Samarbete?

Vi har haft en hel del svårigheter med jobbet i flyktinganläggninen. Ja, alltså, inte med de boende och jobbet i sej, utan med ledningen och lovet att få jobba där.
Det började i slutet av januari när det bestämdes att vi i fortsättningen bara får jobba två och två och bara komma dit och göra förutbestämda jobb. Hittills hade man kunnat anmäla sej och bara uppenbara sej och fråga personalen om vad man kunde hjälpa till med. Det gjorde litet det att man inte längre egentligen hade någon anlädning att åka dit ifall man inte var inblandad i finskaundervisningen som då var den enda kursformen.
Inte får man längre ha med sej minderåriga (tex sina egna barn) och leka eller delta i frivillgarbetet heller. I samma veva kom det mycket ny personal och nya vakter som inte uppförde sej särdeles vänligt. När man kör in bilen på parkeringen är det inom en minut redan någon där och frågar i vilket ärende man kommit. Vi får inte längre heller gå med i källaren eller i andra utrymmen utan att vi har en arbetare eller vakt med oss. Nyckeln vi får använda går bara till vårt eget rum, till klassrummen där finska undervisningen hålls samt till lekrummet och wc:n. Vi har inte längre tillträde till personalutrymmen eller klädutrymmen (dit vi tidigare förde sorterade kläder).

Det har varit mycket problem och mycket av de idéer och förslag vi fört fram har skjutits ner av anläggningens ledning som har hittat på den ena mer besvärliga regel än den andra. Vänverksamhet får det inte finnas (för det räcker inte vänner åt alla!) man får inte transportera de boende (åtminstone inte i Röda korsets kläder), man får inte ha något alls att göra med de ensamkomna minderåriga. Osv osv.

Problemen eskalerade i början av veckan när det mittiallt kom ett meil från ställets chef där han deklarerade att de diskuterat saken i ledningen och på grund av ”vårt oupphörliga kritiserande och ifrågasättande av deras arbete”, kommit fram att de vill avsluta allt samarbete med vår avdelning på Röda korsets frivilliga. Att situationen kan analyseras på nytt efter sommaren.

Till saken hör att vi har kritiserat och ifrågasatt. Detta beror på att stället sköts dåligt – det kan jag säja rakt ut. Det borde verkligen göras en grundlig genomgång där. Poängen är ju bara det att om de säjer upp samarbetet med oss så är det de asylsökandet som lider. Det skulle vara slut med all språkundervisning och andra kurser.

Nå, nu skall vi dit inkommande vecka och diskutera. Det är egentligen vår ordförande som de vill bli av med – inte oss andra. Men som sagt har all kritik varit saklig och med orsak. Vi får med andra sidan se ett hurudant samarbete de kan erbjuda oss. Jag är närmast intresserad av ett jämlikt samarbete där vi frivilliga har möjlighet att vara med och utforma det program vi erbjuder de asylsökande utan att anstalten vill blanda sej alltför mycket i vad vi gör.

Men vi får se och höra vad de säger. Vi har ett möte med de andra frivilliga på fredag och skall då föra fram hälsningar och efter det besluter vi vad vi som grupp skall göra – fortsätta eller avsluta arbetet.

 

Kort karriär på RK

Dagarna rusar ifrån mej. Det har igen gått oförlåtligt länge sedan senaste inlägg. Men ni andra som jobbar dagtid vet säkert hur det är…

Jobbet på flyktinganläggninen tar antagligen slut lika fort som det började. De anmälde nämligen att man inte kan jobba som frivillig i nyckelposition (vilket jag tydligen gör som gruppledare) och jobba som avlönad på centret samtidigt. Jag ifrågasatte (och -sätter) det, för jag tycker de bägge uppgifterna närmast stöder varandra, men de verkar vara strikta i sina åsikter. Jag har hittills gjort 4 arbetsturer där och jag gillar jobbet massor. Däremot är det mycket tråkigheter i administrationen och ledandet av arbetet.

