Que sera, sera…

Jag är, som jag säkert redan har gjort klart för er alla,  en fatalist. Om något är menat att hända så händer det. Så tänker jag med BB, men också med annat. Kanske inte på det sättet att jag skulle vila på lagrarna och bara vänta att bra saker skulle hända åt mej ( för det gör det för det mesta inte), utan mer med saker jag inte själv kan påverka så mycket. Eller med beslut där jag helt enkelt inte vet vad som är det rätta. ”Que sera, sera, what will be, will be”, som den gamla schlagern lyder.

I fredags ringde  telefonen när jag satt i tåget på väg in till stan. Det var kontaktpersonen från MLL som sade att hon kanske har en vän åt mej. ”Kanske” därför att det är en längre tid sedan kvinnans uppgifter uppdaterats. Hon hade varit i kontakt med MLL redan för ett par år sedan och också fått en vän, men vänskapen hade  runnit ut i sanden pga det långa avstådet mellan vännerna. Jag funderade redan på hur jag skulle uttrycka tanken om att jag nog hellre skulle ta emot den nya vännen sedan när jag är hemma igen, men tänkte att jag nu först skulle lyssna färdigt. -”Var bor hon, då?” frågade jag – säkert med en viss bävan i rösten… Svaret fick mej att nästan trilla av tågbänken och definitivt tänka på ödets nycker! -”Ca 700m ifrån er!”, var svaret… Kan ni tänka er – vi som bor så i utkanten av staden att inte ens alla i samma stad vet var vår stadsdel ligger! Jag trodde definitivt att jag måste åka minst 10-15 km för att komma till ett ställe där det bor tillräckligt många nyfinska för att det skulle råka finnas någon i behov av en MLL vän.

Det måste vara ödet att just här i vår lilla avkrok finns en mamma i behov av en vän. Nåh, kontaktpersonen från MLL skulle ringa henne och kolla vad läget nu är. Det kan ju hända att hon nu jobbar själv, eller av annan orsak inte längre vill vara med. Men om hon vill, skall jag bli hennes vän.

Det hände en annan positiv sak också här i dagarna. Jag fick ett mail av en av mina bloggläsare, vi kan kalla henne T. (Ja, faktiskt, det händer, fastän skulle gärna få hända oftare! 🙂 ). I alla fall skrev hon att hon läst min blogg och att den gjort intryck och på nåt sätt varit betydelsefull för henne (i alla fall var det så jag tolkade det hon skrev… 😉 ) Ja klart att jag vet att jag gett lösenordet åt många av er, men på något sätt blir man blind för att det faktiskt är människor som läser det jag skriver. Mänskor som dessutom lägger på minnet och kanske funderar på sånt jag skrivit. Jag blir alltid lika tagen på säng när jag träffar IRL personer som läser min blogg och jag säjer nåt om mina barn eller mit liv och de svarar: -”Jo, jag läste det på din blogg…” Jag glömmer ju helt att jag skrivit om något visst och så glömmer jag också vilka som läser bloggen (och funderar då frenetiskt på vad annat jag skrivit om och hur pass illa jag vikt ut mej).. Jag har ju inte så många läsare per dag, utan mängden har stadigt dalat ju äldre P blivit. Det är helt tydligt mest medan man väntar och sedan med ett nyfått barn och  som man mest behöver läsa hur det går för andra adoptivföräldrar/väntande. Jag antar att mitt läsarantal igen skjuter i höjden när vi får BB…

Hur som helst visade det sej att vi med T också har andra gemensamma ”intressen” än adoptionsrelaterade och dessutom bor i samma stad. Därför planerar vi nu smått att träffas och bekanta oss också i riktiga livet. Roligt att du kontaktade mej, T. Jag tror som sagt på ödet… 🙂