Samarbete?

Vi har haft en hel del svårigheter med jobbet i flyktinganläggninen. Ja, alltså, inte med de boende och jobbet i sej, utan med ledningen och lovet att få jobba där.
Det började i slutet av januari när det bestämdes att vi i fortsättningen bara får jobba två och två och bara komma dit och göra förutbestämda jobb. Hittills hade man kunnat anmäla sej och bara uppenbara sej och fråga personalen om vad man kunde hjälpa till med. Det gjorde litet det att man inte längre egentligen hade någon anlädning att åka dit ifall man inte var inblandad i finskaundervisningen som då var den enda kursformen.
Inte får man längre ha med sej minderåriga (tex sina egna barn) och leka eller delta i frivillgarbetet heller. I samma veva kom det mycket ny personal och nya vakter som inte uppförde sej särdeles vänligt. När man kör in bilen på parkeringen är det inom en minut redan någon där och frågar i vilket ärende man kommit. Vi får inte längre heller gå med i källaren eller i andra utrymmen utan att vi har en arbetare eller vakt med oss. Nyckeln vi får använda går bara till vårt eget rum, till klassrummen där finska undervisningen hålls samt till lekrummet och wc:n. Vi har inte längre tillträde till personalutrymmen eller klädutrymmen (dit vi tidigare förde sorterade kläder).

Det har varit mycket problem och mycket av de idéer och förslag vi fört fram har skjutits ner av anläggningens ledning som har hittat på den ena mer besvärliga regel än den andra. Vänverksamhet får det inte finnas (för det räcker inte vänner åt alla!) man får inte transportera de boende (åtminstone inte i Röda korsets kläder), man får inte ha något alls att göra med de ensamkomna minderåriga. Osv osv.

Problemen eskalerade i början av veckan när det mittiallt kom ett meil från ställets chef där han deklarerade att de diskuterat saken i ledningen och på grund av ”vårt oupphörliga kritiserande och ifrågasättande av deras arbete”, kommit fram att de vill avsluta allt samarbete med vår avdelning på Röda korsets frivilliga. Att situationen kan analyseras på nytt efter sommaren.

Till saken hör att vi har kritiserat och ifrågasatt. Detta beror på att stället sköts dåligt – det kan jag säja rakt ut. Det borde verkligen göras en grundlig genomgång där. Poängen är ju bara det att om de säjer upp samarbetet med oss så är det de asylsökandet som lider. Det skulle vara slut med all språkundervisning och andra kurser.

Nå, nu skall vi dit inkommande vecka och diskutera. Det är egentligen vår ordförande som de vill bli av med – inte oss andra. Men som sagt har all kritik varit saklig och med orsak. Vi får med andra sidan se ett hurudant samarbete de kan erbjuda oss. Jag är närmast intresserad av ett jämlikt samarbete där vi frivilliga har möjlighet att vara med och utforma det program vi erbjuder de asylsökande utan att anstalten vill blanda sej alltför mycket i vad vi gör.

Men vi får se och höra vad de säger. Vi har ett möte med de andra frivilliga på fredag och skall då föra fram hälsningar och efter det besluter vi vad vi som grupp skall göra – fortsätta eller avsluta arbetet.

 

Kort karriär på RK

Dagarna rusar ifrån mej. Det har igen gått oförlåtligt länge sedan senaste inlägg. Men ni andra som jobbar dagtid vet säkert hur det är…

Jobbet på flyktinganläggninen tar antagligen slut lika fort som det började. De anmälde nämligen att man inte kan jobba som frivillig i nyckelposition (vilket jag tydligen gör som gruppledare) och jobba som avlönad på centret samtidigt. Jag ifrågasatte (och -sätter) det, för jag tycker de bägge uppgifterna närmast stöder varandra, men de verkar vara strikta i sina åsikter. Jag har hittills gjort 4 arbetsturer där och jag gillar jobbet massor. Däremot är det mycket tråkigheter i administrationen och ledandet av arbetet.