Det är annars också mycket bråk om frivillgarbetet där. Kontaktpersonen är mycket nitisk och vill att allt skall göras som hon tänkt och tar inte emot idéer eller förslag som avviker från vad hon tänkt. Jag har fått feedback från flere personer som är ledsna över att det är svårt, om inte omöjligt, att samarbeta och de känner sej utnyttjade och ouppskattade. Få se vart det bär hän. Också jag funderar på att sluta. Det som i början kändes viktigt och givande, känns redan betungande och motbjudande. Min kontaktperson kör upprepade gånger över mej (eller närmast förbi) genom att undlåta att informera mej om aktuella saker. Flera dagar har jag spenderat timmar i telefon med mänskor som jag sist och slutligen felinformerat för att jag inte haft den aktuella informationen. Det sorgliga är ju att själva uppgiften, jobbet och SAKEN är mej lika viktiga fortfarande, men när det känns att vi frivilliga inte är uppskattade och rentav motarbetade av ledningen på centret – då är det kanske dags att säga tack och adjö?

Att detta är mycket värre och större än jag kan skriva här. Vissa av sakerna behandlas i högre instanser och jag har antagligen redan gjort mej impopulär pga att jag ifrågasatt och fört saker vidare. Saker som centrets ledning inte vill att skall föras ut. Summa summarum kommer de nog inte att erbjuda mej flere arbetsturer, gissar jag.

Jag kan inte låta fli att fundera på hur svårt det måste vara för asylsökanden som har något att klaga på – existerar det ens någon opartsisk rättsinstans för dem?

 

 

 

Första jobbdagarna

I onsdags och torsdags jobbade jag första gången med lön på flyktingcentret. Jag har väl talat tidigare om att jag erbjudits jobb, men inte har möjlighet att ta emot ett heldagsjobb pga att min dåliga försäljarlön inklusive tillägg är en hel del bättre än den jag skulle få på centret. Jag sade i något skede att jag nog kunde tänka mej att jobba som vikarie/vid behov inkallad ledare på mina lediga dagar och en dag när jag var där som frivillig frågade en av de ansvariga ledarna om jag kunde skicka henne mina lediga dagar. Det gjorde jag och så kom det jobbturer som sms.

Onsdagen, som var en morgontur, var litet tråkig. Det var så många på jobb på morgonen, så jag fick inte göra så mycket som jag skulle lärt mej något nytt av. I torsdags hade jag sedan kvällstur (slutar 22) och det var mycket roligare. Det började med att vi på eftermiddagen hade rapport. Det är ett möte där alla morgon- och kvällsturare är med på och jouren går igenom vad som hänt under det gångna dygnet eller ska hända under det inkommande som är värt att veta. Det kan vara allt som kommande utfärder och resor som någon av de boende skall göra, till bråk mellan dem, info om förflyttningar, någon som verkar deprimerad som är värt att hålla ögat på etc.  I torsdags var det dags för den månatliga utdelningen av den lilla summa pengar som flyktingarna har att leva på när de bor på en anstalt där det serveras mat. I Finland tycks den vara ”hela” 76,- för en vuxen, dvs dryga 2 euro per dag. Det skall sedan räcka till allt utom mat: eventuella godsaker, cigarretter, kosmetika, allt sådant.

De har börjat med ett sådant system att de har en ”infolucka” öppen två gånger i dagen, där de boende kan komma och fråga eller be om aktuella saker och problem. Jag fick – andra arbetsdagen till ära!- sitta i infon igår… 😀 JAg skrattade och sade att jag säkert är den mest välinformerade av arbetarna där, men jag klarade mej faktiskt helt bra. Det kom frågor om det ena och det andra. Det jag kunde svarade jag på, resten lovade jag kolla upp. (Vilket jag förstås gjorde).

