Tillbaka till rutinerna

Öööh, 26 augusti senaste inlägg.
Vad har det hänt sedan senast. Mmm, måste kolla kalendern.

Jo, fick astmadiagnos. Hoppas på att få den högre ersättningsgraden av FPA för medicinen är semidyr. Hoppas också att rätt medicinering kommer att hålla de förlängda förkylningarna borta. Jag var ju i våras sjuk en gång i månaden. Jo jag överdriver inte! Han knappt bli frisk innan det kom en ny men det berodde ju tydligen på att astman gjorde att det alltid stannade i luftvägarna och inte ville bli bra. Få se.  Är faktist flunssig nu som bäst för första gången sedan maj så nu väntar jag hur länge den tar och när nästa kommer.

P har också kommit igång med rutinerna efter skollovet. Han började högstadiet i sammansatt småklass åk 7-9 och hittills verkar det gå bra och han trivas. Läraren och klassassistenten är också proffsiga och trevliga. Förutom skolan har han 1 ggn i veckan terapi med fokus på neurpopsykiatriska färdigheter. Och en gång i veckan träff med sin sk. stödperson. De åker alltid någonstans tillsammans och tränar på sociala färdigheter, vardagskunskaper och fokus på att kunna klara sig själv och gilla att göra andra saker än sitta hemma på telefon eller dator. De brukar tex gå och spela biljard, frisbeegolfa eller simma. På sommaren var de en gång och fiskade.

Härutöver kommer det att göras en utredning över Ps helhetssituation och funktionsförmåga. Det är vid Univeristetssjukhuset den kommer att göras men jag vet inte vad tidtabellen exakt blir. Vi har iaf ett möte i november. Han är inte ordentligt täckande utredd sedan i femårsåldern…

O går förskolan på nytt som planerat. Han fick i våras diagnosen ADHD och jag tror kanske att han inte har annat. Han lär sig språket snabbare och enklare är P och har huvudet på sitt skaft  och är intresserad av allt och alla. Han har haft litet svårt att förstå och acceptera varför de flesta tidigare kompisarna börjat skolan och han inte, men må inte han får nya kompisar från de nya förskolebarnen allt efter hösten går.

En incident var det på fsk när jag hade glömt Os medicin en morgon. Jag smsade dem genast från bilen och bad att de skulle ge extra dosen där istället. De har nämligen samma medicin där för han får en liten boosterdos på eftermiddagen. Det tog ett par timmar, sedan såg jag att de försökt ringa mig och sedan skickade ett sms där det stod: ” Vi kan nog inte ha O här idag. Han är inte OK, han slog mig rakt i ansiktet!”. När jag ringde visade det sig att de nog givit hans medicin men först ca en timme efter jag skickade meddelandet. Så hade de haft någon timme när man skulle sitta och lyssna. Det funkade ju naturligtvis inte för O (utan medicin) och när skötaren hade försökt komma nära och hållit i honom samt försökt hyssja honom tyst, hade han slagit. Så de krävde att jag skulle komma och hämta hem honom. Efteråt blev jag nog litet fundersam om vi (=de) hade reagerat rätt. Enligt min synpunkt går ju O där just för att han är ett specialbarn och jag skulle vänta mig att de klarar av sådana där situationen med en mera proffsig approach. Det var ju ganska klart att det var den försenade medicineringen och det oturliga sammanträffande med en situation där det förväntades att han skulle sitta lugnt och stilla. Ingen medicin= bristande impulskontroll.
Nå, vi hade ett tidigare inplanerat möte följande vecka där vi kom överens om att om det händer på nytt att vi glömmer medicinen så ringer vi och de vet att det kan ta ca en timme innan medicinen verkar.