Det är annars också mycket bråk om frivillgarbetet där. Kontaktpersonen är mycket nitisk och vill att allt skall göras som hon tänkt och tar inte emot idéer eller förslag som avviker från vad hon tänkt. Jag har fått feedback från flere personer som är ledsna över att det är svårt, om inte omöjligt, att samarbeta och de känner sej utnyttjade och ouppskattade. Få se vart det bär hän. Också jag funderar på att sluta. Det som i början kändes viktigt och givande, känns redan betungande och motbjudande. Min kontaktperson kör upprepade gånger över mej (eller närmast förbi) genom att undlåta att informera mej om aktuella saker. Flera dagar har jag spenderat timmar i telefon med mänskor som jag sist och slutligen felinformerat för att jag inte haft den aktuella informationen. Det sorgliga är ju att själva uppgiften, jobbet och SAKEN är mej lika viktiga fortfarande, men när det känns att vi frivilliga inte är uppskattade och rentav motarbetade av ledningen på centret – då är det kanske dags att säga tack och adjö?

Att detta är mycket värre och större än jag kan skriva här. Vissa av sakerna behandlas i högre instanser och jag har antagligen redan gjort mej impopulär pga att jag ifrågasatt och fört saker vidare. Saker som centrets ledning inte vill att skall föras ut. Summa summarum kommer de nog inte att erbjuda mej flere arbetsturer, gissar jag.

Jag kan inte låta fli att fundera på hur svårt det måste vara för asylsökanden som har något att klaga på – existerar det ens någon opartsisk rättsinstans för dem?

 

 

 

Första jobbdagarna

I onsdags och torsdags jobbade jag första gången med lön på flyktingcentret. Jag har väl talat tidigare om att jag erbjudits jobb, men inte har möjlighet att ta emot ett heldagsjobb pga att min dåliga försäljarlön inklusive tillägg är en hel del bättre än den jag skulle få på centret. Jag sade i något skede att jag nog kunde tänka mej att jobba som vikarie/vid behov inkallad ledare på mina lediga dagar och en dag när jag var där som frivillig frågade en av de ansvariga ledarna om jag kunde skicka henne mina lediga dagar. Det gjorde jag och så kom det jobbturer som sms.

Onsdagen, som var en morgontur, var litet tråkig. Det var så många på jobb på morgonen, så jag fick inte göra så mycket som jag skulle lärt mej något nytt av. I torsdags hade jag sedan kvällstur (slutar 22) och det var mycket roligare. Det började med att vi på eftermiddagen hade rapport. Det är ett möte där alla morgon- och kvällsturare är med på och jouren går igenom vad som hänt under det gångna dygnet eller ska hända under det inkommande som är värt att veta. Det kan vara allt som kommande utfärder och resor som någon av de boende skall göra, till bråk mellan dem, info om förflyttningar, någon som verkar deprimerad som är värt att hålla ögat på etc.  I torsdags var det dags för den månatliga utdelningen av den lilla summa pengar som flyktingarna har att leva på när de bor på en anstalt där det serveras mat. I Finland tycks den vara ”hela” 76,- för en vuxen, dvs dryga 2 euro per dag. Det skall sedan räcka till allt utom mat: eventuella godsaker, cigarretter, kosmetika, allt sådant.

De har börjat med ett sådant system att de har en ”infolucka” öppen två gånger i dagen, där de boende kan komma och fråga eller be om aktuella saker och problem. Jag fick – andra arbetsdagen till ära!- sitta i infon igår… 😀 JAg skrattade och sade att jag säkert är den mest välinformerade av arbetarna där, men jag klarade mej faktiskt helt bra. Det kom frågor om det ena och det andra. Det jag kunde svarade jag på, resten lovade jag kolla upp. (Vilket jag förstås gjorde).

Annars är det att gå omkring med radiotelefonen i bältet och lösa problem allt efter de kommer. Uppgifter jag bla gjorde var: hjälpa en kille som inte fick prepaidkortet att funka i sin mobil (ringde till operatören), tog emot frivilliga som kom för att dra en finskalektion (sökte redan på deltagarlistor och undervisningsmaterial), hjälpte folk att fylla i sina blanketter om nästa månades penningbidrag, delade ut ovannämnda summa åt en familj, skaffade namnundertäckning av ett otal personer på ett inofficiellt ID-kort som de håller på att laga åt alla boende på anläggningen. De skall sedan lamineras. Promenerade omkrin i ett antal wc:n och badrum och satte upp plakat om vad man får och inte får göra där. Hämtade några klädesplagg åt några personer. Osv. Detta är bara exempel på hur dagen kan se ut för en ledare på flyktinganläggningen. Så är det ju kontakter med jurister för personer som fått utvisningsbesked och vill försöka överklaga, men det har jag ännu inte skött.