Annars är det att gå omkring med radiotelefonen i bältet och lösa problem allt efter de kommer. Uppgifter jag bla gjorde var: hjälpa en kille som inte fick prepaidkortet att funka i sin mobil (ringde till operatören), tog emot frivilliga som kom för att dra en finskalektion (sökte redan på deltagarlistor och undervisningsmaterial), hjälpte folk att fylla i sina blanketter om nästa månades penningbidrag, delade ut ovannämnda summa åt en familj, skaffade namnundertäckning av ett otal personer på ett inofficiellt ID-kort som de håller på att laga åt alla boende på anläggningen. De skall sedan lamineras. Promenerade omkrin i ett antal wc:n och badrum och satte upp plakat om vad man får och inte får göra där. Hämtade några klädesplagg åt några personer. Osv. Detta är bara exempel på hur dagen kan se ut för en ledare på flyktinganläggningen. Så är det ju kontakter med jurister för personer som fått utvisningsbesked och vill försöka överklaga, men det har jag ännu inte skött.

Gissa om det var kulturchock att gå tillbaka till det egna jobbet i det stora varuhuset i fredags? Att betjäna kunder som knorrar om det ena och det andra, tex på en kaffemaskin som kostar över 1000,- samtidigt som jag just har jobbat med mänskor som skall klara sej hela månaden på 76,-!!! Det är…ja, annorlunda. Men samtidigt är det ju lättare med ett jobb där man inte behöver vara så alert hela tiden. För det får man nog vara på flyktinganläggningen. Jag är inte på något sätt rädd, men alert och vaken skall man nog vara hela tiden. För vad som helst kan hända, så väl yttre som interna saker. Som tur är det ju dygnet runt bevakning där och vi samarbetar nära med vaktfirman som bemannar stället. Det är bara vissa samma vakter som alltid jobbar där och de är ju väl insatta i sina rutiner och säkerhetsföreskrifter.

Mera om flyktingförläggningen senare. Jag är som sagt nu avlönad ledare där och kommer att jobba ca 1-2 ggr/vecka.

Sängprojektet

 Igår var jag då med och skötte de sista bråda förberdelserna förrän de första invånarna kunde flytta in i den nya byggnaden. BRÅDA, vill ja poängtera! Vi skulle göra färdig en hel korridor med sängar, bädda dem och sätta fram hygienartiklar. Jag kan lova att redan öppnandet av 48 madrasser som ligger på en pall och var och en separat är hårt inlindade i många varv plast, tar en evighet att öppna! Så skulle varje förpackning med täcken, påslakan öppnas, förutom det själva bäddandet. En stor del av kvällen hade jag sällskap av en av ledarna jag inte träffat tidigare. Han hette J och var jättetrevlig och vi hade det riktigt roligt tillsammans. Jag funderade faktiskt på om han blev litet förtjust i mej, för han sökte sej till mitt sällskap och så tyckte jag han litet vinkade om att de rekryterar flere. Han sade sej vara en frånskild tvåbarnspappa. Hursomhelst gick tiden snabbare i trvligt sällskap. 🙂

Vi jobbade som små slavar, både de anställda och vi frivilliga och ett par av papporna som redan bor där (i gamla byggnaden). Förutom en ca 10 min snabb kaffepaus, höll vi tempot uppe hela kvällen. De flesta frivilliga åkte redan tidigare, men jag och en Jaana tyckte så synd om ledarna att vi beslöt oss stanna ända till allt var klart. Så kom den första bussen med ungdomar och ledarna var tvungna att avbryta och bara vi och papporna fortsatte. 

Vi var så lättade när vi äntligen var klara. Och ledarna var sååå tacksamma. 

De nya boende då? Ungdomar, mest pojkar i min H:s ålder. Inga flickor. Det hör väl till kulturen att det inte skickas tjejer på sådana riskfyllda resor? De(n) yngsta var väl 12, men de flesta troligen 16-17. Och trötta! De hade kommit med buss från Torneå där centralen där de ankomna asylsökarna registreras och delas upp, finns. Den andra busslasten hade inte ens kommit när jag åkte hem.

Det är en knepig ålder att komma i, visste Jaana berätta. Att den ålderns barn litet faller utanför systemet, eftersom de knappt är skolpliktiga, i detta fall: ”berättigade till skola”. Att kommunen lätt kan dra ut på saken tills de fyllt 16 ( dvs grundskoleålderns slut) och sedan inte behöva ordna annat än språkundervisning. Och utan bra språk kommer du ju inte in i någon yrkesskola heller.

