Kunde kanske skola mej vidare till socionom? Kanske nytta av min förmanserfarenhet? Ny karriär?

Minus:

Arbetsresan besvärlig. 30 km och tror inte det skulle gå lämpliga bussar. Vi skulle behöva ha en bil till!

Jag har ju tänkt bli föräldraledig snart. Kan jag låta bli att berätta det ? Eller borde vi planera för Drömmis att stanna hemma stället?

Kanske sämre arbetstider. Definitivt veckoslutsjobb, inga med säkerhet lediga helger: centret är ju öppet alla dagar, året runt.

 

Vad tycker ni? Skall jag söka?

 

 

Avtalet nästan i hamn

Det ser lovande ut för S:s lärdomsavtal! Vi var ju på det där mötet i förrgår och i går skulle S sedan ringa och berätta vad hon bestämt sej för. Nå, hon hade fått magsjuka (uuuurk!!!) under natten och var i ganska dåligt skick ännu hela dagen i går, så jag lovade ringa hennes lärare. I samma veva som jag sade att det är Barn- och familjearbetsledare hon vill studera till, frågade jag vad det nu beror på ifall hon får kontraktet eller inte. Svaret var att det nu är fast på arbetsplatsen. De har ju tidigare sagt att de gärna vill ha henne, om bara finanserna ordnar sej, så nu känns det att det är 99% säkert att det fixar sej! 😀
Jag vågar nästan vara jätteglad, men försöker litet hålla tillbaka tills vi verkligen har alla namn på pappret. Och sedan hoppas vi ju att S verkligen håller sin del av kontraktet och sköter jobbet , men också sköter skoldelen som är MINST lika viktig och som de var ganska oroliga på skolan, eftersom hon hittills varit frånvarande så ofta (faktiskt största delen av gångerna!). Men S lovade och svor att hon skall sköta det, så nu hjälps det inte annat än att (försöka) lita på henne.

Fullt upp på alla fronter!

Var i söndags igen på flyktingcentralen. Först var det ganska lungt och vi var med min bekant M-T (som jag alltså blivit bekant med där på plats och ställe och som också är en frivilligarbetare från Esbo) närmast och sorterade skor och sånt. Så var det litet omrumsterande med sängar från ett rum till ett annat, för det skulle komma två nya familjer till boendet och de gamla familjerna ville passa på att ”uppgradera” sina sängar till nyare och stadigare.

Vi skulle just iväg på något nytt projekt när en av ledarnas telefon ringde och meddelandet var att de nya familjerna redan sitter i taxi på väg mot oss och är här om ca en timme! Då blev det fart, skall ni veta. Jag var med ledaren och bar sängar från huvudbyggnader från inte ännu använda rum och skjutsade ner dem med hiss till bottenplanen. Så hojtade jag till men några av de nyanlända afganistanska killarna att komma med som bärhjälp och vi fick flyttat tre våningssängar till andra byggnaden. Det var ett hojtande och viftande  innan vi kom rätt och alla förstod vart vi skulle och vad de skulle göra. 🙂 Men härliga, vänliga, hjälpsamma killar! ❤ Så flyttade vi litet andra möbler och grejer och det gick hur bra som hälst. Upptäckte mitt i allt att ledarna verkligen tycks lita på och räkna med mej, för det var ju just ingen av dem på plats just då. Men bra gick det.

Och så körde ju taxibilarna redan in på gården och vips hade vi 10 nya personer på plats (de facto innan deras rum ens var riktigt klara). Den ena var en 7-personers familj och den andra en med 3 pers. 6 (mer eller mindre) vuxna och 4 barn. Vet inte om det var tröttheten som tog över eller om det var mörkret, fukten, kylan eller faktumet att centralen ligger nästan mitt i skogen, men sedan var det en av kvinnorna som börjat gråta och inte ville stanna kvar. Det var flere av de andra asylsökande ute på gården och pratade med dem och jag stod med och försökte fatta något av det som pågick. Jag förstod att de ville ta en taxi och åka bort (till något hotell?).