Men såhär på det principiella planet undrar jag faktiskt: KAN ens förskolan kräva att ett barn överhuvudtaget medicineras mot ADHD för att han ska få/kunna vara där? Det är ju inte fråga om en smittsam sjukdom. Vad tycker ni? Det är ju inte på något sätt självklart att föräldrar vill ge starka triangelmediciner åt en 6-7 åring. Ska det krävas för att hen skall ha rätt att gå i (Finlands obligatoriska) förskola eller senare i skola?

H (sambon) har fått jobb på ett dagis via ett bemanningsföretag. Han tar hand om ett autistiskt barn som dennes personliga assistent. Trivs ganska bra (beroende på dag och hur jobbig barnet har varit) och har fått tonnvis med ”rosor” för sitt jobb av både personal och föräldrar och via dem barnläkare, socialarbetare osv. Problemet är bara det att han skulle vilja ha ett lärlingskontrakt så han samtidigt fick en utbildning. Lärlingskontrakt  verkar vara väldigt svåra och byråkratiska att få nuförtiden. Det att han bor i en annan kommun än han jobbar i verkar vara den första stötestenen.  Så en massa andra klausuler som måste uppfyllas. Kan inte fatta varför det görs så svårt?

Annat då? Jag och H var en sväng till Amsterdam för ett par veckor sedan. Den här gången var det Cher som förde oss dit. Jag har ju min personliga bucketlist med ungdomsidoler som jag skulle vilja se live nångång under mitt liv. Eftersom de (också) börjar bli rätt till åren komna, kan man inte vänta för länge utan måste slå till när de råkar ha konserter på överkomligt avstånd. Hade inte varit i Amsterdam på 20 år och senaste gång var jag gravid och vill minnas att jag inte riktigt orkade turista.
No tog vi nog ut alla svängarna med besök till Red light district (Museum of Prostitution var en trevlig liten visit med intressant information), Rijksmuseum och en kanalsightseeing. Förutom själva Cher då alltså.

Måste säja såhär som slutkanett för det här inlägget att Cher rockar som 73-åring och jag vill vid hennes ålder också se ut som hon. Hon snärtade till med ett ” What is YOUR granny doing tonight?” innan hon rev igång med en ny låt. ❤

Samarbete?

Vi har haft en hel del svårigheter med jobbet i flyktinganläggninen. Ja, alltså, inte med de boende och jobbet i sej, utan med ledningen och lovet att få jobba där.
Det började i slutet av januari när det bestämdes att vi i fortsättningen bara får jobba två och två och bara komma dit och göra förutbestämda jobb. Hittills hade man kunnat anmäla sej och bara uppenbara sej och fråga personalen om vad man kunde hjälpa till med. Det gjorde litet det att man inte längre egentligen hade någon anlädning att åka dit ifall man inte var inblandad i finskaundervisningen som då var den enda kursformen.
Inte får man längre ha med sej minderåriga (tex sina egna barn) och leka eller delta i frivillgarbetet heller. I samma veva kom det mycket ny personal och nya vakter som inte uppförde sej särdeles vänligt. När man kör in bilen på parkeringen är det inom en minut redan någon där och frågar i vilket ärende man kommit. Vi får inte längre heller gå med i källaren eller i andra utrymmen utan att vi har en arbetare eller vakt med oss. Nyckeln vi får använda går bara till vårt eget rum, till klassrummen där finska undervisningen hålls samt till lekrummet och wc:n. Vi har inte längre tillträde till personalutrymmen eller klädutrymmen (dit vi tidigare förde sorterade kläder).

Det har varit mycket problem och mycket av de idéer och förslag vi fört fram har skjutits ner av anläggningens ledning som har hittat på den ena mer besvärliga regel än den andra. Vänverksamhet får det inte finnas (för det räcker inte vänner åt alla!) man får inte transportera de boende (åtminstone inte i Röda korsets kläder), man får inte ha något alls att göra med de ensamkomna minderåriga. Osv osv.

Problemen eskalerade i början av veckan när det mittiallt kom ett meil från ställets chef där han deklarerade att de diskuterat saken i ledningen och på grund av ”vårt oupphörliga kritiserande och ifrågasättande av deras arbete”, kommit fram att de vill avsluta allt samarbete med vår avdelning på Röda korsets frivilliga. Att situationen kan analyseras på nytt efter sommaren.