 Tänkte nog också att det inte är någon höjdare för tonårspojkar at hamna ut i mörket på vischan, ”in the middle of nowhere”! För det är nog just där denna anläggning ligger, ca 50 km från Helsingfors i en liten håla där det inte ens finns gatubelysning överallt! Och flera km till närmaste affär.

Knepigt, verkligt knepigt.
 

Mycket på G

Lördagen gick okej. Eller nåja, dottern skickade ett ilsket sms där det stod att hon är den enda nyktra…men det tyckte ju inte jag var så farligt. 😉 Vi gav henne faktistk några slantar (bokstavligen!) innan de åkte, men eftersom det var lördag, var alla butiker stängda innan de kom iväg och festen låg så avskilt att det inte var gångavstånd till någon bensinmack eller annat kvällsöppet där de kunnat lura någon att köpa ut några öl åt henne.

Hur som helst var jag efter dem (passade på att skjutsa hem en kompis också) vid halv tolvsnåret. S surades, men jag tror de i alla fall hade haft det helt kul. Och inte var kompisen heller full...

Klas var intresserad av våra surfplattor på jobbet. Ja, alltså, vi fick de första i bruk förra torsdagen. Just nu är det man mest använder dem till att kolla saldon dvs ”finns det flera av de här produkterna”? Speciellt med produkter vi inte har så stora butiksmängder av, är det viktigt att kunna kolla saldot: vårt, de andra affärena i Hfrsnejdens samt centrallagrets.Priset är ju också viktigt, då det händer att de inte är prissatta eller hylletiketten har kommit bort. Hittills har jag inte provat på att göra en beställning från nätbutiken med kunden, men det finns den möjlheten att sätta plattan på ”kund-mode” och låta hen göra beställningen själv med plattan. Sedan sätter man den igen i ”försäljar-mode” och då rensar den automatiskt historian så att inga kreditkortsnummer  eller annat blir i minnet. Så finns det ju ”kalla på försäljare”-funktionen, där man kan skicka meddelande antingen åt hela sin avdelning, hela sin försäljningsgrupp (läs: alla inredningsavdelningar) eller till en enstaka kollega. Eftersom vi inte ännu har paddor (ipad)åt alla är ju denna funktion inte ännu så nyttig. De facto hörde jag idag av vår IT specialist att våra tilläggsplattor redan kommit, men att vi nu väntar på fodralen till dem. De är alla alltså utrustade med skyddsfodral som jag misstänker håller för ett kärnkrig eller åtminstone en djuphavsdykning… 😀 Men det är ju bäst det, för att de skall vara tillräckligt idiotsäkra för våra försäljare. Haha. Men jag får återkomma med mera uppdatering när vi använt dem längre, och dessutom ska det komma en uppdatering i programmet helt i rappet.

  
I kväll ska det bli spännande. Det kom ett meddelande från flyktinganläggningen att de väntar ca 70 nya boende i kväll och att också sängleveransen på 100 sängar är på väg först i dag. Och så skall de ju monteras också…  Och de nya som skall flytta in är minderåriga! De behöver m.a.o.  all hjälp de kan få. Jag fick bytt mitt jobbschema till morgontur så jag slutar kl. 16 och kan mao vara på anläggningen vid 18-tiden. Få se om det är kaos då, eller om allt är under kontroll. Det stod i meddelandet att de har nyrekrytering på gång men det kommer säkert att vara för lite personal till att börja med, om de inte lyckats låna in folk.

Annat då? Vi har fått en ny liten släkting. Min ”mittenkusin” har blivit pappa för första gången. ”Bättre sent än aldrig”, kanske man täcks säja, han är redan 37. Men å andra sidan vet ju jag att det inte alltid är så lätt. Och han har väl hittat ”den rätta” först nu. Det blev en liten kille och alla mår bra. Jag träffar väl kanske dem till julen. 

