Dr Jekyll och Mr Hyde

Det är så skitsofrent: igår kväll var S helt välvillig och på gott humör när hon (äntligen) kom hem. Frågade helt snällt om hon får ta hem några kompisar på fredag och vi pratade litet runt det.

När jag frågade varför hon kom så sent fastän vi kommit överens om att hon skulle komma senast kl. 22 sade hon att hon nog inte vet och att hon nog förstår varför vi vill att hon skall gå till socialen. Hon har äntligen träff med socialarbetaren där idag, mötet har skjutits upp redan 2 gånger.

Det är som att leva med Dr Jekyll och Mr Hyde och att aldrig veta på förväg vem som skall komma hem vilken kväll (om någon alls kommer).

Vi skulle ju inte kräva så värst mycket av henne: (helst) att gå i någon sorts skola, komma hem på utsatt tid (vilket varit kl 22 vardagar och 23 veckoslut) och hålla sej borta från ”dumheter”.

Inget av dem verkar funka. Förra gången tror jag inte hon kom hem en enda kväll den tid hon skulle! Men det är ju ingen ide att försöka förbjuda henne att gå, för vi kan ju inte hindra henne, så länge vi inte vill att det skall gå till fysiska handgripligheter – och det vill vi ju helst inte.

Nå, vi skall höra vad det händer på socialen. Socarbetaren är helt trevlig, så jag hoppas de kan ”work something out”…?

*          *          *

PS Beklagar att det nu blir så mycket tonårssnack här på bloggen. Det är liksom litet ”akutare” i mitt liv än adoptionssnack… 😉

Men vet ni, en sak kan jag ”länka” till P med: han väntar helt jättemycket alltid på att storasyster skall komma hem och någonlunda bra kvällar har hon börjat läsa godnattsaga för honom när hon kommer. Eller för att vara exakt är det vanligtvis han som läser för henne, men det är ju bra också. Och han ligger alltså i sin säng medan hon sitter brevid. Jag tycker det är fint att de har ett så bra förhållande. Och han behöver ju aldrig vara arg eller upprörd på henne, utan blir alltid glad när hon kommer. Det tycker hon kanske är skönt…

Lösenordsskyddad: Barnskydd

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Två positiva

Dagens positiva:
Capoeiraklubben hade gått fint för P idag. Eftisledaren skickade nedanstående foto och jag blev så glad!

Då för ett par veckor sedan gick det inte så bra och nu när den varit annullerad förra veckan sade P att han inte vill gå. Att det är tråkigt. Men jag har nog försökt både muta och uppmuntra honom för jag upplevde att det var litet mitt fel då när han inte gillade. De var nämligen så att jag måste skjutsa själv eftersom taxin inte gick att flytta så snabbt. Det var samma dag när jag var på IP:s Thailandsinfo och jag var försenad. Vi kom samtidigt när det skulle börja och P var hungring och så kom vi ju sist av alla. ”Sist av alla” (=alla tittar) och hungrig och litet trött är den mycket dålig utgångspunkt och P hoppsade bara omkring i jumppasalen och ville inte göra som ledaren sade. Till sist hade han bara fått ”sitta på bänken” eftersom han gjorde sånt man inte fick (klättra i ribbstolarna).

Men idag hade han alltså ändå varit med och gjort som de andra utan att bråka eller sticka ut. Nog hade vi ju peppat honom också. Mutat och uppmuntrat… Nu har han frågat säkert 10 gånger om jag är glad att det gick bra och om jag är stolt? Och vill jag att det ska gå bra nästa gång…? Och det är jag ju och vill jag! 😀 Alla sådana här lyckanden är viktigare än jag ens kan förklara. För mej och ännu mer för P’s självkänsla. Att kunna och att passa in. Kunna och få vara med.

Ja förresten, WAU-klubben har P också gillat. Det gick bra redan första gången så de tycks verkligen kunna sin sak.

Capoeira i skolans klubb

Stadens socialarbetare hörde också äntligen av sej. Första ringbudet lämnade jag förra veckan. Då hördes ingen av. Nu meilade jag i måndags och fick på onsdag en kvittering att nån annan ska höra av sej. Nåväl. Hon meilade mej idag och så ringde jag upp. (Måste ju lägga till att om det verkligen ska ta hela 5 dagar att få tag på en ” dejourerande” socialarbetare så är läget inget vidare. Tänk om det verkligen krisat sej?).

Socialtanten var i alla fall dagens andra positiva. Hon var pigg och trevlig och verkade inte alls misstänksam eller ”snokande” mot mej. Jag berättade varför vi oroar oss och att det varit några dagar lugnare igen. Men att det när som helst kan explodera igen. Vi kom överens om att jag hör av mej i slutet av nästa vecka.  Vid det laget har barn 1 besökt både yrkesvalspsykolog och skolhälsovårdare. Och det brukar ju hinna hända mycket på en vecka. Det är som om hela havet stormar…