Myndig

P fyller 18 nästa vecka, kan ni tänka er! Den där lilla parveln på 2,5 år som gick efter mig varenda steg och lade sig på golvet och stirrade tomt i taket när man försökte få honom att göra något han inte ville. Nu, 16 år senare, är han en ca 170 cm robust karl med yvig skäggväxt som mamma får tjata att han skall hålla någon sorts pli på. Till sin person är han nog mycket mammas lilla pojke fortfarande och hans mentala tillväxt är nog inte lika långt kommen som hans fysiska. Han har tex sökt till yrksesskola för ungdomar med behov av krävande speciellt stöd, men själv är han orolig för att vara borta hemifrån i nästan 2 veckor åt gången. Att få hemlängtan.

På sommaren skall ha provarbeta i butiken här nära oss. Det är ett system som skall hjälpa ungdomar att lite få smaka på arbetslivet: de hittar själv en arbetsplats för 2 veckor (6h/dag) och sedan kan de ansöka om en sk. Sommarsedel med vilken arbetsgivaren stöds med någon summa och ungdomen får ett par-trehundra euro pengar för sitt arbete. P skall fylla i hyllor i butiken och ordna så det ser snyggt ut. Det blir spännande – inte minst för mamma! Jag hoppas verkligen att allt går bra och han får en positiv första bild av arbetslivet.

Det tredje spännade som händer i sommar är att vi skall åka till Thailand hela familjen. Jag har meddelat barnhemmet via organisationen som skötte Ps adoption och vi skall åka och besöka dem. Sedan skall vi spendera några dagar i Bangkok och efter det åka ner till Phuket på en dryg vecka. Alla fyra barnen, sambon och jag skall åka. Vi ser så fram emot det men det blir samtidigt säkert en krävande resa och en minnesvärd sådan. Har preliminärt tänkt göra sammma sak när lille O blir myndig om 7 år, men vid det laget fyller storasyskonen redan 30 och är ju rätt osäkert om man lyckas locka med dem.

(S och H 30 vid det laget, P 25, lille O 18 och mamma över 60! Jösses, bara tanken svindlar! Jag tror jag måste lägga mig på soffan en stund… :-D)

Slumpen eller ödet, kalla det vad ni vill

Känns som att mina bloggtexter upprepar sig: Jag fick jobb. Igen. Dock inte fortsättning på jobbet jag hade, som jag hoppats. Jag blev helt överraskande rekryterad av arbetskraftsbyrån. Kul, eller hur? Lade inte in någon ansökan utan min egen kontaktperson där frågade om jag nånsin funderat på att söka till dem och att de verkligen behöver svenskspråkiga. Några dagar senare ringde hennes chef och undrade om jag är intresserad av intervju och åter några dagar senare blev jag intervjuad på Teams och under samma intervju frågade de redan om jag vill ha jobbet!? Jag började en halv vecka senare och har nu jobbat där en dryg månad. Den här månaden har bara varit introduktion men verkar jättebra. Får ju se sedan när jag får min egen kundportfölj hur själva kundjobbet är.

Ur arbetstagarsynpunkt är det perfekt: jag fick bättre lön, längre semester, flexibel arbetstid och mycket kan jag själv påverka: tex mina arbetstider och vilka dagar jag är på kontor och vilka hemma. Baksidan på slanten är ju igen tidsbundet kontrakt (5 mån). Lär dock vara bra möjlighet till fortsättning (men det sade de ju på FPA också). Finlands riksdag har dessutom just röstat att arbetsförmedlingen skall gå över ifrån staten till kommunerna så senast i årsskiftet 2024-25 blir det ju stora förändringar. Men jag är ju *tjänsteman* nu, så om jag lyckas klamra fast mig ända till dess kan man ju hoppas att jag gör det då också.:-)