Ha en bra dag, alla! Hör säkert snart av mej igen: dels om flyktingsituationen och dels så väntar jag ju att  E från IP ringer i dagarna. Hon borde vara hemma från jobbresan nu. Men jag väntar inga speciellt goda nyheter, jag antar att hon hade ringt från Thailand annars…

Lördag på flyktinganläggningen

Jag var på flyktinganläggningen på jobb igår igen. Förde samtidigt dit klädräcket och hängarna, men det verkar som att alla nuvarande inneboende redan har jackor. Däremot går renoveringen av den brevidliggande huvudbyggnade fram med stormsteg och antagligen kommer den att kunna öppna inom några veckor. Då skall det finnas utrymme för uppåt 300 invånare om ryktet bland  frivilliga och personal har rätt, och då kommer det ju igen att behövas kläder. Här nedan är lite foton jag tog när vi var inne och flyttade möbler upp till kontoren i tredje våningen. Annars väntas det en sängleverans nästa vecka och diverse entreprenörer springer där och gör sina jobb… Det är en arkitektoniskt mycket vacker byggnad och området är ju också fint, som de av er som har lösenord kunde se på det tidigare inlägget!

Halvfärdig renovering av huvudbyggnaden på flyktinganläggningen

Efter att ha burit möbler en stund gick jag tillbaka till boningsbyggnaden för att hjäpa till att förbereda för lunchen. Lunchen i sig kommer från ett centralkök, men vi satt fram bröd, dricka och kärl för servering av maten. I går var maten grönsaksratatouille, ris och couscous (i fall att nån var nyfiken vad det serveras för mat… 😉 ).

Före maten satt jag en stund med en av ledarna som försökte spela memory med en grupp på ett tiotal barn i tv rummet. Man kan gott säja att det var ett öronbedövande oljud när alla i olika åldrar ville vara med och höll på och råddade med korten och ropade i munnen på varandra och tidvis hamnade i gnabb med varandra. Tv:n i tvrummet står på sgs hela tiden, och oftast är där  också barn och tittar på Juniori-kanalen med tecknade filmer. Här nedan på bilden syns en liten sjukhussäng som en kvinna står lutad över (jag har faktiskt för mej att inte barnet är hennes). Jag var så road och imponerad över vilket stort ansvar föräldrarna ger åt syskonen för en såhär pytteliten baby: de var nämligen storebröderna i åldern 5-10 som skuffade omkring på sängen nästan hela tiden. Och babyn kunde inte vara många veckor gammal: funderade faktistk på om det må vara så liten att den är född i Finland?

TV-tittande är en populär sysselsättning bland barnen…

Summa summarum kändes mitt besök den här gången lite-lite onödigt, för nu är det bestämt att ledarna också skall portionera maten vid mattid och de är dessutom ganska många på plats så det käns litet-litet onödigt att själv stiga upp på sin lediga dag vid ottan för att åka dit. Det var två ledarne plus oss två frivilliga där redan klockan 8. Och då stod redan gröten och kokade på spisen och det var en hel timme tills morgonmålet skulle serveras! Det två ledarna skulle enligt min åsikt suveränt ha klarat sej på tvåmanhand!

Nå, nästa vecka kan jag oberoende inte fara på lördag för jag jobbar. Funderar om jag skall åka på fredag när jag är ledig, men jag tror jag skall höra mej för i förväg om hur många anställda de är på plats då.

Första jobbturen på RK

Måste skriva några rader om idag, för i morgon kanske jag varken hinner eller orkar (=jobbdag).

Efter en dåligt soven natt (nervös?) steg jag tidigt upp för att påbörja min första dag som frivilligarbetare för Röda Korset på flyktinganläggningen en bit ifrån. Jag visste ju vart jag var på väg, eftersom vi fört grejer dit tidigare, så det var bara att kliva på. Det var några kvinnor i köket när jag kom, men det var knappt att de alls noterade mej när jag kom och sade att jag var där för första gången för att göra frivilligarbete. Det var speciellt en dam som bara högljutt babblade på och inte ens avbröt sin mening när jag kom in. Det framgick senare att hon var en av ledarna på stället, den enda avlönade av oss som var på plats.