Till saken hör att vi har kritiserat och ifrågasatt. Detta beror på att stället sköts dåligt – det kan jag säja rakt ut. Det borde verkligen göras en grundlig genomgång där. Poängen är ju bara det att om de säjer upp samarbetet med oss så är det de asylsökandet som lider. Det skulle vara slut med all språkundervisning och andra kurser.

Nå, nu skall vi dit inkommande vecka och diskutera. Det är egentligen vår ordförande som de vill bli av med – inte oss andra. Men som sagt har all kritik varit saklig och med orsak. Vi får med andra sidan se ett hurudant samarbete de kan erbjuda oss. Jag är närmast intresserad av ett jämlikt samarbete där vi frivilliga har möjlighet att vara med och utforma det program vi erbjuder de asylsökande utan att anstalten vill blanda sej alltför mycket i vad vi gör.

Men vi får se och höra vad de säger. Vi har ett möte med de andra frivilliga på fredag och skall då föra fram hälsningar och efter det besluter vi vad vi som grupp skall göra – fortsätta eller avsluta arbetet.

 

Lösenordsskyddad: Julfest för asylsökande

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Slutet på det gamla året

Gott nytt år!

Jag vet inte vad min tid gått till, men hela slutet av året svoschade bara förbi till något.

Flyktingcentralen har ju tagit en hel del av min tid. Just före jul lyckades vi samla ihop julklappar åt hela centralen. Det började med en förhoppning att vi skulle få ihoptiggt en gåva per barn (som där då bodde ca 50 stycken). Men det visade sej att folks generositet är stor före jul: bara jag (det var ju många andra frivilliga som också samlade gåvor) fick ihop över 50 gåvor. Vänner, vänners vänner, arbetskompisar- folk jag inte haft så mycket att göra med på länge länge, ville delta och satt meddelande att de har ett eller flera paket åt ”mina” flyktingbarn. Det slutade med att vi hade så mycket paket att det räckte också åt de vuxna. Det blev mössor och halsdukar och sådant åt dem och diverse leksaker åt barnen.

Jag kan lägga en bild från julfesten i ett separat inlägg. Men ni skulle ha sett små och storas miner när de fick se julgubben och fick ett paket av honom… Det var så stort och fint och framförallt så mycket GLÄDJE i en annars ganska glädjelös situation som de flesta lever i just nu.

Vad annat? Jag har ju fått göra comeback med motion och sportande och i slutet av november/början av december fick jag börja jogga igen. Nu är jag uppe i att springa 10 km ett par gånger per vecka. Längre har jag inte ännu vågat gå, dels för att det är viktigt att jag inte överanstränger mitt ben, dels för att jag blev förkyld i slutet av november och hostan håller i sig ännu också!!! Jag springer därför med en onödigt hög puls och hostar en hel del efteråt. Nu har dessutom vintern nått Finland sedan några dagar tillbaka och det är just nu ca -25 grader ute. Jag var faktiskt ute på en 6 km runda igår, men så mycket längre kanske det inte är bra att löpa i så kallt väder. Annars också märker jag nog att mitt ”brutna” ben inte är i så bra skick ännu och muskelstyrkan inte är vad den varit, därför försöker jag gå på bodypump och/eller powerbodytimmar varje vecka. Jag märker tex det på stegsquats att jag vinglar mer och inte får så bra kraft från skinkmusklerna. Men jag jobbar på det och hoppas att det skall bli bättre i takt med att jag förhoppningsvis kan förlänga löprundorna – sakta men säkert.

Efter löprunda i -20 grader. Mitt livs första i så kall temperatur.

Jobbet tar ju sin tid i anspråk, men där har inte hänt något annat än att vår organisation igen har förändrats lite. Min avdelning slogs igen ihop så att jag fick tillbaka min gamla chef.