På något sätt känns det att ödet har puffat mig till den här situationen: fastän jag har gått igenom skiten att byta arbetsplats 4 (!!!) gånger under bara ett drygt år (ett år och 4 månader för att vara exakt), har varje arbetsplats jag lämnat tydligt hjäpt mig att få den följande. Det hela började med att covid tömde varuhuset där jag jobbade, helt på kunder, men vi försäljare måste åka dit och vara där varje dag trots allt (tills de permitterade oss). Det här sådde fröet i mina tankar att jag skulle vilja ha ett jobb man kunde göra på distans. Det tog ändå ett år och ännu en vår av permitteringar innan jag gjorde slag i saken (eller fick napp) och hittade ett contact center jobb, kundtjänst med konsumentprodukter. Det jobbet hade jag i ca 5 månader innan jag sade upp mig. Jag kände att HR inte var ok i detta företag och hade hittat ett jobb på ett annat contact center, denna gång i bankvärlden. Den gången gick det nästan ett halvt år innan jag blev uppsagd. Jag var inte tillräckligt effektiv, hade inte tillräkligt många kundkontakter per dag (kom upp till ca 80% av målet) trots att min kundfeedback var utmärkt. I parentes kan nämnas att varken min chef eller förtroendemannen jobbar där längre…

Efter detta fick jag jobbet på FPA, som sköter socialskyddet i landet: barnbidrag, bostadsbidrag, folkpensioner, medicinersättningar, handikappbidrag, you name it! Det var ett kontrakt på alterneringsledighet, dvs tidsbundet. Jag hakade på det vikariaten med stor entusiasm eftersom jag redan länge hade varit intresserad av FPA som arbetsgivare. Jag har med tiden blivit allt mer medveten om att jag – förutom distansmöjligheten- gärna ville ha ett arbete jag tycker är meningsfullt. När jag tänker på saken har jag redan sedan ungdomen viljat ”rädda världen” på olika sätt. 😀 Att sälja saker till mänskor upplevde (-er) jag inte som särskilt meningsfullt och jag har ju i några år redan sysslat med olika sorter av frivilligarbete vid sidan av jobbet.
Tyvärr fanns det inte fortsättning på kontraktet på FPA innan jag slutade så det var en supertur att jag blev uppfångad av min ansvarsperson på TE-byrån. Märkte dock att nuvarande arbete genast gjorde mig mycket intressante även i FPA:s ögon, det hörde jag tydligt på chefens ton när jag berättade var jag följande dag skulle börja. 😉

Jag känner också att ett arbete på arbetskraftsbyrån kryssar i kravet på ”meningsfullt” arbete för mig. Att hjälpa en person hitta jobb och/eller annan lämplig tjänst (skolning, yrkesvals- och karriärvägledning, arbetsprövning, lönesubvention för arbetsgivare, etc) känns definitivt som ett meningsfullt arbete, åtminstone när det gäller de kunder som verkligen vill ha hjälp och inte bara arbetslöshetsförmån… Till saken kan man ännu lägga till att vi ju har en del immigrantkunder och i förlängningen kan jag tänkas försöka söka mig till teamet som har ansvaret för immigranters integration som ju redan via frivilligarbete är bekant. I dags datum är det ju också TE-tjänsten som gör det preliminära beslutet om uppehållstillstånd för arbetstagare. Denna sektor skall dock flyttas över till Migri i 2024-25 förändringen. Summa summarum kan man säja att slumpen eller ödet har tagit mig till en arbetsplats som har alla förutsättningar att bli en bra och givande arbetsplats för mig.

