Mitt liv är ju inte precis intressant, men desto mer brådskande känns det som. Alltid är det en massa saker om dagen att hålla reda på och komma ihåg. Så är det kanske med fyra barn och en icke-svenska eller finskatalande sambo. Fastän två av barnen gick faktiskt och blev myndiga en dryg månad tillbaka! Det, ni, att en så ung kvinna som jag kan ha så gamla barn!? 😉
Det är bara de två yngsta, adoptivbarnen, som bor helt och hållet hemma ännu. Visserligen har nog båda tvillingarna ännu egna rum hos mig, men jag funderar regelbundet om jag skulle fixa om det ena åt P som ju börjar bli tonåring. Han fyller faktiskt 13 här i vår.
Annars går rutinerna sin egen lilla lunk. Varannan vecka har jag pojkarna här hos mig och varannan är de kvällstid hos sin pappa. Än så länge är jag föräldraledig med O men i sommar skall jag börja jobba igen (om jag inte kan hitta på nåt sätt att undvika det).
I höstas på rådgivningen (bvc) kom vi ju på att vi skall kolla upp om O faktiskt skall börja på vanlig förskola för jag vill ju gärna att han skall börja på förskolan där han sedan om 1,5 år skall börja i skolan. Vi fick remiss av rådgivningsläkaren till en psykolog som träffade O några gånger i december. Slutresultatet blev två vidareremisser och rekommendation för småklass, vilket skulle betyda att han i sinom tid börjar i samma skola där P nu går. Nu väntar vi mao att få kallelse till barnneurolog och barnpsykiatriska öppenvården (om jag nu alls kommer ihåg rätt!).
Han är nog en handfull fastän han är en söt och alert och rolig kille. Jag kan ge ett exempel som låter lite roligt men är ett bra exempel. Jag brukar låta honom titta på video från Netflix på morgnarna om han är pigg och jag är sömning. Vanligvis går det bra, jag ger honom morgonmål och ipaden och så går jag och lägger mig och slumrar litet till. Jag menar, han är ju faktiskt 6 år så man tycker man kan ha honom i rummet intill. Om jag hör något oroväckande (som skrapande av stolsben när han tänker klättra upp i något skåp) regerar jag förstås. Hursomhelst. En dag kom han sedan och frågade var vi har plåster. Alert! Vad ska du med det till? Vad har du stött dig på? Har du använt någon kniv? Nej sade han… Har du använt någon gaffel? Nejdå. VAD HAR DU ANVÄNT DÅ? VISA MIG! Varpå han tog mig till sitt rum och öppnade skåpdörren till sitt lekkök. Där hade han: två stycken mattknivar, tre stycken skruvmejslar, en sax och en ”vuxenleksak”. (Jo, vi har en uppsättning sådana, har inte ni? ;)) *facepalm*
Det vete f-n när han har plockat åt sig allt det där och varifrån. Mattknivarna måste han har lyckat snuva åt sig från vårt förråd i nedre våningen där vi har diverse verktyg, renoveringsgrejer och annat skräp av blandad kaliber.
Senare upptäckte jag ju att han (förutom sin hand som tackolov bara fått ett smärre sår) hade provat mattknivarnas skärpa på in ipad och sitt nymålade lekköks hyllor och dörrar. De var definitivt vassa.
Detta var bara ett exempel. Här om dagen lyckades han smuggla med sin till födelsedagen fådda walkitalkie med sig till parkens klubb. Den var också gömd någonstas när vi blev alltför trötta på att hela tiden måsta prata i dem med honom. Sen funderade jag varifrån det skrapande ljudet kom hela tiden, innan jag hittade den andra telefonen där den ännu var gömd. Tanterna sade ursäktande att de satt bort den så att den inte skulle gå sönder. Undrar just om de trodde att jag faktist låtit honom ta med den med lov för att hålla mig ajour om hur det går i pulkabacken? 😀
Hursomhelst är det definitivt en liten ”illbatting” (se Emil i Lönneberga) vi fått som sista tillägg i vår redan färglada familj. Klart vi gillar och älskar honom, men samtidigt tar han nog också musten ur oss de flesta dagar. Därför måste jag medge att om undersöknignarna visar att han skulle dra nytta av medicinering mot sin extrema aktivitet skulle jag förmodligen inte sätta emot.
För min sambo är det ju extra jobbigt iom att han inte är pojkarnas pappa. När man adopterar gör man ju ett mentalt engagemang i barnet man får. Man vet att det är för alltid, vad som än händer. Man blir också juridiskt sett den som ansvara för barnet. Men när man är mammans (eller pappans) sambo är det ju litet annat. Även om man blir en pappafigur har man varken det mentala eller juridiska engagemanget. Man är där för att man älskar deras ena förälder, inte för att man promt älskar barnet. Man måste delta i uppfostrandet litet mot sin vilja och får också en del av ”skiten” mot sin vilja.
Inte ett ont ord om H, han är mestadels jättebra med killarna. Han axlar det ansvaret han inte bett om och uppfostrar dem så gott det går. Problemet ligger däri att hans och min syn på hur man skall sköta vissa situationer kan gå långt isär. Och då blir det motstridigheter oss emellan, vilket ju förvirrar barnen (och vilket de inte är sena att utnyttja). Och dessa situationer får mig alltid att tänka på mina egna livsval. Gör jag rätt i att stanna ihop med H? Är det bättre eller sämre för barnen att jag har en sambo? Jag menar, största delen av tiden har vi det bra ihop, men sen när vi grälar så grälar vi ordentligt. Och jag har säkert litet det felet att när jag är pojkarnas mamma tycker jag att det är jag som skall bestämma vilka regler som gäller. Och H har vanan att göra ”uppfostringsbeslut” blixtsnabbt och utan att kolla med mig vad som gäller. Det är faktiskt litet lika som det var med barnens pappa. Han tyckte alltid att argumentet ”därför att jag säger så!” var ok, medan jag alltid tyckt att man borde ha en orsak för sina beslut. Vem vet. Det är knepiga saker.
Filed under: barnhistorier och hyss, barnuppfostran, familjeliv, P:s "fram- och baksteg", relationer, sjukdomar och hälsovård | Tagged: barnuppfostran, nyfamilj, skiljsmässa | Leave a comment »
Livet med P - en adoptionsblogg 