På hemmaplan är det enda nya det att S har en pojkvän. Han är riktigt söt och trevlig och tycks påverka S positivt. Nu under jullovet har han så gott som bott hos oss, men både jul och nyår gick riktigt fint. Bägge hade druckit lite, men de var hemma och i säng före midnatt och jag sparades totalt från att oroa mej. S har nu anmält sej som arbetslös och skall väl så småningom försöka börja söka jobb. Vet inte om man skall tjata eller låta henne själv ta sej i kragen. Hon har satt sej i en litet tråkig situation iom att hon tidigare lånat pengar av flera av sina kompisar och kan inte betala tillbaka. Jag vägrar. Jag är av den åsikten att hon aldrig lär sej något om jag blir en curlingförälder och fixar sånt hon såsat till för sej. Jag sade att hon skall göra en betalningsplan och betala litet varje månad av sin månadspeng. Sade att jag nog kan försöka ge henne några extrajobb och ha möjlighet till extra månadspeng, men att hon måste jobba för dem – jag tänker inte ge dem ”gratis”. Hård, tycker ni? Nä, det är så det måste vara. S är totalt opålitlig att betala tillbaka lån åt oss föräldrar också, så det är inte ett bra alternativ. Gör man inget så får man inget, det är ju samma enkla princip på arbetsmarknaden, tycker jag. Och skall hon nångång bli samhällsduglig måste hon förstå att med att lorva, sova länge på dagarna och  hänga med kompisarna tjänar man inget.

Mamma kom ju hem från sjukhuset redan före jul. Jag var med som hennes stödperson i veckan när hon skulle höra domen av kiruren om huruvida de skall amputera eller inte. Det fina var det, att när hon nu suttit i rullstol i några veckor så har faktiskt såret i foten gått igen! Och mycket riktigt: kirurgen som jag hade förberett mej att gräla med och ifrågasätta sade att det inte finns någon orsak att amputera eftersom inflammationen tycks gått över. Så nu väntar vi och ser. Och hoppas att inte inflammationen kommer tillbaka när antibiotikakuren tagit slut… Gissa om mamma var lycklig! 🙂

 

 

 

 

 

Mycket att tänka på!

Har varit en busy ”ledig dag”, igen. I morse var jag på jumppa. Har nu framgångsrikt varit på några stycken. Inte är ju kondisen som den varit, men med tanke på 2-3 månaders paus, är jag ganska nöjd i alla fall. Inte är min kondis fortfarande dålig… 🙂 Och det är så härligt att få ösa på i musikens takt igen. Samma gäller de korta joggingturerna jag hittills fått ta. Nu är jag uppe att springa sådär 15-20 minuter och sedan gå resten av länken. Jag fick ju lov av läkaren att börja med 5 minuter och successivt lägga till några minuter per gång. Och att komma ihåg att ha vilodagar emellan.

Efter jumppan var jag och hälsade på mamma. Hon är ju inlagd på sjukhus sedan i måndags. Hon är i rätt dåligt skick, dvs det är en envis inflammation i hennes ben och hennes inflammationsvärden har tidvis varit över 300. Det har påverkat hennes huvud också och hon har emellanåt varit litet borta när man talat med henne. Det som mest skrämmer henne (och oss nära) är risken som finns att de kan hamna amputera hennes ben helt och hållet. Hon är ju diabetiker och har haft ett sår i sin fot i ett par år redan. Det är en stor risk för diabetiker att det kan gå kallbrand i benen och då kan amputering vara sista alternativet. Jag funderar bara på hur en 72-åring skulle hela från en så stor operation och hur hon nånsin skulle lära sej att fungera med en protes. Skulle hon nånsin kunna komma hem och bo ensam mera? Kommer hon någonsin att komma hem från sjukhuset igen? Det är skrämmande tankar, tankar som hon säkert också tänker. Och jag tänker att om hon nu skulle dö, skulle jag vara helt ”ensam” sedan. Min pappa har ju dött för många år sedan och några syskon har jag inte. Drömmis har jag ju förstås, men det känns hemskt att det inte skulle finnas någon annan nära. Undrar faktiskt hur det blir sedan när vi är gamla. Drömmis pappa dog som 68-åring, så risken är överhängande att också jag får leva mina sista 20-30 år utan honom.  Usch, dessa dystra tankar! 😦