Ljus i ändan av tunneln

Jag fick jobb. Visserligen bara ett kort 3,5 månader vikariat, men med god möjlighet till fortsättning (troligen annat vikariat, men i alla fall). Även de andra rekryteringsupplevelserna var trevliga och vad jag smått följt med på LinkedIn verkar det trenda att börja fästa mer uppmärksamhet på rekryteringsprocessen ur kandidatens synvinkel. Jag minns ännu också en firma jag sökte jobb på för många år sedan: jag blev bjuden på intervju på deras huvudkontor som låg över 100km hemifrån. Jag var på intervjuen och under flere veckor hörde ingen av sig. Först när jag själv ringde dem fick jag vet att jag inte blivit vald (vilket jag ju själv räknat ut). INTE SÅ! Det är ca 20 år sedan dess och rekryteringsprocesserna i de flesta företag har kanske utvecklats men denna firma minns jag för alltid och kommer aldrig att söka till igen och berättar gärna om min dåliga upplevelse åt andra. Har andra dåliga upplevelser också: tex Lidls gruppintervju… Också flere år sedan.

Inte heller jobbet jag nu fick lämnade en enbart positiv first impression men arbetsgivaren som sådan har intresserat mig i många år pga av att jag upplever arbetet som meningsfullt. De för också fram i arbetsplatsannonserna att de fäster vikt vid arbetsgemenskapen och stämningen. Låter bra, eller hur?

Förutom det här ljuset i ändan av tunneln har de sista 3 veckorna varit bottennotering. Först arbetslös: sedan gick diskmaskinen sönder, sedan hunden sjuk, sedan upptäckte vi att diskmaskinen förorsakat både ytskador och vattenskada i byggnaden. Gudarna vet hur mycket det måste göras och hur mycket det kommer att kosta. Med vetskap om jobb bara några månader framåt vill man ju helst inte ta på sig nya skulder… Väntar på att försäkringsbolaget skall höra av sig så jag vet litet om hur vi skall framskrida.

Och jag som hade planerat en köksrenovering till en närmaste framtid. Nu har jag diskat för hand i över en månad och misstänker att köket skall torkas innan man ens kan överväga installationen av någon ny maskin. Jag hoppas VERKLIGEN jag får en lösning innan jul…

Men allt fixar sig säkert. Jag är bara glad att jag nu har jobb i alla fall för några månader framöver.

Dag 10

Arbetslös för tionde dagen. Om man visste att man har en månad ”semester” vore det helt annat. Då kunde jag säkert ta mig diverse små projekt att ta i tu med. Men så är det inte. Trots att jag fått ett bra emottagande för de arbetsansökningar jag gjort, vet jag inget ännu. Jag har haft tre intevjuer nr 1 och en intervju nr 2. Två av de intervjuer jag haft har tvärt om gjort mig osäker om jag kunde klara av just sådana jobb. Jag har blivit intervjudad för ett par jobb som ”support” för nättjänster och funderar om jag är tillräkligt ”teknisk” för ett sådant jobb. Jag vet ju inget om programmering och datorer i sig, annat än vad man själv använt. Svara på chatt och förfrågningar i sig är ju inget problem, det har jag gjort tidigare.
Så blev jag idag intervjuat för ett jobb jag säkert skulle passa bra för. Det är bara det att det igen är ett tidsbundet kontrakt. Och så har jag möjligheten att söka alterneringsledigvikarat också. För en gång nytta med att jag är ”så gammal”, det blir ingen karens, dvs jag måste inte vara tre månader arbetslös för att söka sådana platser. Jag sökte faktiskt redan en sådan plats som skulle vara extra intressant, pga att jag sökt dit några gånger tidigare. Dels skulle det erbjuda mig chansen att se om det är så intressant som jag trott- dels skulle jag ha ”foten inne” och säkert en bättre chans att få något annat efter det. Men, men… att ORKA söka igen efter ett halvår. Och kanske igen få ett vikariat… Jag skulle vilja ha ett jobb som är mitt (om jag vill) tills jag blir pensionerad.

Detta gör ju att hela livet är på paus.

Stormigt år och funderingar om jobb

Det är länge tills året tar slut men redan nu känns det att det varit ett exceptionellt turbulent sådant.

