Och hoppsan, där gick en vecka till!

Skulle med P till tandläkaren för det har lossat en plomb från hans brutna framtand, och de sade att den borde repareras ganska brådskande. Fick i all hast ta ut en semesterdag, för alla tider de hade att erbjuda var ju mitt på dagen. Det var i fredags.

Först ringde de att tandläkaren blivit sjuk. Anyway, så lyckades de omboka oss till en annan tandläkare, turligen här i närheten där vi bor. Jag hade i varje skede berättat att P är MYCKET tändläkarrädd, i torsdags arbetade han upp en sådan nervositet att han till sist spydde… så jag sade att de måste ge honom någon form av medicinering för att få jobbet gjort.

Vi var i god tid på plats och jag gick omkring och knackade på alla dörrar för att få sagt att vi kommit. Efter ca 15 minuter kom det äntligen någon och öppnade och efter ytterligare fem fick jag tala med tandläkaren. Phuri hade vid det laget redan smitit ut 2 gånger och satt och grät och snorade.
Döm om min ilska när tandläkaren först sade att man inte kan ge medicineringen för att den tar så länge att verka…. Jag sade att vi minsann har varit på plats precis när telefontjänsten sade att vi skulle och dessutom väntat 20 minuter på att få tala med någon. Då frågade tandläkaren ifall han ätit något och det hade han ju. Varpå tandläkaren klämde fram med att man INTE FÅR ÄTA PÅ 6 TIMMAR INNAN MAN SKALL FÅ FÖRMEDICINERING. Eftersom tiden var 12.30 var det ju klart att han ätit!!! För det hade varken personen jag ursprungligen talade med igår, eller den som ombokade tiden idag, sagt något om!

Tack så mycket Esbo stad för att jag förbrukat en semesterdag med en gråtande och snorande unge i det här skitvädret! Och allt för ingenting. (Edit. Drömmis tog det på måndag och allt hade gått bra. P hade lallat och sjungit i fyllan och villan för surpuppan till tandläkare… :D).

 

Jag var i söndags till flyktingcentret. Hade varit på lillajulsfest med jobbet på lördag kväll, så jag sov litet längre än vanligt. Hade med flit bara druckit litet vin, för att inte följade dag skulle gå till spillo.

Först sorterade jag kläder i lagret. De har äntligen fått litet ordning på hur de skall ha det och det blev nu så att barnens kläder har ett rum i bottenvåningen, kvinnornas ett i andra våningen och männen ett i tredje. När J kom från deras rapportstund (som jag alltid tycks lyckas komma dit under) gick vi tillsammans och förde de sorterade klädpåsarna till de olika våningarna. Om de ännu är ouppackade när jag går dit nästa gång får jag fortsätta från det.

Sedan gick vi omkring och skötte litet det ena och det andra: en jacka och en mössa åt en kille som tidigare sagt sej behöva dessa, huvudvärkstablett åt en, kolla läget i ett av de separata husen där det tidigare varit lite groll mellan familjerna, ner och kolla ifall det behövdes hjälp med matserveringen (vilket det inte gjorde), kolla några mänskors tandläkar- och taxitider för följande morgon… osv. Drömmis skulle komma och hämta mej kl. 19, men så blev han försenad så jag gick in. Där satt några av de vuxna i familjern och pratade. Jag slog mej ner med dem och frågade för sällskaps skull vad det var de drack. De ble så förtjusta och ville absolut hämta mej en egen mugg av den varma örtdrycken de satt och smuttade på. Det var riktigt gott och de var så förtjusta av att ha med där och att jag gillade drycken att det var riktigt rörande. Det är nog sådana små pratstunder när man får ha med männskorna där att göra, som är det allra bästa med frivilligarbetet. ❤ Inkommande veckoslut har jag hela 4 dagar ledigt så då skall jag säkert dit flere dagar.

Kolla förresten på denna på Youtube. Det är en reklam, men gjord med finess på en av finnarna älskad låt av Eppu Normaali, som alltid varit en sorts definition av finnarna deras värderingar och vardag. Nu är det gjord en litet ny version som utmanar med att det är ”nyfinländare” som uppför denna nationalskatt.

 

Annat positivt. Socialen ringde om Barn1 och hens ärenden. De tyckte, som jag, att det finns flere riskfaktorer inblandade: för mycket nätter borta, ovillighet att hålla sej till husets regler, alkohol, ingen skola och inget jobb. De har nu tagit hen som kund och skall träffas regelbundet. Jag skall hålla dem ajour om hemsituationen. Veckoslutet gick ganska bra. Barn 1 hade ett på kompisar övernatten både fredag-lördag och lördag-söndag och allt var frid och fröjd. Vi följer med läget. Hen skall träffa socialen på nytt nästa vecka.

Mamma är hemma från sjukhuset och vi är på stand by om hur det skall gå med foten. Tillsvidare inte planerat någon amputation, utan de följer med inflammationsvärden och hur såret ser ut. Hon har nu rullstol och är beodrad att gå minimalt med foten.

 

 

 

 

Tre intressanta fakta

Två… eller egentligen tre intressanta saker som hänt och händer.

Ett. Igår närmade sej mej en bekant thaiförälder över Facebooks chat och berättade att hen varit i kontakt med DCYs socialarbetare via e-post. Hen hade i samma veva frågat om det är på väg några barnbesked till Finland inom den närmaste framtiden och hade fått som svar att kring årsskiftet. Nu blir det ju spännade att se är det oss eller några andra lyckliga som står i tur…?