Gissa om det var kulturchock att gå tillbaka till det egna jobbet i det stora varuhuset i fredags? Att betjäna kunder som knorrar om det ena och det andra, tex på en kaffemaskin som kostar över 1000,- samtidigt som jag just har jobbat med mänskor som skall klara sej hela månaden på 76,-!!! Det är…ja, annorlunda. Men samtidigt är det ju lättare med ett jobb där man inte behöver vara så alert hela tiden. För det får man nog vara på flyktinganläggningen. Jag är inte på något sätt rädd, men alert och vaken skall man nog vara hela tiden. För vad som helst kan hända, så väl yttre som interna saker. Som tur är det ju dygnet runt bevakning där och vi samarbetar nära med vaktfirman som bemannar stället. Det är bara vissa samma vakter som alltid jobbar där och de är ju väl insatta i sina rutiner och säkerhetsföreskrifter.

Mera om flyktingförläggningen senare. Jag är som sagt nu avlönad ledare där och kommer att jobba ca 1-2 ggr/vecka.

Lösenordsskyddad: Julfest för asylsökande

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Tiden går…

 

Det här inläget blev på hälft för tre veckor sedan, men jag publicerar det i alla fall…

På flyktingcentret senast jag var där fick jag göra mej riktigt nyttig. Det hade igen kommit några nya familjer som ännu inte hade hunnit få några kläder. Jag och en annan frivillig som var där, tog oss därför an att knacka dörr och ta en familj i taget för att se vad de hade behov av i klädväg och ge dem det. Under närapå fyra timmar hann vi bara med tre rum, men det var mycket givande. Tre familjer med totalt 12 medlemmar fick vi klädda. Det var mycket talande när jag frågade en av männen vad han hade behov av och han tittade ner på sej själv och sade: -”Det här är vad jag har…” Jag lyckades som tur hitta honom allt annat utom nya boxers, för de hade av någon ogrundlig anledning tagit slut.

En av papporna jag just fått ”klädd” och skämtat och skojat med i klädrummet fick jag litet senare se gråtande. Hans fru hade också fått nya kläder av mej och när vi gick ner tillbaka, stod det en skock med mänskor och några ledare och vakter utanför deras dörr. Det visade sej att deras son hade forsande näsblod och jag fick sedan höra att pojken har cancer.

Det är så litet man vet om dessa mänskor och vad de har att bära på i sin ”ryggsäck”. Jag hoppas den här familjen får stanna och får all hjälp man kan erbjuda dem i Finland.

 

Ett fint erbjudande

Nåt spännade hände i tisdags.

Jag var jättesen, för jag skulle först och hälsa på mamma på sjukhuset och sedn nändes jag inte åka därifrån så snart som jag borde gjort. Jag kom fram till flyktingcentralen först vid halvtretiden och då såg jag från fönstret att de just hade rapporttid. Rapport är när morgon- och kvällskiftet överlappar varandra, dvs kvällsmänskorna har kommit men morgonmänskorna inte ännu åkt hem. En av vakterna (de har alltid vakter från ett vaktbolag på plats) gick och sade att jag kommit och frågade ifall jag fick gå ner i lagret och fixa litet själv i väntan på att ledarna skulle bli lediga.

Hur det nu var, var jag sen sist och slutligen uppe i tredje våningen och öppnade madrasspaket. Sängarna var redan färdiga i de flesta paket och jag satt madrasser för att de skulle suga i sej luft och bli tjockare efter att ha varit vacuumförpackade. Det är helt tydligt snart på väg mer mänskor, såpass många rum har vi redan färdiga.