Jag blev arbetslös igen. Prövotiden/ provanställningen hade ett par veckor kvar när arbetsgivaren beslöt att de inte kunde ha kvar mig för jag inte uppnått de kvantitativa målen för kundtjänsten. I praktiken betyder det att jag ”bara” betjänade ca 40 kunder per dag istället för de eftersträvade 50+. Jag kan lova att målet är utmanande och att jag alls inte vilat på lagrarna, hållit några extra pauser eller annars varit långsam i något jag gör. Men kanske litet för tålmodig med kunder, noggrann med efterarbete och kollat med kolleger när jag varit osäker. Allt det tar ju extra tid. Jag trodde dock i det längsta att kvaliteten skulle uppväga kvantiteten men så var det då inte. Min personliga NLP (kundnöjdhet) var de flesta månaderna 100%. Att min nu då ”fd” chef är villig att rekommendera mig för kommande jobb jag söker är ju ett säkert tecken att h*n fann mig vara en bra arbetare, värd att rekommenderas.

Hur som helst. Att finna sig sökande (och bytande) arbetsplats för 3 gången inom ett år att ingen lockande sits för en stabilitetssökande person som jag. Däremot har det varit trevligt att märka att jag trots 50+ ålder inte är en helt ointressant kandidat för lämpade jobb. Jag har varit 3 dagar arbetslös och redan blivit intervjuad för 2 platser, fått intervju nr 2 för den ena och en uppgifta att utföra för den andra samt har ännu en intervju inbokad för en tredje firma. Och när jag idag talade med arbetskraftsbyrån framkastade personen där ifall jag övervägt att söka jobb hos dem!? Att hen kunde lägga in ett gott ord för mig. ❤ Litet stolt får man väl vara? Jag hoppas någon av dem kommer att leda till ett arbetskontrakt inom snarast.

Men tänk: ända sedan i början av året har jag funderat på att byta jobb. Då var det den första arbetsgivarens tvivelaktiga HR som fick mig att se mig runt. Så fick jag jobb från dem som nu sparkade mig. Min mamma hade precis dött när jag blev intervjuad och jag begravde henne under introduktionsperioden, har gjort bouppteckning under försommaren. Och så börjades det känna att jobbet inte är tillräckligt nöjt med mig. Det är så okarakteristiskt som man kan tänka sig att jag skulle byta jobb med 6 månaders mellanrum när mina tidigare anställningsförhållanden har varit i 10-årstrakten. Man kan i alla fall konstatera att året hittills varit turbulent och ostabilt.

Fördelen med allt detta är att jag i varje fall börjat känna igen mina egna styrkor och svagheter och kunnat definiera bättre ett hurudant jobb jag vill ha och skulle gilla. Jag har covid att ”tacka” för att jag insett att det ska vara ett jobb man kan göra åtminstone delvis på distans. Här kommer ju pojarna också in i bilden. Jag efterstävar att kunna jobba på distans den största delen av tiden när de bor hos mig, dvs varannan vecka. Fastän de båda är ganska stora redan, är det till hjälp att vara hemma och se till att de kommer i sina respektiva taxin i tid och med rätt utrustning med sig. Likaså att någon är hemma när man kommer hem är ju bara trevligt, det minns jag från egen barndom. Distansjobb gör ju dessutom att det blir mer tid för att hjälpa med läxor och helt själviskt för mamma att göra annat – typ gå till butiken eller på en joggingtur. Om man jämför med mitt jobb innan, tog det mig ca 3 timmar per dag att pendla dit och tillbaka in till Helsingfors centrum. 3 timmar mer egentid hemma säger jag inte nej till…

Att jobba på distans har också litet att göra med att jag helt enkelt tycker det är skönt att inte behöva jobba i face-to-face kundtjänst längre. Man kan få alla fördelarna med trevliga kundmöten per telefon, men inte så mycket av de negativa. En kund som i telefonen flippar ut, kan man helt enkelt uppmana att ringa tillbaka när hen lugnat sig så man kan föra en civiliserad diskussion om problemet. 🙂 Jag har bara en gång gjort det och hen lugnade sig något och slutade i alla fall svära och hota. En som står och hoppar upp och ner och skriker framför en så spottet flyger, kan man inte lika lätt bli av med.