Två. Hörde att det i skrivandes stund är på väg en ny busslast med asylsökande till mitt center. Skall vara 8 olika nationaliteter. De verkade ha läget under kontroll, så eftersom jag just nu är ensam hemma med P, störtar jag inte iväg dit. Fastän jag nog skulle ha god lust! 😉

Tre. (Vad skulle man göra utan Facebook? Då förutom att ha en massa mer tid att göra annat….? 😉 ) Min fd. arbetskompis skrev just på FB ett meddelande att platsen jag sökte tidigare hos dem – och inte fick- är ledig igen! Hmmmmm… Är jag intresserad? Det var i juli-augusti 2014 jag sökte den och när jag nu kollade mina inlägg från då, såg jag att de nog skötte det ganska dåligt då… Har jag lust att ens söka? Får låta det bero.

 

Ett fint erbjudande

Nåt spännade hände i tisdags.

Jag var jättesen, för jag skulle först och hälsa på mamma på sjukhuset och sedn nändes jag inte åka därifrån så snart som jag borde gjort. Jag kom fram till flyktingcentralen först vid halvtretiden och då såg jag från fönstret att de just hade rapporttid. Rapport är när morgon- och kvällskiftet överlappar varandra, dvs kvällsmänskorna har kommit men morgonmänskorna inte ännu åkt hem. En av vakterna (de har alltid vakter från ett vaktbolag på plats) gick och sade att jag kommit och frågade ifall jag fick gå ner i lagret och fixa litet själv i väntan på att ledarna skulle bli lediga.

Hur det nu var, var jag sen sist och slutligen uppe i tredje våningen och öppnade madrasspaket. Sängarna var redan färdiga i de flesta paket och jag satt madrasser för att de skulle suga i sej luft och bli tjockare efter att ha varit vacuumförpackade. Det är helt tydligt snart på väg mer mänskor, såpass många rum har vi redan färdiga.

Jag var nästan färdig när plötsligt min telefon ringde och det var en av ledarna. Han sade att jag skulle ringa till förläggningens chef och att det handlar om jobbet där. Mycket riktigt. Jag ringde chefen från bilen på väg hem och hon sade att alla ledarna under rapporten hade sagt positiva sakern om mej när vakten varit och anmält att jag kommit och därför ville hon erbjuda mej jobb! Tyvärr verkar det bara så att lönen är sämre än min nuvarnade och jag därför knappast kan ta emot en heldagsplats. Däremot funderar jag på att låta mej anställas som extraknäckande som kan kallas in vid behov. Jag kunde ju jobba lediga dagar och ibland någon kväll.

Speciellt med tanke på att jag kanske snart blir föräldraledig, vore ju inte ett extraknäck på flyktinganläggningen någon dum idé…? Skulle ha så lust att börja heldagsjobba där, men både med tanke på pengar, bil och förekommande föräldraledigt vore det ju dumt… Men drömma kan man ju alltid. Jag väntar ännu på att få den exakta summan  på vad grundlönen skulle vara på min e-post, men tyvärr tror jag det är för lite för att kunna byta… Men vi skall se.

I alla fall var det ju en superkomplimang att alla ledare gärna ville se mej som sin arbetskamrat! ❤ Är litet stolt, faktiskt!

Dr Jekyll och Mr Hyde

Det är så skitsofrent: igår kväll var S helt välvillig och på gott humör när hon (äntligen) kom hem. Frågade helt snällt om hon får ta hem några kompisar på fredag och vi pratade litet runt det.

När jag frågade varför hon kom så sent fastän vi kommit överens om att hon skulle komma senast kl. 22 sade hon att hon nog inte vet och att hon nog förstår varför vi vill att hon skall gå till socialen. Hon har äntligen träff med socialarbetaren där idag, mötet har skjutits upp redan 2 gånger.

Det är som att leva med Dr Jekyll och Mr Hyde och att aldrig veta på förväg vem som skall komma hem vilken kväll (om någon alls kommer).

Vi skulle ju inte kräva så värst mycket av henne: (helst) att gå i någon sorts skola, komma hem på utsatt tid (vilket varit kl 22 vardagar och 23 veckoslut) och hålla sej borta från ”dumheter”.

Inget av dem verkar funka. Förra gången tror jag inte hon kom hem en enda kväll den tid hon skulle! Men det är ju ingen ide att försöka förbjuda henne att gå, för vi kan ju inte hindra henne, så länge vi inte vill att det skall gå till fysiska handgripligheter – och det vill vi ju helst inte.

Nå, vi skall höra vad det händer på socialen. Socarbetaren är helt trevlig, så jag hoppas de kan ”work something out”…?

*          *          *

PS Beklagar att det nu blir så mycket tonårssnack här på bloggen. Det är liksom litet ”akutare” i mitt liv än adoptionssnack… 😉

Men vet ni, en sak kan jag ”länka” till P med: han väntar helt jättemycket alltid på att storasyster skall komma hem och någonlunda bra kvällar har hon börjat läsa godnattsaga för honom när hon kommer. Eller för att vara exakt är det vanligtvis han som läser för henne, men det är ju bra också. Och han ligger alltså i sin säng medan hon sitter brevid. Jag tycker det är fint att de har ett så bra förhållande. Och han behöver ju aldrig vara arg eller upprörd på henne, utan blir alltid glad när hon kommer. Det tycker hon kanske är skönt…