Var idag och jobbade på flyktingcentret igen. Det gör mej alltid glad. Där finns så mycket jag kan göra som hjälper andra och jag känner mej så behövd när jag går dit. I dag var där bara 2 st av de ordinarieledarna (J och M) och jag märkte att de inte skulle ha klarat sej (eller haft jäkla stressigt!) utan mej. Det är ju full rulle hela tiden och jag gör nu nästan allt samma som de gör. Först serverade vi mat och jag jobbade i köket. Sedan gick vi över till huvudbyggnaden och kollade igenom litet listor enligt vilka det var några killar som ännu inte fått ett enda par byteskalsonger eller strumpor (trots att de varit på centret i en vecka redan!). Så vi begav oss att dela ut litet nya strumpor och kalsonger.

Så var det en kille som hade bottnet helt loss från sina joggingskor och jag gick för att leta reda på ett par nya åt honom bland de donerade skorna. Jag hittade ett passligt par och han var nöjd med sina nya skor. ❤

Innan vi visste ordet av var det dags för kvällsmål och vi fick bråttom tillbaka till köket för att fixa till thé och annat åt de boende. Efter maten blev det prat med J och M om deras jobb och att det borde anställas flere. Jag frågade vad det är för krav och då sade J att han tror att om jag bara anmälde mitt intresse till deras chef så skulle jag säkert bli anställd. Jag sade att jag faktiskt lekt med tanken men att det är vissa saker som jag tror ligger i vägen. Vi pratade mera ingående om lön och annat och det visade sej att min lön kanske inte skulle falla just. Det fick mej att faktistk fundera på om jag borde ansöka?

Det finns flera saker på plus-sidan, men också några på minus.

Plus:

Tänk vilket givande och betydelsefullt jobb!

Trevliga arbetskompisar, omväxlande, självständigt och ansvarsfyllt arbete med i huvudsak glada och tacksamma klenter.

En helt ny bransch. Kunde kanske skola mej vidare till socionom? Kanske nytta av min förmanserfarenhet? Ny karriär?

Minus:

Arbetsresan besvärlig. 30 km och tror inte det skulle gå lämpliga bussar. Vi skulle behöva ha en bil till!

Jag har ju tänkt bli föräldraledig snart. Kan jag låta bli att berätta det ? Eller borde vi planera för Drömmis att stanna hemma stället?

Kanske sämre arbetstider. Definitivt veckoslutsjobb, inga med säkerhet lediga helger: centret är ju öppet alla dagar, året runt.

 

Vad tycker ni? Skall jag söka?

 

 

Sängprojektet

 Igår var jag då med och skötte de sista bråda förberdelserna förrän de första invånarna kunde flytta in i den nya byggnaden. BRÅDA, vill ja poängtera! Vi skulle göra färdig en hel korridor med sängar, bädda dem och sätta fram hygienartiklar. Jag kan lova att redan öppnandet av 48 madrasser som ligger på en pall och var och en separat är hårt inlindade i många varv plast, tar en evighet att öppna! Så skulle varje förpackning med täcken, påslakan öppnas, förutom det själva bäddandet. En stor del av kvällen hade jag sällskap av en av ledarna jag inte träffat tidigare. Han hette J och var jättetrevlig och vi hade det riktigt roligt tillsammans. Jag funderade faktiskt på om han blev litet förtjust i mej, för han sökte sej till mitt sällskap och så tyckte jag han litet vinkade om att de rekryterar flere. Han sade sej vara en frånskild tvåbarnspappa. Hursomhelst gick tiden snabbare i trvligt sällskap. 🙂

Vi jobbade som små slavar, både de anställda och vi frivilliga och ett par av papporna som redan bor där (i gamla byggnaden). Förutom en ca 10 min snabb kaffepaus, höll vi tempot uppe hela kvällen. De flesta frivilliga åkte redan tidigare, men jag och en Jaana tyckte så synd om ledarna att vi beslöt oss stanna ända till allt var klart. Så kom den första bussen med ungdomar och ledarna var tvungna att avbryta och bara vi och papporna fortsatte. 