Jag är inte osocial, tvärt om, men jag har uppskattat att ha ett arbete där jag själv kan påverka (i bästa fall bestämma) när jag jobbar hemma och när jag åker in till kontoret. Att ha en obligatorisk teamträff eller två nu eller då är helt ok det också men till exempel på vintern att inte tvingas att gräva ut sig genom dörren och gräva fram bilen i eventuell snöyra skulle vara ett bonus. Att ha ett jobb med mycket självbestämmanderätt, acceptabel lön och gärna några förmåner som lunch, kultur/sport eller dylikt vore ju toppen. Om arbetsteamet och själva firman dessutom är trevliga och har bra prioriteter, finns det inget som hindrar att jag jobbar kvar till pensionen på samma ställe. Håll tummarna att jag snart hittar ” den rätta” ! ❤

Barn

Jag är medveten om att ämnena ibland går rätt långt ifrån P (eller O) och adoption. Det är ju inte som att adoptionsämnet hela tiden skulle vara något man går omkring och tänker på. Men mycket är det som tangerar det ändå. Och ännu mer tror jag P själv reflekterar på det. Jag tror det är som med POC, färgade personer. Hela identiteten ligger däri och det inte något man glömmer bort. P referar ibland till sig själv med det förbjudna N-ordet. Fastän ordet i sig är bannlyst tror jag att det litet visar att han ser sig själv som en icke-vit och att detta i långt definerar vem han är.

Men det var inte alls det jag skulle blogga om utan om Ha, min sambo. Jag har säkert tidigare nämnt att han är ordenligt yngre än jag, bara dryga trettio. Jag har vetat om ända sedan vi träffades att han önskat sig barn, så det är inget nytt. Det har ju däremot varit helt klart att med mig kommer han inte att få några. Facts of life, jag är för gammal – tom att adoptera nuförtiden. I början trodde vi ju ingendera på att vårt förhållande skulle hålla, men här är vi ännu, 6 år senare. Och Ha:s babyfeber blir allt värre. Han talar ju inte så ofta om det, för han vill inte göra mig sorgsen. Och det gör mig ju också sorgsen… Pessimisten i mig säjer att det är ju bara för honom att dumpa mig och söka någon yngre. Så är det ju också, helt krasst tänkt. Det är bara ett krux: han älskar mig. Och jag känner mig skyldig till att stå mellan honom och en av hans drömmar.

Vi har funderat hit och dit på olika lösningar, allt från surrogat till ”Barn med en främling”-typ som i reality tv. Vi har ju oberonde inte någon traditionell familj och en rätt liberal syn på livet. Men någon lätt lösning finns nog inte, vet inte ens om det finns någon möjlig. Och skall man vara riktigt ärlig så skulle jag inte vara så entusiastisk över en baby i huset i min ålder. Jag tycker jag fått min andel av bekymmer och vakande redan. Men om vi kunde hitta på en lösning skulle jag säkert gå med på det för hans lyckas skull. Så om du vet någon som vill ha barn med en superfin kille och dela vårdnad, utan att ha ett kärleksförhållande, får du gärna höra av dig. 🙂

Korruption och barnprostitution

https://www.bangkokpost.com/thailand/general/2305382/youth-dept-chief-tied-to-sex-trafficking-ring?fbclid=IwAR3FPZYB73jiF5cBeWEOqq9eZCBbDNs-DMx2T6FpvFRM3I0HK9rns0AnEFE

Kan inte låta bli att lägga hit den här länken från Bangkok Post om en hög tjänsteman på DCY som blivit åtalad för att ha att göra med barn prostitution och trafficking. DCY är alltså instansen som mao förmedlar adoptioner i Thailand… Makes you think…

Dold rasism (så väl att man knappt märker den)

O kom hem med skoltaxin som vanligt. Jag var den här gången hemma före honom och gick för att öppna ytterdörren och blev och väntade då han klev ur taxin. Han brukar ha lurar och telefon och ryggsäck och diverse klädesplagg så det tar ibland en stund och kan krävas bärhjälp.
Taxichauffören blev och tittade på oss några sekunder.

