Vänner?

Idag hade jag i morse fått ett meddelande att MLL-medarbetaren inte ännu hade fått tag på den potentiella ”vännen”. Senare skickade hon että nytt meddelande där hon sade att hon nu hade fått tag på henne, men att vännen skulle fundera ifall hon tyckte att hon hade tid att träffas.  Hon går nu på någon sorts arbetspraktik och också på språkkurs i finska. Och så vet jag ju att hon har barn. Hon skulle meddela inom en vecka.

Jag skickade meddelande tillbaka att jag helt förstår om det blir för mycket och att vi ju inte behöver ta någon stress över att MÅSTA träffas så ofta. Jag vet ju av erfarehet hur jobbigt det är att få tid för jobb, skola och barn (för att inte tala om någon hobby!) så hon har min fulla förståelse om det blir för mycket.

Det tog i alla fall bara 45 minuter så meddelade MLL-kontakten att vännen redan satt meddelande att hon vill träffas! Så nu väntar jag på några alternativa träfftidpunkter och sedan…ska vi träffas!

Superspännande!

Fortsättningskursen

Förra veckoslutet var vi på del två av adoptionsförberedelsekursen. Jag fick kanske inte några direkta ahaa-upplevelser där som förra ggn men det var jättetrevligt när man så småningom lärde känna de andra deltagarna. Vi kom förra ggn överens om att alla skulle stanna övernatten det här veckoslutet och det hade de flesta faktiskt beslutat sej att göra. På kvällen vandrade vi ner till båthamnen där det finns en liten bar och där satt vi och drack öl och pratade. Sen gick vi tillbaka och grillade korv och drack litet till… Hur som helst så var det jättetrevligt och man märkte att många så småningom också kunde berätta mer personliga saker om sej själv.

Jag berättade om att jag öppnat ett diskussionsförum för vår grupp och vi gav våra e-postadresser åt varandra. När vi kommit hem skickade jag inbjudan till diskussionen och nu är det redan flere personer som loggat in och skrivit några rader. Jag hoppas det kommer att hjälpa oss att hålla kontakten för det kommer säkert att vara trösterikt nån gång att ha vänner som också har adoptivbarn.

Apråpå det. Jag vet inte om jag tidigare skrivit att vi i god tid bett min kusin A att bli gudmor åt vårt barn. Hon är ju själv adopterad från Colombia så jag tror att hon kanske nån gång i framtiden kan vara ett viktigt stöd för honom eller henne. Nu hörde jag av mamma att A själv väntar barn så jag hoppas ju att hon i alla fall vill bli gudmor åt vårt…
Måtte vara på något sätt spännande att bli mamma och få den första släktingen som man faktiskt är genetiskt släkt med. Jag undrar hur det känns. Jag har någonstans läst att också den situationen när ett adoptivbarn blir förälder kan väcka funderingar om de egna biologiska föräldrarna. Så vitt jag vet har A nämligen inte hittills varit just intresserad av att t.ex. resa till Colombia och undersöka sina ”rötter”.

IP:s adoptionsförberedelsekurs

Vi var på veckoslutet i Sibbo på en adoptionsförberedelsekurs som Interpedia ordade. Vi hade kanske inte så höga förväntningar för vi gissade ju att vi var dem av paren som var ”längst komna” i processen. Det var vi också. De allra färskaste hade inte ens ännu börjat rådgivningen, många var mitt i den och några få väntade på adoptionslov eller hemutredning. Det var två ensamsökande på kursen, resten var par utom en som hade en utländsk man som var befriad p.g.a att han inte talar finska.