Det är ju det intressanta att många av de asylsökande inte direkt är fattiga. De här nyanlända var definitivt åtminstone bättre klädda än jag… 🙂 Så hör man ju att boende på asylcentret åker fram och tillbaka till Helsingfors, vilket inte heller är billigt. Men att ens tänka sej att bo på ett hotell hela den tid som asylbehandlingen tar! Det kan väl vara ett par år. Då talar man inte om några småsummor, kan jag lova! Men det är ju inte min uppgift att desto mera fundera på vilka som borde få eller inte få söka asyl – det är allas rätt och myndigheterna besluter i sinom tid vilka som ska få stanna.

Idag var jag där igen -jag hade ledigt från jobbet. Dagen gick till stor del åt till att sortera i lagret. Jag fick lagat färdig en sats med sängkläder och hygienartiklar för ca 60 personer som är klara för när nästa sats mänskor eventuellt är på kommande. Man kan ju gissa att eftersom de yngre av de afganska killarna i morgon skall åka vidare till något gruppboende, kommer migrationsverket säkert vilja placera nya invånare där inom en snar framtid.

Så var vi med dottern på möte i skolan för att diskutera ett eventuellt läroavtal. Det vetkar som att hon skulle kunna få det, men skolan är orolig hur hon ska sköta skoldelen eftersom hon hittills inte gjort det. Nu skall hon bestämma tills i morgon om hon vill studera till närvårdare eller barn- och familjearbetare. Jag gissar på det senare, men hon får själv bestämma.

Min mamma är på sjukhus. Hon blev febrig i lördags och intagen i går med höga inflammationsvärden. Hon har ju diabetes och de är sedan länge oroade för hennes fot som har ett kroniskt sår. Nu har foten blivit värre och o värsta fall kan det ju hos diabetespatienter leda till amputation. Vi var med S och hälsade på på sjukhuset idag när vi kom från skolmötet. Jag predikade för mamma att hon inte får tvinga dem att skriva ut henne innan inflammationen är bättre och febern borta. Hon bor ju ensam och ingen av oss kan titta till henne varje dag. Det börjar nog vara dags att ta reda på alternativ för hemvård och eventuellt seniorboende. Jag vet att hon knappast själv vill, men snart kommer hon inte att klara sej själv längre, frisk eller inte. Tufft för oss båda. Jag är ju enda barnet och mao snart ansvarig för allt sådant, även om hon har syskon och särbo som säkert också deltar i besluts fattandet.

Väntan fortsätter… so what else is new???

E från Interpedia skulle ju ringa mej i början av veckan. Nåh, idag, fredag, skickade jag henne ett SMS där jag oskyldigt undrade om jag missförstått tidpunkten för hennes hemkomst. (Det visste jag ju att jag inte gjort!) Efter det ringde hon upp…

Inget nytt. Vår väntan fortsätter. Kontaktpersonen är postitivt inställd till oss och vi ligger högt i prioriteten att bli matchade fortfarande, men eftersom det är möte bara en gång i månaden är det väl realistiskt att tänka sej att det inte kommer att hända något före julen. Och efter matchning skall den ju till Adoption Board också. Och det kan också ta sin tid. Soc arbetaren hade gillat vårt uppdateringsbrev och fullkomligt förstått varför vi måste tacka nej till den första matchningen. Inget problem där, vilket ju är bra.

Men, men, hur man än vänder på saken blir det snabbt vår innan vi är på hämtresa… Deppigt! Jag sade faktiskt åt E att jag inte tror att vi kommer att förnya vårt lov (medgivande) flere gånger. Det går ut i augusti om jag minns rätt.
(Sen är det en annan sak att det kan ju hända att vi ändå skulle göra det! Inte vill man ju ge upp helt på slutrakan!)