O hade redan klivit förbi mig in i tamburen när chauffören vevade ned rutan och frågade: ”Är det rätt kille till er”? Jag skrattade till och sade att jag knappast släppt in honom annars. Först när jag stängt dörren efter oss gick ljuset upp. Orsaken att han frågat så var ju naturligtvis att jag och O ser etniskt olika ut.
(Fun fact: chauffören var mörkhyad…)
Knappast rasistiskt menat, tänker någon. Kanske inte i den meningen att ”elakt menat”. Rasism är ju bara inte alltid elakt menat utan per definition att bli olika behandla pga av sitt etniska ursprung. Och den rutan kryssas utan tvekan för. Om killen varit en linlugg hade chauffören aldrig undrat om han verkligen hört hemma hos mig.

Snuvad på en resa

Jag vet inte hur jag skall uttrycka mig. Är besviken, arg, ja rent flyförbannad.
Jag fick av en slump av barnen veta vart Drömmis och bihang skall åka på bröllopsresa. Thailand! Av alla satans hundra land i världen skall de åka till det land som våra söner är ifrån, och naturligtvis åka utan dem. (Vilket ju iofs är förståeligt eftersom det är en bröllopsresa).

Plötsligt fattar jag ju varifrån frågorna P ställer om sin mamma och om han varit önskad eller inte kommer ifrån. Eller varför de aktualiserats. Här har jag planerat att vi skall åka till Thailand nästa år då P fyller 18 och tillsammans besöka viktiga ställen. Jag talade tom med Drömmis om det och tänkte att det kanske tom kunde vara så att vi alla skulle åka tillsammans som familj. Samtidigt skulle jag ju vilja åka med H som aldrig besökt landet, så jag har haft litet åga om hur och med vem vi skulle åka. Nåväl, DET problemet löste Drömmis allt!

När jag ställde Drömmis ”mot väggen” (i ett meddelande, för det blev som vanlig ingen tid för privat diskussion vid överlåtande av barnen) svarade han bara att det inte är ”bara han som beslutit” om resan. Mellan raderna läser jag att det inte alls var han. Därför är kommande frun härmed officiellt döpt till Rich bitch. Hon har ju betydligt högre inkomster än Drömmis och verkar styra och ställa med mycket litet intresse för barnen. Pga av hennes höga inkomster har ju Drömmis ständigt problem att få sin lön att räcka till för vad de sysslar med tillsammans (resturanger, museum och andra tillställningar) och det gör ju att han minimerar utgifterna han har när han är med barnen istället.

Om du tycker jag gör ett för stort nummer om en resa till Thailand kanske du har rätt, kanske inte. Thailand är vårt ju officiella ”andra hemland” och föremål för stor högaktning och många drömmar. Att pappa och Rich bitch åker dit på tumissemester och med löfte om att hämta några gåvor från resan känns ändå så fel. Det är BARNENS land, inte deras! Det är med barnen man skall åka dit, inte utan! Därför känns det att de blivit snuvade på en resa och inte ens fattar det. Lätta att muta med några futtiga gåvor. Men jag som deras mamma är skitförbannad!