På lördag gick igenom ämnen som tankar om och förväntningar på adoptivbarnen och deras biologiska föräldrar. Det hela var mycket praktiskt inriktat med många övningar och grupparbeten. Det som var så förvånande var det att jag fick mej flere tankeställare. Ett var en uppgift där vi skulle kombinera ihop uppgifterna på tio sökande och sex barn. Vi satt ju där och rakade den ena efter den andra innan vi till sist fick ihop en (som vi tyckte) bra rad. Tankeställaren där var nog det att vi nog inte är en så ”lottovinst”-familj i Adoption Boards ögon som vi kanske hittills har tänkt. Jag som varit gift tidigare, vi är båda nära 40- år, litet överviktiga, hade först önskat oss en flicka och sedan ändrade vi oss osv. Där är redan flere orsaker att sätta våra papper i ”mapp ö”. Dessutom kom ju de olika grupperna till ganska olika resultat så man kan nog tänka sej att det där ”matchandet” inte är lätt.

Sedan såg vi en stump av en video om en familj som var till sydafrika efter sitt barn. Det var den biologiska mamman som överlämnade barnet och det var så känsligt att jag tror att det inte fanns många som hade torra ögon bland oss deltagare. Kursledaren sade också fiffigt efter videon att vi tar en liten paus så vi får samla oss innan vi fortsätter…Jag har inte tidigare funderat så mycket på mamman, kanske när vi inte vet något ännu. Men den här filmen fick mej i alla fall att förstå vilken högaktning man måste känna för en mor som ger bort sitt barn för att det ska få ett bättre liv!

Vi hade också en övning där man först skulle rita sitt barn som man föreställer sej det. Sen samlade de ihop papperen och delade ut dem på nytt så man fick något helt annat än man föreställt sej. Det var också tankeväckande: så kommer det ju antagligen att gå. Knappast kommer vårt barn att vara sådan som vi tänkt oss i förväg. Kanske äldre/yngre, annat utseende, annan till sin läggning. Kanse blir det sen också en flicka, vem vet???
Hur som helst hade arrangörerna också en överraskning i bakfickan för oss: barnbesked. Åt alla utom en familj. Hur kändes det för dem??? Mina händer nästan darrade när jag öppande kuvertet. Tankevärt, hur det kommer att kännas sen när det är det riktiga? Vi fick en liten (kinesisk) flicka på två år. Det fanns ca 5 rader uppgifter om henne. Hur skulle allt detta kännas, att inte veta dess mera? Och att måsta godkänna eller inte godkänna barnet på dessa knapphändiga uppgifter?

På söndag talade vi om barnlöshet. De flesta av oss hade ju erfarenhet trots att största delen av gruppen hade barn. (Det var ju en glad överraskning för oss att inte alls vara de enda som hade barn sen tidigare). Flere hade genomgått behandlingar, andra hade fått det första barnet utan större problem men när de ville ha fler gick det inte. Och så var det ju de två ensamstående.
På söndag hade vi också besök av en familj som hade adopterat. Och det råkde sej att de hade adopterar just från Thailand. Jag fick ju tårar i ögonen bara av att se deras barn…Det är som om jag blev känsligare ju längre tiden går. De berättade bl.a. om hur det varit när flickan fäst sej bara vid mamman och hur de hade fått jobba för att pappan också skulle duga. De var mycket uppriktiga och öppna. Om hur jobbigt det varit för båda två. Pappan som inte dög och mamman som barnet hela tiden klamrade sig fast vid. Jättebra att få litet ”pappaperspektiv” på saker och ting också…
Jag ser riktigt fram emot nästa kurs i början av maj.

Jag har aktiverat mej med en annan adoptionssak också. Vi är ett gäng på några stycken som hittade på att ordna en adoptionsträff på svenska. Den ska gå av stapeln i slutet av maj i Åbo, har vi bestämt. Jag tar emot anmälningar och har kontaktat Pela och Interpedia för att få infon på deras sidor. Dessutom har vi tänkt oss en liten annons i Husis. Det slog mej mitt i allt att jag ju har en potentiel gästtalare i min nära släkt: min morbror nämligen. De adopterade ju sin dotter A för ca 24 år sedan så han har ju en lång erfarenhet av adoptivförälderskap. Jag skrev honom ett par meilrader och han lovade ställa upp! Kul! Dessutom tror jag att han är en ganska bra talare. Om den här träffen blir lyckad ska vi säkert göra om det nästa år.