Vi var så lättade när vi äntligen var klara. Och ledarna var sååå tacksamma. 

De nya boende då? Ungdomar, mest pojkar i min H:s ålder. Inga flickor. Det hör väl till kulturen att det inte skickas tjejer på sådana riskfyllda resor? De(n) yngsta var väl 12, men de flesta troligen 16-17. Och trötta! De hade kommit med buss från Torneå där centralen där de ankomna asylsökarna registreras och delas upp, finns. Den andra busslasten hade inte ens kommit när jag åkte hem.

Det är en knepig ålder att komma i, visste Jaana berätta. Att den ålderns barn litet faller utanför systemet, eftersom de knappt är skolpliktiga, i detta fall: ”berättigade till skola”. Att kommunen lätt kan dra ut på saken tills de fyllt 16 ( dvs grundskoleålderns slut) och sedan inte behöva ordna annat än språkundervisning. Och utan bra språk kommer du ju inte in i någon yrkesskola heller.

 Tänkte nog också att det inte är någon höjdare för tonårspojkar at hamna ut i mörket på vischan, ”in the middle of nowhere”! För det är nog just där denna anläggning ligger, ca 50 km från Helsingfors i en liten håla där det inte ens finns gatubelysning överallt! Och flera km till närmaste affär.

Knepigt, verkligt knepigt.
 

Mycket på G

Lördagen gick okej. Eller nåja, dottern skickade ett ilsket sms där det stod att hon är den enda nyktra…men det tyckte ju inte jag var så farligt. 😉 Vi gav henne faktistk några slantar (bokstavligen!) innan de åkte, men eftersom det var lördag, var alla butiker stängda innan de kom iväg och festen låg så avskilt att det inte var gångavstånd till någon bensinmack eller annat kvällsöppet där de kunnat lura någon att köpa ut några öl åt henne.

Hur som helst var jag efter dem (passade på att skjutsa hem en kompis också) vid halv tolvsnåret. S surades, men jag tror de i alla fall hade haft det helt kul. Och inte var kompisen heller full...

Klas var intresserad av våra surfplattor på jobbet. Ja, alltså, vi fick de första i bruk förra torsdagen. Just nu är det man mest använder dem till att kolla saldon dvs ”finns det flera av de här produkterna”? Speciellt med produkter vi inte har så stora butiksmängder av, är det viktigt att kunna kolla saldot: vårt, de andra affärena i Hfrsnejdens samt centrallagrets.Priset är ju också viktigt, då det händer att de inte är prissatta eller hylletiketten har kommit bort. Hittills har jag inte provat på att göra en beställning från nätbutiken med kunden, men det finns den möjlheten att sätta plattan på ”kund-mode” och låta hen göra beställningen själv med plattan. Sedan sätter man den igen i ”försäljar-mode” och då rensar den automatiskt historian så att inga kreditkortsnummer  eller annat blir i minnet. Så finns det ju ”kalla på försäljare”-funktionen, där man kan skicka meddelande antingen åt hela sin avdelning, hela sin försäljningsgrupp (läs: alla inredningsavdelningar) eller till en enstaka kollega. Eftersom vi inte ännu har paddor (ipad)åt alla är ju denna funktion inte ännu så nyttig. De facto hörde jag idag av vår IT specialist att våra tilläggsplattor redan kommit, men att vi nu väntar på fodralen till dem. De är alla alltså utrustade med skyddsfodral som jag misstänker håller för ett kärnkrig eller åtminstone en djuphavsdykning… 😀 Men det är ju bäst det, för att de skall vara tillräckligt idiotsäkra för våra försäljare. Haha. Men jag får återkomma med mera uppdatering när vi använt dem längre, och dessutom ska det komma en uppdatering i programmet helt i rappet.