Men litet deppigt i alla fall…

Sängprojektet

 Igår var jag då med och skötte de sista bråda förberdelserna förrän de första invånarna kunde flytta in i den nya byggnaden. BRÅDA, vill ja poängtera! Vi skulle göra färdig en hel korridor med sängar, bädda dem och sätta fram hygienartiklar. Jag kan lova att redan öppnandet av 48 madrasser som ligger på en pall och var och en separat är hårt inlindade i många varv plast, tar en evighet att öppna! Så skulle varje förpackning med täcken, påslakan öppnas, förutom det själva bäddandet. En stor del av kvällen hade jag sällskap av en av ledarna jag inte träffat tidigare. Han hette J och var jättetrevlig och vi hade det riktigt roligt tillsammans. Jag funderade faktiskt på om han blev litet förtjust i mej, för han sökte sej till mitt sällskap och så tyckte jag han litet vinkade om att de rekryterar flere. Han sade sej vara en frånskild tvåbarnspappa. Hursomhelst gick tiden snabbare i trvligt sällskap. 🙂

Vi jobbade som små slavar, både de anställda och vi frivilliga och ett par av papporna som redan bor där (i gamla byggnaden). Förutom en ca 10 min snabb kaffepaus, höll vi tempot uppe hela kvällen. De flesta frivilliga åkte redan tidigare, men jag och en Jaana tyckte så synd om ledarna att vi beslöt oss stanna ända till allt var klart. Så kom den första bussen med ungdomar och ledarna var tvungna att avbryta och bara vi och papporna fortsatte. 

Vi var så lättade när vi äntligen var klara. Och ledarna var sååå tacksamma. 

De nya boende då? Ungdomar, mest pojkar i min H:s ålder. Inga flickor. Det hör väl till kulturen att det inte skickas tjejer på sådana riskfyllda resor? De(n) yngsta var väl 12, men de flesta troligen 16-17. Och trötta! De hade kommit med buss från Torneå där centralen där de ankomna asylsökarna registreras och delas upp, finns. Den andra busslasten hade inte ens kommit när jag åkte hem.

Det är en knepig ålder att komma i, visste Jaana berätta. Att den ålderns barn litet faller utanför systemet, eftersom de knappt är skolpliktiga, i detta fall: ”berättigade till skola”. Att kommunen lätt kan dra ut på saken tills de fyllt 16 ( dvs grundskoleålderns slut) och sedan inte behöva ordna annat än språkundervisning. Och utan bra språk kommer du ju inte in i någon yrkesskola heller.

 Tänkte nog också att det inte är någon höjdare för tonårspojkar at hamna ut i mörket på vischan, ”in the middle of nowhere”! För det är nog just där denna anläggning ligger, ca 50 km från Helsingfors i en liten håla där det inte ens finns gatubelysning överallt! Och flera km till närmaste affär.

Knepigt, verkligt knepigt.
 

Mycket på G

Lördagen gick okej. Eller nåja, dottern skickade ett ilsket sms där det stod att hon är den enda nyktra…men det tyckte ju inte jag var så farligt. 😉 Vi gav henne faktistk några slantar (bokstavligen!) innan de åkte, men eftersom det var lördag, var alla butiker stängda innan de kom iväg och festen låg så avskilt att det inte var gångavstånd till någon bensinmack eller annat kvällsöppet där de kunnat lura någon att köpa ut några öl åt henne.

Hur som helst var jag efter dem (passade på att skjutsa hem en kompis också) vid halv tolvsnåret. S surades, men jag tror de i alla fall hade haft det helt kul. Och inte var kompisen heller full...