Rutiner och nuläge

En vecka smet iväg utan att jag hann skriva. Barnen är hos mig den här veckan och då är min ”egentid” ganska kort per dag. På morgonen stiger jag upp strax efter 6, duschar, väcker barnen, ger dem morgonmål och mediciner, lagar mig själv färdig, tar ut hunden, väntar på barnens taxi, packar iväg dem och startar sedan själv inom tio minuter mot jobbet.
Efter jobbet kommer jag då hem strax före eller efter O, och han är vanligtvis vrålh ungrig och vill ha mat asap. Ibland lagar jag, ibland värmer jag gårdagens eller ger honom nudlar eller nåt annat snabbt. Efter att han ätit (då är klockan vanligtvis nära 18) är det läxdags. Läxorna kan ta varierande länge beroende på hans motivation och läxornas sort (och har de kommit ihåg eftermiddagsmedicinen på eftis). Vanligtvis läxläxa plus något annat (skrivning, matte el dyl). Trots att O snart går ut tvåan är han inte så bra att läsa ännu, därför är det läsläxa varje dag. Sen har jag då en dryg timme innan det är dags att börja tjata om tvättdags och läggdags. Eventullet kvällsmål innan. Oray borde vara i säng vid 21 tiden eftersom vi stiger upp redan efter 6. Och jag försöker vara i säng vid tiosnåret.

P, undrar ni kanske. Han sköter ganska långt sig själv, vilket både är källa till lättnad och oro. Eftersom O är en sådan ”handfull” är det ju skönt att P inte är det. Han stiger ofta upp självmant på morgonen, kommer upp för trapporna fullt påklädd (inklusive skor!) och med skolväskan i högsta hugg. Han brukar inte ha läxor i vanliga fall och det gör ju att han inte har några måsten på hela kvällen. Han håller sig mest för sig själv och spelar eller tittar på videon på telefonen. Man hör honom gasta och flabba med sina spelvänner på nätet. Han spenderar mycket litet tid med resten av familjen, även om det helt på sista tiden har brukat hända att han kommer upp och sitter i soffan medan jag och H tittar på tv. P tittar inte på vårt program, utan på sina egna grejer på telefonen, men jag tycker att det är alltid nånting att han ens söker sällskap. Hans beroende av telefonen har varit en källa till oro så länge jag minns, men vi har inte haft krafter att tvinga honom bort från den, mest tackvare att vi inte har så mycket alternativ att erbjuda. Han deltar nog om man ber honom med oss att spela något brädspel eller titta på en familjefilm man annars så gör vi kanske inte så mycket som familj.

P har gått hos skolkuratorna ett tag och jag vet via henne men också direkt via honom att han känner sig ensam och utanför i livet. Han har ju några vänner från skolan som han tack vare färdtjänst också kan besöka på fritiden, så de facto är han inte så ensam som man kunde tro, men det är ju hans subjektiva känsla av ensamhet som räknas. Han är ju en tonåring men som extra ovanpå tonårskänskor kan man lägga känslan av utanförsskap som har att göra med adoptionen (utseende, bakgrund) och därtill det som kommer med hans diagnoser och hur det även medför svårigheter att benämna och sätta ord på vad han tänker och känner. Jobbig kombo, kan man säja. Kuratorn är orolig och det är jag också över den brytning som kommer att ske i vår när grundskolan tar slut, och med den kontakten till kuratorn. P har ju ett klientskap till Kårkulla, men där har vi inte fått startat någon ny terapisession än. Tanken är att P skall få pröva på musikterapi, men FPAs kvarnar mal långsamt. Likaså fråntogs ju P sin stödperson i slutet av förra året. Nu har de tillsammans med skolkuratorn lagt in en ansökan om en ny stödperson(denna gång icke yrkesmässig), men det är väl kö till sådana så knappas får vi någon före sommaren.
Han är ju rätt privat och blir lätt irriterad och stöter bort mig när jag försöker fråga hur han har det. Så visst är jag orolig. Men samtidigt tänker jag att det är bra att han ibland uttrycker känslan av ensamhet och tidvis trötthet på livet. Är det inte oftast de som inget säjer som begår självmord?