Fullt upp på alla fronter!

Var i söndags igen på flyktingcentralen. Först var det ganska lungt och vi var med min bekant M-T (som jag alltså blivit bekant med där på plats och ställe och som också är en frivilligarbetare från Esbo) närmast och sorterade skor och sånt. Så var det litet omrumsterande med sängar från ett rum till ett annat, för det skulle komma två nya familjer till boendet och de gamla familjerna ville passa på att ”uppgradera” sina sängar till nyare och stadigare.

Vi skulle just iväg på något nytt projekt när en av ledarnas telefon ringde och meddelandet var att de nya familjerna redan sitter i taxi på väg mot oss och är här om ca en timme! Då blev det fart, skall ni veta. Jag var med ledaren och bar sängar från huvudbyggnader från inte ännu använda rum och skjutsade ner dem med hiss till bottenplanen. Så hojtade jag till men några av de nyanlända afganistanska killarna att komma med som bärhjälp och vi fick flyttat tre våningssängar till andra byggnaden. Det var ett hojtande och viftande  innan vi kom rätt och alla förstod vart vi skulle och vad de skulle göra. 🙂 Men härliga, vänliga, hjälpsamma killar! ❤ Så flyttade vi litet andra möbler och grejer och det gick hur bra som hälst. Upptäckte mitt i allt att ledarna verkligen tycks lita på och räkna med mej, för det var ju just ingen av dem på plats just då. Men bra gick det.

Och så körde ju taxibilarna redan in på gården och vips hade vi 10 nya personer på plats (de facto innan deras rum ens var riktigt klara). Den ena var en 7-personers familj och den andra en med 3 pers. 6 (mer eller mindre) vuxna och 4 barn. Vet inte om det var tröttheten som tog över eller om det var mörkret, fukten, kylan eller faktumet att centralen ligger nästan mitt i skogen, men sedan var det en av kvinnorna som börjat gråta och inte ville stanna kvar. Det var flere av de andra asylsökande ute på gården och pratade med dem och jag stod med och försökte fatta något av det som pågick. Jag förstod att de ville ta en taxi och åka bort (till något hotell?).

Det är ju det intressanta att många av de asylsökande inte direkt är fattiga. De här nyanlända var definitivt åtminstone bättre klädda än jag… 🙂 Så hör man ju att boende på asylcentret åker fram och tillbaka till Helsingfors, vilket inte heller är billigt. Men att ens tänka sej att bo på ett hotell hela den tid som asylbehandlingen tar! Det kan väl vara ett par år. Då talar man inte om några småsummor, kan jag lova! Men det är ju inte min uppgift att desto mera fundera på vilka som borde få eller inte få söka asyl – det är allas rätt och myndigheterna besluter i sinom tid vilka som ska få stanna.

Idag var jag där igen -jag hade ledigt från jobbet. Dagen gick till stor del åt till att sortera i lagret. Jag fick lagat färdig en sats med sängkläder och hygienartiklar för ca 60 personer som är klara för när nästa sats mänskor eventuellt är på kommande. Man kan ju gissa att eftersom de yngre av de afganska killarna i morgon skall åka vidare till något gruppboende, kommer migrationsverket säkert vilja placera nya invånare där inom en snar framtid.

Så var vi med dottern på möte i skolan för att diskutera ett eventuellt läroavtal. Det vetkar som att hon skulle kunna få det, men skolan är orolig hur hon ska sköta skoldelen eftersom hon hittills inte gjort det. Nu skall hon bestämma tills i morgon om hon vill studera till närvårdare eller barn- och familjearbetare. Jag gissar på det senare, men hon får själv bestämma.

Min mamma är på sjukhus. Hon blev febrig i lördags och intagen i går med höga inflammationsvärden. Hon har ju diabetes och de är sedan länge oroade för hennes fot som har ett kroniskt sår. Nu har foten blivit värre och o värsta fall kan det ju hos diabetespatienter leda till amputation. Vi var med S och hälsade på på sjukhuset idag när vi kom från skolmötet. Jag predikade för mamma att hon inte får tvinga dem att skriva ut henne innan inflammationen är bättre och febern borta. Hon bor ju ensam och ingen av oss kan titta till henne varje dag. Det börjar nog vara dags att ta reda på alternativ för hemvård och eventuellt seniorboende. Jag vet att hon knappast själv vill, men snart kommer hon inte att klara sej själv längre, frisk eller inte. Tufft för oss båda. Jag är ju enda barnet och mao snart ansvarig för allt sådant, även om hon har syskon och särbo som säkert också deltar i besluts fattandet.