Först lagade vi morgonmål till asylsökanden: de fick gröt (vilket förvånade mej) två olika sorters bröd, ost, pålägg (kalkon, inte gris, förstås), tomat, gurka samt the, kaffe eller saft. Ledaren sade att vi måste begränsa hur mycket var och en tog, för att det har gått så mycket mat i roskisen. Att vi måste kolla åt hur många personer var och en skulle föra mat. Det var nämligen endast några män som hämtade morgonmål, men endel av dem hämtade mat åt 5-6 personer. Men för oss som inte jobbat där ofta, var det ju omöjligt att hålla koll på hur stora familjer de hade. Dessutom kändes det lite småaktigt. Att portionera ut tomatbitar istället för att låta vuxna män ta för sej själv…

Efter morgonmålet gick jag och en annan kvinna upp i övre våningen och sorterade donerade kläder. Fram med lämpliga höst eller vinterkläder och bort med sommar, finkläder och sådant som var för dåligt. Ordna i svajande högar efter storlek och kön. Där fick vi höra att man inte fick ge kläder åt någon, för att endel av asylsökarna hamstrade kläder, sade ledaren. Vet inte varför, kanske de väntar på den smällkalla vintern? Eller bara fryser? Hur som helst är det tänkt att det skall öppnas en byggnad till i närheten inom en snar framtid, så kläder behövs säkert till det. Nu bor där bara ca 60 personer, men det skall väl rymmas ett par hundra så småningom.

Summa summarum gjorde jag följande iakttagelser: 1.Inget hjärtligt hälsande eller hjälp i att bli orienterad i sina uppgifter erbjöds av ledare eller de andra frivilliga. Däremot fick man nog hyggliga svar när man frågade och personerna som var där var helt trevliga. 2.Ledarern var ganska tuff och sträng i sina regler beträffande asylsökandena: deras ätande, kläder städande – allt!. Kanske det behövs, men kändes onödigt strängt med mänskor som ändå gått igenom mycket. 3. Det var sist och slut inte mycket man hade att göra med de asylsökande. Kanske det hade varit mer om det inte hade varit så tidigt på morgonen (ca 8.30-12). Förstod iofs att bara ett par talar engelska, så kommunikationen hade varit svår oberoende.

Nog skall jag gå igen, kanske redan nästa lördag. Där var faktist en av de frivilliga som bodde i Alberga som jag litet talade om att samåka tillsammans med. Hon kunde ju åka buss hit och sedan fortsätta med bil. Det är nämligen närmare 30 km från oss till asylmottagningen. (Vad ÄR förresten det korrekta ordet på svenska? Asylmottagning? Flyktingcentral?Flyktinganläggning? ”Vastaanottokeskus”, på finska).

Idag hade vi också en adoptivtträff för Esbofamiljer. Jag träffade för första gången min bloggvän T, som jag tidigare talade om. Hon var jättetrevlig, som jag ju nästan antog att hon skulle vara. ❤ *vinkar* Kanske man ändå alltid skriver som man är? Eller vet inte, gör man det? Min långtida kompis C var också där med sin dotter och som tur talade vi inte om bloggande (iaf inte jag) för C hör ju inte till mina läsare. Det är ibland svårt att dra gränsen om vilka som skall få läsa och vilka inte! Jag har ju inte så många läsare som känner mej IRL just för att jag skall kunna skriva som jag vill, utan behov att försköna mej själv och mina tankar.

Dagen slutade med middag för min mamma. Drömmis lagade karelsk stek och potatismos. Mums! Är det månne en sån mat man kunde bjuda en utlänning på som ”finskt”? Dottern, som har kompis här över veckoslutet, gjorde igen mej besviken och kom inte hem i tid, utan först vid niotiden (skulle vara sjutiden). Orkar inte gräla! Skönt att de ens kom…

PS fick till låns en motionscykel av min kompis M (N:s mamma). Super!!! Nu kan jag börja rehabilitera mitt ben mera metodiskt (dvs cykla litet varje dag).

Kill i magen och många järn i elden!

Kursen som Röda Korset anordnade var igår och hette ung. på svenska ”Som vän och stöd för den ankomna”. Tyvärr var den något av en besvikelse för mig. Först och främst var jag ordentligt försenad (vilket naturligtvis inte var kursens fel) , för google maps hade mej att springa runt i en evighet innan jag äntligen hittade fram. Men även innehållet på kursen tycker jag var fattigt och föga konkret. Det talades mer om Röda Korset och dess principer och värderingar än om det praktiska arbetet och ”utbudet” av olika jobb som RK de facto har. Som tur fick en knippe broschyrer där man kanske kan få mer info.