Jag var nästan färdig när plötsligt min telefon ringde och det var en av ledarna. Han sade att jag skulle ringa till förläggningens chef och att det handlar om jobbet där. Mycket riktigt. Jag ringde chefen från bilen på väg hem och hon sade att alla ledarna under rapporten hade sagt positiva sakern om mej när vakten varit och anmält att jag kommit och därför ville hon erbjuda mej jobb! Tyvärr verkar det bara så att lönen är sämre än min nuvarnade och jag därför knappast kan ta emot en heldagsplats. Däremot funderar jag på att låta mej anställas som extraknäckande som kan kallas in vid behov. Jag kunde ju jobba lediga dagar och ibland någon kväll.

Speciellt med tanke på att jag kanske snart blir föräldraledig, vore ju inte ett extraknäck på flyktinganläggningen någon dum idé…? Skulle ha så lust att börja heldagsjobba där, men både med tanke på pengar, bil och förekommande föräldraledigt vore det ju dumt… Men drömma kan man ju alltid. Jag väntar ännu på att få den exakta summan  på vad grundlönen skulle vara på min e-post, men tyvärr tror jag det är för lite för att kunna byta… Men vi skall se.

I alla fall var det ju en superkomplimang att alla ledare gärna ville se mej som sin arbetskamrat! ❤ Är litet stolt, faktiskt!

Mycket att tänka på!

Har varit en busy ”ledig dag”, igen. I morse var jag på jumppa. Har nu framgångsrikt varit på några stycken. Inte är ju kondisen som den varit, men med tanke på 2-3 månaders paus, är jag ganska nöjd i alla fall. Inte är min kondis fortfarande dålig… 🙂 Och det är så härligt att få ösa på i musikens takt igen. Samma gäller de korta joggingturerna jag hittills fått ta. Nu är jag uppe att springa sådär 15-20 minuter och sedan gå resten av länken. Jag fick ju lov av läkaren att börja med 5 minuter och successivt lägga till några minuter per gång. Och att komma ihåg att ha vilodagar emellan.

Efter jumppan var jag och hälsade på mamma. Hon är ju inlagd på sjukhus sedan i måndags. Hon är i rätt dåligt skick, dvs det är en envis inflammation i hennes ben och hennes inflammationsvärden har tidvis varit över 300. Det har påverkat hennes huvud också och hon har emellanåt varit litet borta när man talat med henne. Det som mest skrämmer henne (och oss nära) är risken som finns att de kan hamna amputera hennes ben helt och hållet. Hon är ju diabetiker och har haft ett sår i sin fot i ett par år redan. Det är en stor risk för diabetiker att det kan gå kallbrand i benen och då kan amputering vara sista alternativet. Jag funderar bara på hur en 72-åring skulle hela från en så stor operation och hur hon nånsin skulle lära sej att fungera med en protes. Skulle hon nånsin kunna komma hem och bo ensam mera? Kommer hon någonsin att komma hem från sjukhuset igen? Det är skrämmande tankar, tankar som hon säkert också tänker. Och jag tänker att om hon nu skulle dö, skulle jag vara helt ”ensam” sedan. Min pappa har ju dött för många år sedan och några syskon har jag inte. Drömmis har jag ju förstås, men det känns hemskt att det inte skulle finnas någon annan nära. Undrar faktiskt hur det blir sedan när vi är gamla. Drömmis pappa dog som 68-åring, så risken är överhängande att också jag får leva mina sista 20-30 år utan honom.  Usch, dessa dystra tankar! 😦

Var idag och jobbade på flyktingcentret igen. Det gör mej alltid glad. Där finns så mycket jag kan göra som hjälper andra och jag känner mej så behövd när jag går dit. I dag var där bara 2 st av de ordinarieledarna (J och M) och jag märkte att de inte skulle ha klarat sej (eller haft jäkla stressigt!) utan mej. Det är ju full rulle hela tiden och jag gör nu nästan allt samma som de gör. Först serverade vi mat och jag jobbade i köket. Sedan gick vi över till huvudbyggnaden och kollade igenom litet listor enligt vilka det var några killar som ännu inte fått ett enda par byteskalsonger eller strumpor (trots att de varit på centret i en vecka redan!). Så vi begav oss att dela ut litet nya strumpor och kalsonger.