  
I kväll ska det bli spännande. Det kom ett meddelande från flyktinganläggningen att de väntar ca 70 nya boende i kväll och att också sängleveransen på 100 sängar är på väg först i dag. Och så skall de ju monteras också…  Och de nya som skall flytta in är minderåriga! De behöver m.a.o.  all hjälp de kan få. Jag fick bytt mitt jobbschema till morgontur så jag slutar kl. 16 och kan mao vara på anläggningen vid 18-tiden. Få se om det är kaos då, eller om allt är under kontroll. Det stod i meddelandet att de har nyrekrytering på gång men det kommer säkert att vara för lite personal till att börja med, om de inte lyckats låna in folk.

Annat då? Vi har fått en ny liten släkting. Min ”mittenkusin” har blivit pappa för första gången. ”Bättre sent än aldrig”, kanske man täcks säja, han är redan 37. Men å andra sidan vet ju jag att det inte alltid är så lätt. Och han har väl hittat ”den rätta” först nu. Det blev en liten kille och alla mår bra. Jag träffar väl kanske dem till julen. 

Ha en bra dag, alla! Hör säkert snart av mej igen: dels om flyktingsituationen och dels så väntar jag ju att  E från IP ringer i dagarna. Hon borde vara hemma från jobbresan nu. Men jag väntar inga speciellt goda nyheter, jag antar att hon hade ringt från Thailand annars…

Lösenordsskyddad: Bilder från dagen

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

En vardag på flyktingcentret

I dag var jag för första gången en vardag på flyktingcentret. Det var litet annorlunda, iom att det var många stadigvarande på plats. Först hjälpte jag litet till i köket, för lunchen serveras kl. 13. De hade nu en köksa på plats. Vi två och en av de inneboende serverade tillsammans lunchen. Mannen som hjälpte oss lär skall vara kock och det är ju bra att ha en som talar farsi (tror jag) med de irakiska familjerna som är ganska många. Fick mej en utskällning av en av papporna som tyckte det blev för litet ris per man. Jag försökte förklara för honom att jag är den sista personen av de närvarande som kan påverka hur mycket mat de serveras, iom att jag är frivillig och inte ens jobbar där. Iofs tycker jag han hade rätt i sak. Förvånansvärt litet mat är det som skall räcka åt 60 personer. Jag medger att jag själv äter större portioner än vi serverar där. Men å andra sidan serveras där någon form av mat med ca 3-4 timmars mellanrum, så inte svälter de ju direkt i alla fall. Hur som helst bad han om ursäkt och tycktes inse att jag inte var den rätta personen att klaga på… 🙂

Passade också på att gå upp i klädlagret (jösses vilket kaos!) och söka redan på S:s jacka som av misstag hamnad bland de donerade kläderna. Det var en nästan exakt likadan, men H:s jacka,  som egentligen var på väg dit… 😀 .

Efter lunchen var det några barn som kom till köket och påminde om att klockan var ”cykeldags”. De har varje dag en viss tid när de kan få en vuxen med sej ut som låser upp cyklarna och låter ungarna cykla en stund (blev mej inte riktigt klart hur länge, för cyklarna var kvar ännu när jag åkte hem efter kl 16). Jösses vilket liv och oljud när det tävlades och tom grälades om de olika cyklarna… :-O Sen blev jag ute som ”övervakare” i ca en timme, tills jag var såpass frusen att jag beslöt mej för att gå in.