Dessutom, iom att jag inte bor i Helsingfors, så får jag litet på egen hand luska fram vart jag kunde anmäla mej om jag vill börja jobba som frivillig någonstans. Jag har faktiskt fundera på de flyktinganläggningar vi har i Rinnekoti, Siikaranta eller tom det i Nurmijärvi vi var för några veckor sedan och förde TV:n, leksaker och kläder till. Samtidigt funderar jag om det är rätt mot min familj att engagera mej i ännu ett projekt. Man skulle ju säkert borda ställa upp minst en gång i veckan för att det skulle kännas och att man själv skulle komma in i jobbet. Men fördelen är förstås att maj själv säjer när det passar, så känns det för mycket kan man ju sluta! Anmälde mej i alla fall via nätet, vi får se vad det för med sej.

…

Efter en kopp te och två kaffe tog jag mod till mej och anmälde mej till en arbetstur på flyktinganrättningen i Nurmijärvi.  I morgon på morgonen så hinner jag inte ångra mej… 😉 De hade en länk på nätet att de behöver frivilliga så jag tänkte att nu gör jag slag i saken och ställer upp utan mera tjafsande. Så får vi se om det senare blir någonstans i Esbo. Det är nämligen ganska lång väg till det här stället…. (vilket kanske är orsaken att de behöver annonsera efter frivilliga!?).

Har så många kul, spännande grejer på gång nu att det riktigt killar i magen: det kommande mötet med MLL-vännen från Libanon, den första arbetsturen som Röda Korset frivillig i morgon och nu har jag preliminärt också stämt en första ”blind” träff med bloggvännen T som jag skrev tidigare om. Faktiskt så mycket kul att man knappt hinner vänta på BB…! 😀

Vän till en immigrantmamma?

Kom på att jag visst har nåt att berätta om. Jag var förra veckan på en skolning som ordnades av Mannerheims barnskyddsförbund (MLL). Kursen heter Ystäväksi maahanmuuttajaäidille, sv. Vän till en immigrantmamma. Idén är den att MLL matchar en med en inflyttad mamma som anmält sitt intresse att få en finländsk vän. Då skall de titta på boningsort, ålder, barnens ålder, gemensamma intressen eller annat motsvarande för att ”vännerna” skall ha så mycket gemensamt som möjligt och att förutsättningarna för att bli vänner på riktigt skall finnas. Sen skall man träffas regelbundet, första gången tillsammans med MLLs representant och efter det på tumanhand och göra enkla, vardagliga saker tillsammans. Den primära idén är att ge den infyttade möjligheten att öva sin finska och bli bekant med någon finländare. De sade på skolningen att det finns folk som bott i åratal i Finland utan att ha en enda finsk vän eller ens bekant! Det att det i första hand är kvinnor det riktar sej till, beror på att det oftast är (hemma)mammor bland immigranterna som blir utan ett socialt liv, iom att de oftast inte jobbar. Ibland kan det bli så att de är helt bundna vid man och barn iom att språkkunskaperna är bristfälliga och de därför inte har samma chanser att  bli bra integrerade i det finländska samhället.

Nåväl, jag har nu anmält mej som en vän. I hemlighet kanske jag hoppas att de hittar en lämplig vän åt mej först litet senare, sedan när jag är hemma med lilla O. Just nu skulle det vara ganska kämpigt att i början hitta tillräckligt med tider att träffa vännen, för mina arbetstider sätter ju mycket begränsningar på det sociala livet, om man så säger… 😉 Jag är faktiskt på väg på en annan, motsvarande, skolning om ett par veckor. Den heter Tulijan tueksi ja ystäväksi: sv. ung.”Som stöd och vän för den kommande”… Den är ordnad av Röda Korset.  Jag tror att den är direkt inriktad på att man ska bli stöd för asylsökande, men jag skall återkomma sedan jag varit på den kursen.