Dr Jekyll och Mr Hyde

Det är så skitsofrent: igår kväll var S helt välvillig och på gott humör när hon (äntligen) kom hem. Frågade helt snällt om hon får ta hem några kompisar på fredag och vi pratade litet runt det.

När jag frågade varför hon kom så sent fastän vi kommit överens om att hon skulle komma senast kl. 22 sade hon att hon nog inte vet och att hon nog förstår varför vi vill att hon skall gå till socialen. Hon har äntligen träff med socialarbetaren där idag, mötet har skjutits upp redan 2 gånger.

Det är som att leva med Dr Jekyll och Mr Hyde och att aldrig veta på förväg vem som skall komma hem vilken kväll (om någon alls kommer).

Vi skulle ju inte kräva så värst mycket av henne: (helst) att gå i någon sorts skola, komma hem på utsatt tid (vilket varit kl 22 vardagar och 23 veckoslut) och hålla sej borta från ”dumheter”.

Inget av dem verkar funka. Förra gången tror jag inte hon kom hem en enda kväll den tid hon skulle! Men det är ju ingen ide att försöka förbjuda henne att gå, för vi kan ju inte hindra henne, så länge vi inte vill att det skall gå till fysiska handgripligheter – och det vill vi ju helst inte.

Nå, vi skall höra vad det händer på socialen. Socarbetaren är helt trevlig, så jag hoppas de kan ”work something out”…?

*          *          *

PS Beklagar att det nu blir så mycket tonårssnack här på bloggen. Det är liksom litet ”akutare” i mitt liv än adoptionssnack… 😉

Men vet ni, en sak kan jag ”länka” till P med: han väntar helt jättemycket alltid på att storasyster skall komma hem och någonlunda bra kvällar har hon börjat läsa godnattsaga för honom när hon kommer. Eller för att vara exakt är det vanligtvis han som läser för henne, men det är ju bra också. Och han ligger alltså i sin säng medan hon sitter brevid. Jag tycker det är fint att de har ett så bra förhållande. Och han behöver ju aldrig vara arg eller upprörd på henne, utan blir alltid glad när hon kommer. Det tycker hon kanske är skönt…