Sen gick jag in, kokade kaffe och pratade en stund strunt med de två vakterna som var där för dagen. Speciellt den kvinnliga vakten var mycket trevlig och vi pratade en stund om deras jobb på de olia flyktingcentren. Samma vakter tycks ansvara för flere ställen. Sedan kom den ledande ledaren (kan man säga så?) och frågade om jag ville komma och spela ett ordspel med ett av barnen, och det tyckte jag ju jag gott kunde. Vi tränade litet finska ord och snart flockades det andra  barn runt oss och ville också vara med. Endel av dem kunde redan många ord på finska, och också de allra minsta härmade ivrigt efter varje ord jag sade. Det kändes faktist som att jag åkte hem ”mitt i” när jag åkte litet över fyra, men jag hade lovat att komma hem då. Jag vill ju inte att den egna familjen skall bli ”lidande” för att jag gör frivilligarbete med andras familjer!

I följande inlägg ser ni ett fotocollage av min dag.

Lördag på flyktinganläggningen

Jag var på flyktinganläggningen på jobb igår igen. Förde samtidigt dit klädräcket och hängarna, men det verkar som att alla nuvarande inneboende redan har jackor. Däremot går renoveringen av den brevidliggande huvudbyggnade fram med stormsteg och antagligen kommer den att kunna öppna inom några veckor. Då skall det finnas utrymme för uppåt 300 invånare om ryktet bland  frivilliga och personal har rätt, och då kommer det ju igen att behövas kläder. Här nedan är lite foton jag tog när vi var inne och flyttade möbler upp till kontoren i tredje våningen. Annars väntas det en sängleverans nästa vecka och diverse entreprenörer springer där och gör sina jobb… Det är en arkitektoniskt mycket vacker byggnad och området är ju också fint, som de av er som har lösenord kunde se på det tidigare inlägget!

Halvfärdig renovering av huvudbyggnaden på flyktinganläggningen

Efter att ha burit möbler en stund gick jag tillbaka till boningsbyggnaden för att hjäpa till att förbereda för lunchen. Lunchen i sig kommer från ett centralkök, men vi satt fram bröd, dricka och kärl för servering av maten. I går var maten grönsaksratatouille, ris och couscous (i fall att nån var nyfiken vad det serveras för mat… 😉 ).

Före maten satt jag en stund med en av ledarna som försökte spela memory med en grupp på ett tiotal barn i tv rummet. Man kan gott säja att det var ett öronbedövande oljud när alla i olika åldrar ville vara med och höll på och råddade med korten och ropade i munnen på varandra och tidvis hamnade i gnabb med varandra. Tv:n i tvrummet står på sgs hela tiden, och oftast är där  också barn och tittar på Juniori-kanalen med tecknade filmer. Här nedan på bilden syns en liten sjukhussäng som en kvinna står lutad över (jag har faktiskt för mej att inte barnet är hennes). Jag var så road och imponerad över vilket stort ansvar föräldrarna ger åt syskonen för en såhär pytteliten baby: de var nämligen storebröderna i åldern 5-10 som skuffade omkring på sängen nästan hela tiden. Och babyn kunde inte vara många veckor gammal: funderade faktistk på om det må vara så liten att den är född i Finland?

TV-tittande är en populär sysselsättning bland barnen…

Summa summarum kändes mitt besök den här gången lite-lite onödigt, för nu är det bestämt att ledarna också skall portionera maten vid mattid och de är dessutom ganska många på plats så det käns litet-litet onödigt att själv stiga upp på sin lediga dag vid ottan för att åka dit. Det var två ledarne plus oss två frivilliga där redan klockan 8. Och då stod redan gröten och kokade på spisen och det var en hel timme tills morgonmålet skulle serveras! Det två ledarna skulle enligt min åsikt suveränt ha klarat sej på tvåmanhand!

Nå, nästa vecka kan jag oberoende inte fara på lördag för jag jobbar. Funderar om jag skall åka på fredag när jag är ledig, men jag tror jag skall höra mej för i förväg om hur många anställda de är på plats då.