Så var det en kille som hade bottnet helt loss från sina joggingskor och jag gick för att leta reda på ett par nya åt honom bland de donerade skorna. Jag hittade ett passligt par och han var nöjd med sina nya skor. ❤

Innan vi visste ordet av var det dags för kvällsmål och vi fick bråttom tillbaka till köket för att fixa till thé och annat åt de boende. Efter maten blev det prat med J och M om deras jobb och att det borde anställas flere. Jag frågade vad det är för krav och då sade J att han tror att om jag bara anmälde mitt intresse till deras chef så skulle jag säkert bli anställd. Jag sade att jag faktiskt lekt med tanken men att det är vissa saker som jag tror ligger i vägen. Vi pratade mera ingående om lön och annat och det visade sej att min lön kanske inte skulle falla just. Det fick mej att faktistk fundera på om jag borde ansöka?

Det finns flera saker på plus-sidan, men också några på minus.

Plus:

Tänk vilket givande och betydelsefullt jobb!

Trevliga arbetskompisar, omväxlande, självständigt och ansvarsfyllt arbete med i huvudsak glada och tacksamma klenter.

En helt ny bransch. Kunde kanske skola mej vidare till socionom? Kanske nytta av min förmanserfarenhet? Ny karriär?

Minus:

Arbetsresan besvärlig. 30 km och tror inte det skulle gå lämpliga bussar. Vi skulle behöva ha en bil till!

Jag har ju tänkt bli föräldraledig snart. Kan jag låta bli att berätta det ? Eller borde vi planera för Drömmis att stanna hemma stället?

Kanske sämre arbetstider. Definitivt veckoslutsjobb, inga med säkerhet lediga helger: centret är ju öppet alla dagar, året runt.

 

Vad tycker ni? Skall jag söka?

 

 

Kill i magen och många järn i elden!

Kursen som Röda Korset anordnade var igår och hette ung. på svenska ”Som vän och stöd för den ankomna”. Tyvärr var den något av en besvikelse för mig. Först och främst var jag ordentligt försenad (vilket naturligtvis inte var kursens fel) , för google maps hade mej att springa runt i en evighet innan jag äntligen hittade fram. Men även innehållet på kursen tycker jag var fattigt och föga konkret. Det talades mer om Röda Korset och dess principer och värderingar än om det praktiska arbetet och ”utbudet” av olika jobb som RK de facto har. Som tur fick en knippe broschyrer där man kanske kan få mer info.

Dessutom, iom att jag inte bor i Helsingfors, så får jag litet på egen hand luska fram vart jag kunde anmäla mej om jag vill börja jobba som frivillig någonstans. Jag har faktiskt fundera på de flyktinganläggningar vi har i Rinnekoti, Siikaranta eller tom det i Nurmijärvi vi var för några veckor sedan och förde TV:n, leksaker och kläder till. Samtidigt funderar jag om det är rätt mot min familj att engagera mej i ännu ett projekt. Man skulle ju säkert borda ställa upp minst en gång i veckan för att det skulle kännas och att man själv skulle komma in i jobbet. Men fördelen är förstås att maj själv säjer när det passar, så känns det för mycket kan man ju sluta! Anmälde mej i alla fall via nätet, vi får se vad det för med sej.

…

Efter en kopp te och två kaffe tog jag mod till mej och anmälde mej till en arbetstur på flyktinganrättningen i Nurmijärvi.  I morgon på morgonen så hinner jag inte ångra mej… 😉 De hade en länk på nätet att de behöver frivilliga så jag tänkte att nu gör jag slag i saken och ställer upp utan mera tjafsande. Så får vi se om det senare blir någonstans i Esbo. Det är nämligen ganska lång väg till det här stället…. (vilket kanske är orsaken att de behöver annonsera efter frivilliga!?).

Har så många kul, spännande grejer på gång nu att det riktigt killar i magen: det kommande mötet med MLL-vännen från Libanon, den första arbetsturen som Röda Korset frivillig i morgon och nu har jag preliminärt också stämt en första ”blind” träff med bloggvännen T som jag skrev tidigare om. Faktiskt så mycket kul att man knappt hinner vänta på BB…! 😀