Klas var intresserad av våra surfplattor på jobbet. Ja, alltså, vi fick de första i bruk förra torsdagen. Just nu är det man mest använder dem till att kolla saldon dvs ”finns det flera av de här produkterna”? Speciellt med produkter vi inte har så stora butiksmängder av, är det viktigt att kunna kolla saldot: vårt, de andra affärena i Hfrsnejdens samt centrallagrets.Priset är ju också viktigt, då det händer att de inte är prissatta eller hylletiketten har kommit bort. Hittills har jag inte provat på att göra en beställning från nätbutiken med kunden, men det finns den möjlheten att sätta plattan på ”kund-mode” och låta hen göra beställningen själv med plattan. Sedan sätter man den igen i ”försäljar-mode” och då rensar den automatiskt historian så att inga kreditkortsnummer  eller annat blir i minnet. Så finns det ju ”kalla på försäljare”-funktionen, där man kan skicka meddelande antingen åt hela sin avdelning, hela sin försäljningsgrupp (läs: alla inredningsavdelningar) eller till en enstaka kollega. Eftersom vi inte ännu har paddor (ipad)åt alla är ju denna funktion inte ännu så nyttig. De facto hörde jag idag av vår IT specialist att våra tilläggsplattor redan kommit, men att vi nu väntar på fodralen till dem. De är alla alltså utrustade med skyddsfodral som jag misstänker håller för ett kärnkrig eller åtminstone en djuphavsdykning… 😀 Men det är ju bäst det, för att de skall vara tillräckligt idiotsäkra för våra försäljare. Haha. Men jag får återkomma med mera uppdatering när vi använt dem längre, och dessutom ska det komma en uppdatering i programmet helt i rappet.

  
I kväll ska det bli spännande. Det kom ett meddelande från flyktinganläggningen att de väntar ca 70 nya boende i kväll och att också sängleveransen på 100 sängar är på väg först i dag. Och så skall de ju monteras också…  Och de nya som skall flytta in är minderåriga! De behöver m.a.o.  all hjälp de kan få. Jag fick bytt mitt jobbschema till morgontur så jag slutar kl. 16 och kan mao vara på anläggningen vid 18-tiden. Få se om det är kaos då, eller om allt är under kontroll. Det stod i meddelandet att de har nyrekrytering på gång men det kommer säkert att vara för lite personal till att börja med, om de inte lyckats låna in folk.

Annat då? Vi har fått en ny liten släkting. Min ”mittenkusin” har blivit pappa för första gången. ”Bättre sent än aldrig”, kanske man täcks säja, han är redan 37. Men å andra sidan vet ju jag att det inte alltid är så lätt. Och han har väl hittat ”den rätta” först nu. Det blev en liten kille och alla mår bra. Jag träffar väl kanske dem till julen. 

Ha en bra dag, alla! Hör säkert snart av mej igen: dels om flyktingsituationen och dels så väntar jag ju att  E från IP ringer i dagarna. Hon borde vara hemma från jobbresan nu. Men jag väntar inga speciellt goda nyheter, jag antar att hon hade ringt från Thailand annars…

Sweet sixteen

Vi har ett dilemma. Dottern åkte på fest idag och trots att hon och kompisarna bara är +/- 16 år tycks det finnas alkohol med i bilden. Vi är mycket strikta beträffande alkohol (och tobak för den delen). Dvs vi vet att vi inte riktigt kan påverka vad hon gör, men vi vill i alla fall inte hjälpa henne att skaffa dem. DESSUTOM är det ju olagligt att langa.

MEN… så inser vi ju att det alltid finns och kommer att finnas andra vuxna eller myndiga tonåringar som inte har några skrupler att köpa ut åt de yngre för en extra slant. Och då har vi ju det moraliska dilemmat:  är det bättre att ungdomen eventuellt slår sej i slang med okända mänskor utanför en affär eller bensinstation –  nån spurgu*, som dottern uttryckte saken (*finskt ord ungefär för puligubbe eller alkoholist som hänger på parkbänken) eller att de låter flaskor med okänt innehåll gå laget runt i kompiskretsen eller på festen? Gudarna vet vad barnet då får i sej? Hur starkt och hur mycket?

Förstår ni problemet? Båda alternativen känns motbjudande och skrämmande.

Idag har vi bara en halvskrämmande situation, iom att jag kommit överens om att vi åker efter dottern. Dessutom skjutsade Drömmis henne och hennes kompis dit och när jag hörde att kompisen också skall komma hem till natten, föreslog jag att jag skulle komma och hämta den båda kl. 23 och att jag skulle köra hem kompisen också. Det tror jag de båda nöjde sej med. Och det kanske känns mindre snopet för S att åka hem ”i mitten” om kompisern också följer med.

Men jag kan fortsätta inlägget sen när hämtat hem henne…

Lösenordsskyddad: Bilder från dagen

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord: